kvinnor jag vill se ut som när det blir vår

Varje vår tänker jag att jag vill se italiensk ut. Detta har pågått rätt länge nu, så trogen läsare av denna blogg kommer att känna igen sig. Jag vill se ut som Monica Bellucci i filmen Malena (eller för all del som Monica Bellucci i största allmänhet, fast jag tycker tyvärr att hon ofta sminkar sig illa, för mycket ful svart kajal), som ni ser en bild ur här ovanför (jag köpte till och med en liknande klänning för några år sedan) och jag vill se ut som Sophia Loren. Nytt för i år på den italienska fronten är även Madonna i Dolce & Gabbana-kampanjen som hon medverkar i i vår. Sällan har behovet av en effektiv push-up-behå känts angelägnare.

Snygg.

 

 

Få kvinnor har varit hetare i shorts än Sophia Loren.

 

Få kvinnor har varit snyggare på en cykeltur än Monica Bellucci.

 

Igår när jag googlade filmstjärnebilder kunde jag konstatera att jag tycker att allt var snyggast ungefär 1959 – och särskilt snygg var Brigitte Bardot, i vad hon än hade på sig. Ett problem med att ha gamla filmstjärnor som stilförebilder är annars att mycket av vad de har på sig är för tjusigt för att vara bärbart till vardags, och det är dessutom kläder som ser ut att vara för varma och stela för att vara användbara på sommaren, svårskötta (kemtvätt på allt) och framför allt ser alla de där fantastiska dräkterna ut att vara uppsydda speciellt för bärarinnan. Nu befinner jag mig ju tyvärr inte i en ekonomisk situation där detta är möjligt.

Men Brigitte Bardot hade inte dräkter, hon hade kjol och topp och jeans typ, mycket enkelt och lätt åstadkommet. Grejen med kjol, skärp i midjan och enkel topp har jag nu kört varje sommar i många år (mina sommarkläder är nästan de enda kläder jag glatt återanvänder år efter år, jag har ett mycket intimare förhållande till dem än till några andra kläder, men nu är jag tyvärr rädd att jag håller på att bli för gammal för dem), typ så här:

Fint!

 

(Kylie Minogue i den mer påklädda delen av denna video gör en mycket bra version av den här looken.)

Brigitte Bardot såg alltså fantastisk ut i helt vanliga kläder, det är verkligen något att avundas. Så här:

Snygg i skjorta och snygg i jeans och tröja.

 

 

Snygg i helsvart och ballerinaskor.

 

Brigitte Bardots bruk av vanlig t-shirt är överlag djupt imponerande. Ja, det här ser ju ut som en relativt enkel look, men ingenting är ju någonsin enkelt för mig, särskilt inte efter att ha konsulterat boken Elegans – en fashionabel guide till stil och grace av Geneviève Antoine Dariaux, som jag återkommer till varje vår. Det är en underbar bok, och nu ser jag att man kan köpa den för 36 kronor här – i pocket, visserligen, men det borde ni verkligen göra: ”Elegans är en sorts harmoni som påminner ganska mycket om skönhet, fast med den skillnaden att den senare för det mesta är en gåva av naturen och den förra oftare resultatet av en konst. Elegansens källa är lätt att spåra. Den springer fram och utvecklas ur en civiliserad kulturs vanor. Ordet kommer av latinets eligere som betyder ‘välja'”.

I Elegans finns mycket stränga regler för vad man har för kläder i staden respektive på landet, på dagen respektive på kvällen, och regler för det här med hur man matchar saker. Dessa bereder mig ständiga problem: detta med svart respektive brunt skinn (på skor, väskor och skärp) till exempel (och eftersom jag vill krångla till det blandar jag dessutom in mocka, och gärna grå mocka, eller rosa…, kanske lack, och – för de dagar då jag känner mig vulgo – krokodilpräglat skinn), och detta med silver och guld (på smycken och detaljer): det blir till slut en rebus utan lösning. Jag behöver både ett smalt slätt brunt skinnskärp med guldspänne och ett smalt brunt slätt skinnskärp med silverspänne (och då talar vi bara om just de smala släta bruna skärpen, sedan finns de breda släta bruna, de flätade smala bruna, de breda flätade bruna, och det är bara de bruna). Sådant här tänker jag på när jag inte kan sova. Det är som terapi för mig: tänkte jag inte på skärpen skulle jag tänka på jobbigare saker. Är det sunt? Inte vet jag. Men det är trevligt.

