från det ena till det andra

Jag har blivit inbjuden på återträff på min gamla folkhögskola – eller min och min, det kändes aldrig som min, jag kände hela tiden när jag gick där att folkhögskola inte är min grej (särskilt under de tillfällen då jag bodde på internatet: Jag vill inte träffa några människor innan jag har sminkat mig på morgonen), det bästa var det oupphörliga fikandet med trevligt hembakat kaffebröd.

Först trodde jag att jag hade blivit inbjuden i egenskap av hyfsat framgångsrik före detta elev (jag har precis sett avsnittet av Seinfeld där Jerry blir inbjuden för att tala på career day på sin gamla high school och såg framför mig hur jag skulle sitta på en pall på en scen och bli intervjuad eftersom jag lyckats ta mig från Nordiska Folkhögskolan till Norstedts utan att passera Litterär Gestaltning – Elin Boardy skulle sitta på pallen bredvid tänkte jag), men det var en inbjudan som antagligen gått ut till varenda person som någonsin suttit på den där skrivarkursen, och det hela gick ut på att man skulle sitta där igen, inklusive ”rundor” och allt –

– det finns kanske ingenting jag hatar mer än ”rundor”, och tillfällen då man utsätts för dessa: skrivarskola, universitetsmiljö, Fria seminariet i litterär kritik (jag skulle ha hatat varje sekund av Litterär gestaltning, även om jag väldigt gärna ville gå där ett tag). Bara vetskapen om att det snart ska vara min tur att prata gör mig tokig. Jag var aldrig särskilt nervös över vad andra skulle säga om mina texter, jag var nervös över att de skulle tycka att jag sa kassa grejer om deras. Det gjorde jag ju också. Jag hatar att prata om text! Slapp jag att någonsin prata om text igen vore jag glad, men så blir det väl inte:

jag har äntligen pratat med min förläggare och nu är min bok på väg att liksom bli verklighet, den kommer att finnas i internetbokhandlar långt innan den existerar i verkligheten, det vill säga rätt snart, och framtida googleträffar på mitt namn kommer att leda dit och det är en besynnerlig tanke. Äh, det känns som att jag koketterar när jag skriver sånt, ”Min bok ska ges ut, oh my god I can’t believe it!!!”, men det kan jag ju visst, jag tycker ju egentligen att detta borde vara typ den fjärde boken av mig som ges ut, och nu är jag mer bekymrad över hur bok nummer två ska sluta egentligen, men det är ju ändå otroligt coolt att bli utgiven. Det näst bästa efter att skaffa barn? Nu lämnar jag ju något efter mig. Jag skulle kolla en grej på otidskrift.se, som jag var med och gjorde ett tag, igår, men den fanns inte kvar på nätet. Saker man gör på nätet räknas inte som något man lämnar efter sig eftersom man ju inte lämnar dem efter sig om de upphör att existera.

– i övrigt har jag ägnat dagen åt att fundera över vilka det egentligen är som ingår i ”Johan Lundbergs tokhöger” – själv har jag nått ett behagligt stadium av inre frid och slutat bry mig om hur folk tänker på mig, vilket jag i deppiga ögonblick tänker kommer att slå tillbaka den dag då jag gjort mig osams med alla i hela kultursverige och därför måste bo i någon håla i inlandet (tanken på Sveriges inland är för mig ungefär som Den sista färden. En gång var jag till exempel i Laxå. Där vill jag inte bo) och försörja mig som gud vet vad och vara bitter, men fram tills dess kan jag ju lugnt blogga på om dumma saker som DN Kultur skriver. Och när jag väl bor i Laxå kan jag ju lika gärna fortsätta –

”det är [viktigt] att vi som konsthistoriker arbetar ‘con amore’, att vi ägnar oss åt sådana konstverk som spontant fångat vårt intresse och väckt vår entusiasm istället för att ödsla bort tid och begåvning på sådant som råkar vara ‘inne’ eller som kan innebära genvägar till karriären” står det i en bok med konstessäer som jag äger (Sett – Essäer om 1800- och 1900-talskonst av Hans-Olof Boström), det är ett bra citat. Lite väl självklart kanske? Nja. Jag tycker att det förtjänar att sägas nästan hur många gånger som helst.

Nu ska jag dra och kolla på renässanskonst. Hörs!

Alla bilder i det här inlägget är tagna på Nationalmuseum, där de har byggt en jättefin installation av en väldig massa porträttbyster. Ni borde gå och kolla! Mycket roligare än Rubens + Van Dyck-utställningen, som jag – trots att jag verkligen försökte – inte kunde uppbåda någon större entusiasm över.