ett annat slags allvar

 

Det är så många böcker som är likadana, tänker jag när jag lite uppgiven ska skriva en recension. Inte likadana till innehållet, inte alltid till språket (men ibland – ofta är det ett fint språk, litterärt – ”fint” ska i detta blogginlägg förstås som… ja, inte som synonymt med ”vackert”, utan som något som tror sig vara fint – det är inte ett estetiskt omdöme. ”Det är finare att gå på opera än på musikal”, typ, det är så jag menar – även om det sannolikt även är vackrare att gå på opera. Jag vet inte för jag har aldrig varit på opera). Dessa böcker lämnar mig iallafall med exkat samma känsla:

En känsla av att det här är en allvarlig bok om ett allvarligt ämne (kan egentligen vara lite vad som helst; kärleken, döden, ensamheten, hemskt uppväxt, kärlekslösa föräldrar, missbruk, våld, övergrepp på människor, både i nutid och i förfluten tid – koncentrationsläger, krig, pennalism på internatskolor – obs, det är ej Jan Guillou som åsyftas – ja, det slutar ju som ni märker med typ allt som romaner brukar handla om), som är skriven med allvarligt uppsåt, men som ändå inte känns på riktigt. Den går liksom inte in, den är som täckt med en hinna av allvar och finhet som gör att den glider mig ur händerna.

Jag har läst så många fina, litterära, allvarliga böcker! Och det innebär inte att jag önskar mig tramsiga, dumma böcker, det betyder att jag önskar mig ett annat slags allvar än detta, som jag ofta tänker är ett allvar som föredras i Sverige. Ofta när jag av en slump hamnar på en blogg av en kvinna (alltid en kvinna) som beskriver sig som ”bokälskare”, ”bokslukare” etc., och som tillhör de personer som faktiskt köper, lånar och läser böcker, och läser artiklar och tidskrifter och bloggar om böcker, och till stor del på sina axlar bär upp hela den svenska bokutgivningen, så verkar de tycka om dessa allvarliga böcker. Ofta kan de beskrivas som ”kvinnoöden” eller ”människoöden” (”mansöden” är ovanligare?) . Ofta är de ”gripande”. (Obs, jag menar inte underhållningslitteratur nu, och inte könsstympade fotomodeller och sånt, jag menar sånt som anses som riktig och god litteratur. Allvarlig litteratur.)

Jag vet inte vad jag vill ha, en lätthet i stilen kanske? En självklarhet? Det har påpekats för mig att jag läser för mycket svensk litteratur, och visst är det så, men jag tycker att det där allvaret är precis likadant i många av de översatta böcker jag läser (då särskilt sådana om koncentrationsläger, krig och övergrepp), för kanske är det sådana böcker man väljer att översätta till svenska? Eftersom man vet att de går hem.

Jag har inte mycket på fötterna här känner jag, särskilt inte eftersom jag helst inte vill komma med konkreta exempel, titlar och namn, för dessa böcker är som sagt skrivna med stort allvar, och gud ska veta att jag tycker om allvar och respekterar människor som tar saker på allvar, men någon kanske förstår vad jag menar?

En gång när jag var trött på hela grejen med litteratur, både på att läsa den och på att försöka skriva den, fick jag rådet att gå tillbaka till det som fick mig att gilla litteratur från början, det som verkligen har haft stor betydelse för mig, så det gjorde jag igår: Jag bläddrade i Hemingways Edens lustgård, i Scott Fitzgeralds Den store Gatsby, några böcker av Per Hagman, Daphne du Mauriers Rebecca, Nabokovs Lolita, Flauberts Madame Bovary, Ola Hanssons Sensitiva Amorosa, Christoper Isherwoods En enda man, Houellebecqs Elementarpartiklarna, Thomas Manns Döden i Venedig – byggklossarna till det som är min smak, och det fanns igenting av den där upphöjda finheten i någon dem.

Några av dem är böcker som kanske framstår som lite ytliga (de flesta av dem är dessutom liksom små böcker, jag har alltid föredragit små romaner framför stora), men det finns något genuint i dem som för mig är värt så oerhört mycket mer än den där ytan av allvar och finhet. Något omedelbart, som kanske har mer med stil än innehåll att göra: man känner att det här är en person som inte bara har något att berätta utan dessutom är en person som verkligen kan skriva, som satte sig och bara skrev. Som kan skriva på ett lätt sätt även om svåra saker? Kanske.

Åh herregud vad många ord det går åt för att säga något som säkert kunde sägas mycket enklare. Kanske är jag ute efter ärlighet? Att inte förställa sig? Äh, jag vet inte. Nu när jag börjar tänka på saken vet jag inte ens om jag har några problem med att förställa sig (jag blir rädd att det här ska landa i att jag kommer fram till att det är bra med naturlighet, och det är ju det sista jag tycker). Vad tycker jag om människor som förställer sig? Det beror väl på. Kanske tycker jag om det om man är  tydlig med att man gör det? Ja? Man kan vara ärlig även med att man förställer sig. Jag vet att människor och böcker inte är samma sak, men ofta uppskattar jag samma kvaliteter hos dem: Känslan av att detta är genuint. Den där raden av gamla favoritböcker är böcker som jag, om de vore människor, skulle älska att umgås med.

Jag tänker ibland att vissa författare har en helt annorlunda bild än jag av vad litteratur är. Och hur den är. Att det liksom måste till något litterärt för att det ska bli litteratur. Ja, kanske måste det det? Men jag tänker att om det är något som inte kommer automatiskt, utan måste funderas ut och sedan tillsättas, så känner jag det direkt, och jag gillar det inte.

Detta mynnade kanske inte ut i så mycket, förlåt. Det är en grå söndag och jag fick andnöd av finheten och var tvungen att skriva den ur kroppen. Bilden högst upp har ingenting med inlägget att göra utan är bara underbar. A Song of Spring heter den, målad av Maximilian Lenz. Hej hej.