För att avsluta detta blogginlägg med en populärkulturell referens så att jag inte verkar fullständigt världsfrånvänd: Jag började se andra säsongen av Mad Men igår, och även om man kan bråka om vem som är elegantast där (Det är tyvärr Betty Draper va? Jag har så svårt att identifiera mig med blondiner, så jag vill egentligen inte att det ska vara så. Jag gillar älskarinnorna bättre, både illustratörens capribyxor och skjortor knutna i midjan och varuhuskvinnans snygga dräkter) så tycker jag bäst om Joan. Tyvärr har den här trevliga sajten där Joan svarar på läsarfrågor inte uppdaterats på mycket länge, men jag rekommenderar en titt på det som finns!

 

Joan säger: If you want the girl next door, you should go next door.

ett annat slags allvar

 

Det är så många böcker som är likadana, tänker jag när jag lite uppgiven ska skriva en recension. Inte likadana till innehållet, inte alltid till språket (men ibland – ofta är det ett fint språk, litterärt – ”fint” ska i detta blogginlägg förstås som… ja, inte som synonymt med ”vackert”, utan som något som tror sig vara fint – det är inte ett estetiskt omdöme. ”Det är finare att gå på opera än på musikal”, typ, det är så jag menar – även om det sannolikt även är vackrare att gå på opera. Jag vet inte för jag har aldrig varit på opera). Dessa böcker lämnar mig iallafall med exkat samma känsla:

En känsla av att det här är en allvarlig bok om ett allvarligt ämne (kan egentligen vara lite vad som helst; kärleken, döden, ensamheten, hemskt uppväxt, kärlekslösa föräldrar, missbruk, våld, övergrepp på människor, både i nutid och i förfluten tid – koncentrationsläger, krig, pennalism på internatskolor – obs, det är ej Jan Guillou som åsyftas – ja, det slutar ju som ni märker med typ allt som romaner brukar handla om), som är skriven med allvarligt uppsåt, men som ändå inte känns på riktigt. Den går liksom inte in, den är som täckt med en hinna av allvar och finhet som gör att den glider mig ur händerna.

Jag har läst så många fina, litterära, allvarliga böcker! Och det innebär inte att jag önskar mig tramsiga, dumma böcker, det betyder att jag önskar mig ett annat slags allvar än detta, som jag ofta tänker är ett allvar som föredras i Sverige. Ofta när jag av en slump hamnar på en blogg av en kvinna (alltid en kvinna) som beskriver sig som ”bokälskare”, ”bokslukare” etc., och som tillhör de personer som faktiskt köper, lånar och läser böcker, och läser artiklar och tidskrifter och bloggar om böcker, och till stor del på sina axlar bär upp hela den svenska bokutgivningen, så verkar de tycka om dessa allvarliga böcker. Ofta kan de beskrivas som ”kvinnoöden” eller ”människoöden” (”mansöden” är ovanligare?) . Ofta är de ”gripande”. (Obs, jag menar inte underhållningslitteratur nu, och inte könsstympade fotomodeller och sånt, jag menar sånt som anses som riktig och god litteratur. Allvarlig litteratur.)

Jag vet inte vad jag vill ha, en lätthet i stilen kanske? En självklarhet? Det har påpekats för mig att jag läser för mycket svensk litteratur, och visst är det så, men jag tycker att det där allvaret är precis likadant i många av de översatta böcker jag läser (då särskilt sådana om koncentrationsläger, krig och övergrepp), för kanske är det sådana böcker man väljer att översätta till svenska? Eftersom man vet att de går hem.

Jag har inte mycket på fötterna här känner jag, särskilt inte eftersom jag helst inte vill komma med konkreta exempel, titlar och namn, för dessa böcker är som sagt skrivna med stort allvar, och gud ska veta att jag tycker om allvar och respekterar människor som tar saker på allvar, men någon kanske förstår vad jag menar?

