himlen är grå på ett sätt jag tycker väldigt mycket om

Det känns lite trist att börja ännu ett blogginlägg med att meddela att jag inte har slutat blogga, men det har jag alltså inte, så klart, inte den här gången heller – – – Jag brukar tänka att allt mitt skrivande, från den allra första början, från när jag var liten, när jag någon gång på lågstadiet fick en skrivmaskin som jag satt och hamrade på på mitt rum, har sin upprinnelse i ungefär lika delar ensamhet och tristess/eskapism – så problemet när jag inte får något skrivet är ofta ett icke-problem för allt annat än mitt skrivande: grundat i det faktum att jag inte känner mig tillräckligt ensam eller har tillräckligt tråkigt.

Eller, jag har nästan aldrig haft tråkigt förresten, jag är mästare på att inte ha tråkigt. Andra människor skulle nog ha tråkigt under samma förutsättningar, har jag ofta tänkt. Fast nu låter det som att jag ofta har tråkigt (eller snarare anstränger mig för att inte ha det), men så är det inte riktigt – jag har bara inga höga krav när det gäller rolighet, jag har lätt trevligt med mycket små medel, och nu började det här handla om helt andra saker än mitt bloggande (som i och för sig är ett jättetråkigt ämne), vilket beror på att jag inte har skrivit på länge och att det liksom bara väller fram ord när jag sätter mig för att skriva – – –

– – – Jag köpte en bunt tidskrifter härom dagen för att det skulle kännas som att jag hänger med. Filter, till exempel, som jag aldrig någonsin har köpt tidigare. Eventuellt är jag ensam om detta. Jag ville läsa Per Hagman-intervjun. Det är alltid så trevligt att läsa en Per Hagman-intervju. Per Hagman är genuint intresserad av andra människor och det är en vacker egenskap och en egenskap jag avundas lite – nej, jag ÄR intresserad av andra människor alltså, jag har bara svårt att på ett naturligt sätt omsätta intresset i praktiken, slå mig i slang med folk, jag är för stiff och reserverad och rädd att tränga mig på. Per Hagman är den svenska samtida författare som jag har störst respekt för. Jag missade Per Hagman när han debuterade, jag missade honom i flera år inser jag nu när jag kollar när hans böcker kom ut egentligen, det fanns tre utgivna när jag började läsa honom gissningsvis sommarlovet mellan nian och ettan på gymnasiet, jag började med Pool och läste sedan Cigarett och Volt, men Pool var bäst, jag tycker fortfarande bäst om den. Jag tyckte dessutom väldigt mycket om idolbilderna på Per Hagman på innerflikarna.

En liten Per.

 

I Vi Läser är det en stor intervju med Sara Stridsberg. Kanske borde jag läsa hennes nya bok. Jag gillar ju Lolita – eh, vilket väl är som att skriva typ ”Jag gillar ju kaffe”: jag tror alltså inte att det faktum att jag gillar Lolita gör mig speciell på något sätt, jag är helt införstådd med att ni också gillar Lolita, att alla i hela världen gillar Lolita. Jag gillar Adrian Lynes filmatisering mer än Stanley Kubricks, det kanske inte alla i hela världen gör?

I Bang handlar det om nördar, men det vet ni redan för det är det enda ni har twittrat och skrivit notiser om i flera veckor nu. Jag har inte läst så mycket än men jag har redan hunnit störa mig på saker: ”1970 var 83 procent av alla fan fiction-noveller om Star Trek skrivna av kvinnor. 1973 hade andelen ökat till 90 procent. Ändå var det svårt för kvinnorna att hävda sig i nördmiljön, särskilt om de ville göra jobbiga saker som att kritiskt diskutera sina villkor som hobbydeltagare”, plus att nördgrejen genomgående verkar ses som en social grej – ja, så är det väl kanske då, men vad tråkigt det är om definitionen av nörd innehåller ett rätt stort mått av social följsamhet, anpassningsbarhet till (eller iallafall förhållande till) en grupp – jag vill ha mina nördar mer excentriska än så, egensinniga, självständiga, men å andra sidan är det väl kanske inte nördar jag vill ha då. Om ni fattar. Jag tycker bara inte om när ”nörd” är ett paket man köper, en subkultur bland andra subkulturer, ”en identitet som först och främst bygger på fetiscering av produkter”, som det står i en av artiklarna. Men så är det kanske. Kanske är jag då mer inne på romantiska genier och missförstådda excentriker.

Moving on: Expressens nya modebilaga är jättejättedålig. Jag fattar faktiskt inte hur den kan vara så dålig, när tre av tidens mest framstående modebloggare + Martina Bonnier herself har gjort halva tidningen, man kunde lika gärna bläddra i Ellos-katalogen. Jag måste göra mig av med den, jag mår dåligt av att upplåta mitt hem åt denna smaklösa pubikation. Jag försjunker istället i senaste numret av en av mina danska modetidningar, jag tror nästan att jag har läst lite för många danska modetidningar. Jag är rädd att min stil snart kan beskrivas som ”dansk”. Vilket inte riktigt har samma klang som till exempel ”fransk”. I den danska stilen ingår att fröjdas över att Malene Birger har öppnat jättevacker butik på Biblioteksgatan, så det gör jag, även om jag inte riktigt har råd att köpa någonting.

Nu har det börjat snöa, jättemycket. Jag har ingeting emot att det snöar på våren. Så länge jag vet att det faktiskt ÄR vår är jag okej med snö, hagelstormar, gräshoppssvärmar, vad det nu kan få för sig att komma för nederbörd – det regnade fisk i nån stad såg jag i en kvällstidning härom dagen, då skulle jag verkligen tro att apokalypsen var nära, men det skulle ju åtminstone vara vår. Glad söndag, kyss.