Peder Balke och den eventuella förekomsten av en nordisk manierism

Jag läser en liten bok av Per Kirkeby istället för att skriva färdigt min roman – ännu en liten bok av Per Kirkeby faktiskt: den förra lilla Per Kirkeby-boken jag läste tänkte jag hundra gånger att jag skulle skriva om här, men sedan blev det inte av. Det är väl inte för sen än i och för sig. Nu handlar det iallafall om en bok om Peder Balke. Känner ni till Peder Balke? Jag kände inte till honom förrän för några år sedan, när jag såg den utmärkta utställningen Naturens spegel på Nationalmuseum.

Balke var en norsk konstnär, levde mellan 1804-1887, målade landskap, många från nordnorge. Så här kan de se ut:

Den översta bilden är från Nordkap och i mina ögon väldigt otäck eftersom klippformationen till höger ser ut som skrovet på ett skepp och jag är rädd för skepp (på riktigt. Det är en fobi jag har). Den andra målningen heter typ Fyr på norska kusten – först hette den Vardø fyr och fanns på norska tusenkronorssedlar i början på 1980-talet, men sedan kom man på att det inte finns någon fyr på Vardø, så då bytte man namn på målningen. (Nu har man även bytt tusenkronorssedel.) Detta visar att Balkes landskap inte alltid var med verkligheten överensstämmande – ”hans holdning til naturskildringene var mer romantisk enn dokumentarisk”.

Man kan klicka på den undre bilden så blir den jättestor och då ser man precis hur den är målad. Innan Balke gick på några konstskolor (bland annat Konstakademien i Stockholm) utbildade han sig till målare, i ordets hantverksmässiga betydelse, och lärde sig måleritekniker som inte lärs ut på konstskolor; marmorering, schablonmåleri och allt vad det nu kan heta. Jag tycker att det syns i måleriet. Det tycker Per Kirkeby också, han skriver att när han upptäckte Balke så tyckte han att Balke använde sig av ”oärliga metoder”: ”The pictures were indeed an orgy of dirty tricks, worthy of any stunt painter: waves executed as marbling, sponge-dubbing, combing wet paint, and whatever else worked.” (Ja, boken jag läser är på engelska av någon anledning.)

Jag har alltid tyckt att Balke rent tekniskt befinner sig granne med hötorgsmålarna, konstnärerna vid Montmartre med sitt pastosa vitt-direkt-ur-tuben. När jag och min syster var små tog våra föräldrar ibland med oss till en stor möbelaffär i Ålberga i södra Södermanland, mellan Kolmården och Nyköping – man åker den gamla E4:an, som är en jättevacker väg, och efter att den blev just gamla E4:an är den (eller var den iallafall då) liksom ödslig: nedlagda motell och bensinstationer. Detta har inte med saken att göra egentligen, förlåt. Men i denna möbelaffär fanns det billiga tavlor att köpa; tryck på masonitskivor med kitschiga motiv, pastellfärger, solnedgångar, hästar, blommor, hav och vågor, de var det vackraste jag visste. Jag tänker på dem varje gång jag ser en målning av Peder Balke, för i stilen är de inte så himla olika. Peder Balke är till viss del jättekitschig. Men till viss del är han något annat: kanske det som Kirkeby benämner melancholy/mournful i sina försök att ringa in en specifik nordisk stämning.

Kirkeby talar om en nordisk manierism. Jag fattar faktiskt inte riktigt vad han menar: han verkar anse att det i nordiskt måleri finns ett speciellt förhållande mellan form och färg, ett ständigt förflyttande av gränsen mellan dem. ”These concepts are often reversed, so that what in regular circumstances belongs under form comes out as colour, indeed mostly that way, even thoug it may seem the reverse.” Detta knyter han på luddiga vis till det faktum att det finns en lång rad nordiska konstnärer som varit psykist instabila (kanske, inser jag nu, finns det en koppling i själva ordet borderline?). Jag tycker att det hela gränsar lite för mycket till Foucault för att jag ska gilla det, eller ens låta bli att bli irriterad (problem med form och färg får konstnärer att utveckla sinnessjukdom??), men jag tycker om några av formuleringarna:

”Det är denna spänning som gör danskt guldåldersmåleri speciellt. Ytan är tunn som is och okontrollerbara strömmar driver omkring under den, för att då och då stiga ovanför den i riktningar som inte leder någonstans.”  Eller ”Jag tror att det istället för innehållsliga element, i en litterär eller anekdotisk betydelse, finns en märklig manieristisk ström i nordisk konst. En ström som bubblar upp på många platser när man väl har bestämt sig för att se den.” (Min översättning.)

Jag vet inte alls med det här. Det är väldigt löst och generellt alltihop. Balke dras, framför allt i sina senare verk, in i en manieristisk malström, skriver Kirkeby, vilket – vad det än må innebära – är underbart uttryckt. Klart är iallafall att Balke med tiden blev mer och mer abstrakt, och detta alltså under 1800-talets andra hälft. Så här ser några av hans sena målningar ut:

Norrsken

 

Nordkap 

 

Stetind

Den sista är min favoritmålning av Peder Balke. Jag tycker att den är underbar i själva måleriet, och så stämningfull, så ”Nu drar vi till Mordor!”, och lite skrämmande med berget som tornar upp sig i bakgrunden och ligger där och ruvar. Ser ni att det är några små figurer på klippan där precis vid horisonten? Det, tillsammans med segelbåten, påminner ju väldigt mycket om den här målningen av Caspar David Friedrich. Tala om litenhetskänsla där nere vid foten av berget! Det är nästan svindlande. Norrskenet på den översta bilden tycker jag också påminner om Friedrich: om hans gotiska katedraler som liknar rymdskepp som tyst glider fram genom dimman.

Kirkeby skriver att de målningar av Balke som har gjort störst intryck på honom är målningar som han bär med sig som gåtor, vars svar ständigt väntar bakom nästa hörn. Det är väldigt generellt också, och kan sägas om många målningar. Men det är inte mindre sant för det.