En gång när jag var trött på hela grejen med litteratur, både på att läsa den och på att försöka skriva den, fick jag rådet att gå tillbaka till det som fick mig att gilla litteratur från början, det som verkligen har haft stor betydelse för mig, så det gjorde jag igår: Jag bläddrade i Hemingways Edens lustgård, i Scott Fitzgeralds Den store Gatsby, några böcker av Per Hagman, Daphne du Mauriers Rebecca, Nabokovs Lolita, Flauberts Madame Bovary, Ola Hanssons Sensitiva Amorosa, Christoper Isherwoods En enda man, Houellebecqs Elementarpartiklarna, Thomas Manns Döden i Venedig – byggklossarna till det som är min smak, och det fanns igenting av den där upphöjda finheten i någon dem.

Några av dem är böcker som kanske framstår som lite ytliga (de flesta av dem är dessutom liksom små böcker, jag har alltid föredragit små romaner framför stora), men det finns något genuint i dem som för mig är värt så oerhört mycket mer än den där ytan av allvar och finhet. Något omedelbart, som kanske har mer med stil än innehåll att göra: man känner att det här är en person som inte bara har något att berätta utan dessutom är en person som verkligen kan skriva, som satte sig och bara skrev. Som kan skriva på ett lätt sätt även om svåra saker? Kanske.

Åh herregud vad många ord det går åt för att säga något som säkert kunde sägas mycket enklare. Kanske är jag ute efter ärlighet? Att inte förställa sig? Äh, jag vet inte. Nu när jag börjar tänka på saken vet jag inte ens om jag har några problem med att förställa sig (jag blir rädd att det här ska landa i att jag kommer fram till att det är bra med naturlighet, och det är ju det sista jag tycker). Vad tycker jag om människor som förställer sig? Det beror väl på. Kanske tycker jag om det om man är  tydlig med att man gör det? Ja? Man kan vara ärlig även med att man förställer sig. Jag vet att människor och böcker inte är samma sak, men ofta uppskattar jag samma kvaliteter hos dem: Känslan av att detta är genuint. Den där raden av gamla favoritböcker är böcker som jag, om de vore människor, skulle älska att umgås med.

Jag tänker ibland att vissa författare har en helt annorlunda bild än jag av vad litteratur är. Och hur den är. Att det liksom måste till något litterärt för att det ska bli litteratur. Ja, kanske måste det det? Men jag tänker att om det är något som inte kommer automatiskt, utan måste funderas ut och sedan tillsättas, så känner jag det direkt, och jag gillar det inte.

Detta mynnade kanske inte ut i så mycket, förlåt. Det är en grå söndag och jag fick andnöd av finheten och var tvungen att skriva den ur kroppen. Bilden högst upp har ingenting med inlägget att göra utan är bara underbar. A Song of Spring heter den, målad av Maximilian Lenz. Hej hej.

Doloresvariationer

1.

 

 

(Alizee – Moi Lolita. Jag älskar låten, jag älskar videon – jag har alltid tänkt att den är som en Per Hagman-novell som bara väntar på att skrivas. Jag tycker till och med att texten är bra. Moi je m’appelle Lolita / Lo ou bien Lola / Du pareil au même / Moi je m’appelle Lolita / Quand je rêve aux loups / C’est Lola qui saigne, det där sista, är det inte vackert? Att ha någon annan som blöder åt en? Eller, det är väl kanske oroande egentligen. Eftersom det är en annan del av en själv. Men jag kan relatera till det.)

 

 

2.

 

O garment not golden but gilded,
O garden where all men may dwell,
O tower not of ivory, but builded
By hands that reach heaven from hell;
O mystical rose of the mire,
O house not of gold but of gain,
O house of unquenchable fire,
Our Lady of Pain!

O lips full of lust and of laughter,
Curled snakes that are fed from my breast,
Bite hard, lest remembrance come after
And press with new lips where you pressed.
For my heart too springs up at the pressure,
Mine eyelids too moisten and burn;
Ah, feed me and fill me with pleasure,
Ere pain come in turn.

Who gave thee thy wisdom? what stories
That stung thee, what visions that smote?
Wert thou pure and a maiden, Dolores,
When desire took thee first by the throat?
What bud was the shell of the blossom
That all men may smell to and pluck?
What milk fed thee first at what bosom?
What sins gave thee suck?

Fruits fail and love dies and time ranges;
Thou art fed with perpetual breath,
And alive after infinite changes,
And fresh from the kisses of death;
Of languours rekindled and rallied,
Of barren delights and unclean,
Things monstrous and fruitless, a pallid
And poisonous queen.

Could you hurt me, sweet lips, though I hurt you?
Men touch them, and change in a trice
The lilies and languours of virtue
For the raptures and roses of vice;
Those lie where thy foot on the floor is,
These crown and caress thee and chain,
O splendid and sterile Dolores,
Our Lady of Pain.

There are sins it may be to discover,
There are deeds it may be to delight.
What new work wilt thou find for thy lover,
What new passions for daytime or night?
What spells that they know not a word of
Whose lives are as leaves overblown?
What tortures undreamt of, unheard of,
Unwritten, unknown?

Hast thou told all thy secrets the last time,
And bared all thy beauties to one?
Ah, where shall we go then for pastime,
If the worst that can be has been done?
But sweet as the rind was the core is;
We are fain of thee still, we are fain,
O sanguine and subtle Dolores,
Our Lady of Pain.

(Charles Algernon Swinburne: Dolores. Hela dikten finns att läsa här. Jag tycker att den är fantastisk. Fantastisk!)

 

 

3.

 

 

(Milla Jovovich som ung. Längst upp till höger är hon elva år och har blivit fotad av Richard Avedon för en sminkkampanj som kallas ”The most unforgettable women in the world”. Jag har starka minnen av att läsa det där numret att Mitt livs novell och tänka att jag vill vara henne, samtidigt som det var en ytterst skrämmande tanke. Jag tycker fortfarande att det är fascinerande bilder. Att hon ser sorgsen ut  har jag lättare för än bilden där hon ser glad ut. Jag tänker: Milla, vad sa de för att få dig att skratta så där? Tyckte du att det var roligt på riktigt? Redan då borde du väl ha känt att du var lite för gammal för att vara så där glad över att ha fått en klubba? Var din mamma med? Stod hon på kajkanten alldeles bredvid? Eller var du där själv? Vem tog hand om dig i sådana fall? Gjorde någon det?)

från det ena till det andra

Jag har blivit inbjuden på återträff på min gamla folkhögskola – eller min och min, det kändes aldrig som min, jag kände hela tiden när jag gick där att folkhögskola inte är min grej (särskilt under de tillfällen då jag bodde på internatet: Jag vill inte träffa några människor innan jag har sminkat mig på morgonen), det bästa var det oupphörliga fikandet med trevligt hembakat kaffebröd.

Först trodde jag att jag hade blivit inbjuden i egenskap av hyfsat framgångsrik före detta elev (jag har precis sett avsnittet av Seinfeld där Jerry blir inbjuden för att tala på career day på sin gamla high school och såg framför mig hur jag skulle sitta på en pall på en scen och bli intervjuad eftersom jag lyckats ta mig från Nordiska Folkhögskolan till Norstedts utan att passera Litterär Gestaltning – Elin Boardy skulle sitta på pallen bredvid tänkte jag), men det var en inbjudan som antagligen gått ut till varenda person som någonsin suttit på den där skrivarkursen, och det hela gick ut på att man skulle sitta där igen, inklusive ”rundor” och allt –

– det finns kanske ingenting jag hatar mer än ”rundor”, och tillfällen då man utsätts för dessa: skrivarskola, universitetsmiljö, Fria seminariet i litterär kritik (jag skulle ha hatat varje sekund av Litterär gestaltning, även om jag väldigt gärna ville gå där ett tag). Bara vetskapen om att det snart ska vara min tur att prata gör mig tokig. Jag var aldrig särskilt nervös över vad andra skulle säga om mina texter, jag var nervös över att de skulle tycka att jag sa kassa grejer om deras. Det gjorde jag ju också. Jag hatar att prata om text! Slapp jag att någonsin prata om text igen vore jag glad, men så blir det väl inte:

jag har äntligen pratat med min förläggare och nu är min bok på väg att liksom bli verklighet, den kommer att finnas i internetbokhandlar långt innan den existerar i verkligheten, det vill säga rätt snart, och framtida googleträffar på mitt namn kommer att leda dit och det är en besynnerlig tanke. Äh, det känns som att jag koketterar när jag skriver sånt, ”Min bok ska ges ut, oh my god I can’t believe it!!!”, men det kan jag ju visst, jag tycker ju egentligen att detta borde vara typ den fjärde boken av mig som ges ut, och nu är jag mer bekymrad över hur bok nummer två ska sluta egentligen, men det är ju ändå otroligt coolt att bli utgiven. Det näst bästa efter att skaffa barn? Nu lämnar jag ju något efter mig. Jag skulle kolla en grej på otidskrift.se, som jag var med och gjorde ett tag, igår, men den fanns inte kvar på nätet. Saker man gör på nätet räknas inte som något man lämnar efter sig eftersom man ju inte lämnar dem efter sig om de upphör att existera.

– i övrigt har jag ägnat dagen åt att fundera över vilka det egentligen är som ingår i ”Johan Lundbergs tokhöger” – själv har jag nått ett behagligt stadium av inre frid och slutat bry mig om hur folk tänker på mig, vilket jag i deppiga ögonblick tänker kommer att slå tillbaka den dag då jag gjort mig osams med alla i hela kultursverige och därför måste bo i någon håla i inlandet (tanken på Sveriges inland är för mig ungefär som Den sista färden. En gång var jag till exempel i Laxå. Där vill jag inte bo) och försörja mig som gud vet vad och vara bitter, men fram tills dess kan jag ju lugnt blogga på om dumma saker som DN Kultur skriver. Och när jag väl bor i Laxå kan jag ju lika gärna fortsätta –

”det är [viktigt] att vi som konsthistoriker arbetar ‘con amore’, att vi ägnar oss åt sådana konstverk som spontant fångat vårt intresse och väckt vår entusiasm istället för att ödsla bort tid och begåvning på sådant som råkar vara ‘inne’ eller som kan innebära genvägar till karriären” står det i en bok med konstessäer som jag äger (Sett – Essäer om 1800- och 1900-talskonst av Hans-Olof Boström), det är ett bra citat. Lite väl självklart kanske? Nja. Jag tycker att det förtjänar att sägas nästan hur många gånger som helst.

Nu ska jag dra och kolla på renässanskonst. Hörs!

Alla bilder i det här inlägget är tagna på Nationalmuseum, där de har byggt en jättefin installation av en väldig massa porträttbyster. Ni borde gå och kolla! Mycket roligare än Rubens + Van Dyck-utställningen, som jag – trots att jag verkligen försökte – inte kunde uppbåda någon större entusiasm över.

himlen är grå på ett sätt jag tycker väldigt mycket om

Det känns lite trist att börja ännu ett blogginlägg med att meddela att jag inte har slutat blogga, men det har jag alltså inte, så klart, inte den här gången heller – – – Jag brukar tänka att allt mitt skrivande, från den allra första början, från när jag var liten, när jag någon gång på lågstadiet fick en skrivmaskin som jag satt och hamrade på på mitt rum, har sin upprinnelse i ungefär lika delar ensamhet och tristess/eskapism – så problemet när jag inte får något skrivet är ofta ett icke-problem för allt annat än mitt skrivande: grundat i det faktum att jag inte känner mig tillräckligt ensam eller har tillräckligt tråkigt.

Eller, jag har nästan aldrig haft tråkigt förresten, jag är mästare på att inte ha tråkigt. Andra människor skulle nog ha tråkigt under samma förutsättningar, har jag ofta tänkt. Fast nu låter det som att jag ofta har tråkigt (eller snarare anstränger mig för att inte ha det), men så är det inte riktigt – jag har bara inga höga krav när det gäller rolighet, jag har lätt trevligt med mycket små medel, och nu började det här handla om helt andra saker än mitt bloggande (som i och för sig är ett jättetråkigt ämne), vilket beror på att jag inte har skrivit på länge och att det liksom bara väller fram ord när jag sätter mig för att skriva – – –

– – – Jag köpte en bunt tidskrifter härom dagen för att det skulle kännas som att jag hänger med. Filter, till exempel, som jag aldrig någonsin har köpt tidigare. Eventuellt är jag ensam om detta. Jag ville läsa Per Hagman-intervjun. Det är alltid så trevligt att läsa en Per Hagman-intervju. Per Hagman är genuint intresserad av andra människor och det är en vacker egenskap och en egenskap jag avundas lite – nej, jag ÄR intresserad av andra människor alltså, jag har bara svårt att på ett naturligt sätt omsätta intresset i praktiken, slå mig i slang med folk, jag är för stiff och reserverad och rädd att tränga mig på. Per Hagman är den svenska samtida författare som jag har störst respekt för. Jag missade Per Hagman när han debuterade, jag missade honom i flera år inser jag nu när jag kollar när hans böcker kom ut egentligen, det fanns tre utgivna när jag började läsa honom gissningsvis sommarlovet mellan nian och ettan på gymnasiet, jag började med Pool och läste sedan Cigarett och Volt, men Pool var bäst, jag tycker fortfarande bäst om den. Jag tyckte dessutom väldigt mycket om idolbilderna på Per Hagman på innerflikarna.

En liten Per.

 

I Vi Läser är det en stor intervju med Sara Stridsberg. Kanske borde jag läsa hennes nya bok. Jag gillar ju Lolita – eh, vilket väl är som att skriva typ ”Jag gillar ju kaffe”: jag tror alltså inte att det faktum att jag gillar Lolita gör mig speciell på något sätt, jag är helt införstådd med att ni också gillar Lolita, att alla i hela världen gillar Lolita. Jag gillar Adrian Lynes filmatisering mer än Stanley Kubricks, det kanske inte alla i hela världen gör?

I Bang handlar det om nördar, men det vet ni redan för det är det enda ni har twittrat och skrivit notiser om i flera veckor nu. Jag har inte läst så mycket än men jag har redan hunnit störa mig på saker: ”1970 var 83 procent av alla fan fiction-noveller om Star Trek skrivna av kvinnor. 1973 hade andelen ökat till 90 procent. Ändå var det svårt för kvinnorna att hävda sig i nördmiljön, särskilt om de ville göra jobbiga saker som att kritiskt diskutera sina villkor som hobbydeltagare”, plus att nördgrejen genomgående verkar ses som en social grej – ja, så är det väl kanske då, men vad tråkigt det är om definitionen av nörd innehåller ett rätt stort mått av social följsamhet, anpassningsbarhet till (eller iallafall förhållande till) en grupp – jag vill ha mina nördar mer excentriska än så, egensinniga, självständiga, men å andra sidan är det väl kanske inte nördar jag vill ha då. Om ni fattar. Jag tycker bara inte om när ”nörd” är ett paket man köper, en subkultur bland andra subkulturer, ”en identitet som först och främst bygger på fetiscering av produkter”, som det står i en av artiklarna. Men så är det kanske. Kanske är jag då mer inne på romantiska genier och missförstådda excentriker.

Moving on: Expressens nya modebilaga är jättejättedålig. Jag fattar faktiskt inte hur den kan vara så dålig, när tre av tidens mest framstående modebloggare + Martina Bonnier herself har gjort halva tidningen, man kunde lika gärna bläddra i Ellos-katalogen. Jag måste göra mig av med den, jag mår dåligt av att upplåta mitt hem åt denna smaklösa pubikation. Jag försjunker istället i senaste numret av en av mina danska modetidningar, jag tror nästan att jag har läst lite för många danska modetidningar. Jag är rädd att min stil snart kan beskrivas som ”dansk”. Vilket inte riktigt har samma klang som till exempel ”fransk”. I den danska stilen ingår att fröjdas över att Malene Birger har öppnat jättevacker butik på Biblioteksgatan, så det gör jag, även om jag inte riktigt har råd att köpa någonting.

Nu har det börjat snöa, jättemycket. Jag har ingeting emot att det snöar på våren. Så länge jag vet att det faktiskt ÄR vår är jag okej med snö, hagelstormar, gräshoppssvärmar, vad det nu kan få för sig att komma för nederbörd – det regnade fisk i nån stad såg jag i en kvällstidning härom dagen, då skulle jag verkligen tro att apokalypsen var nära, men det skulle ju åtminstone vara vår. Glad söndag, kyss.