ett annat slags allvar

 

Det är så många böcker som är likadana, tänker jag när jag lite uppgiven ska skriva en recension. Inte likadana till innehållet, inte alltid till språket (men ibland – ofta är det ett fint språk, litterärt – ”fint” ska i detta blogginlägg förstås som… ja, inte som synonymt med ”vackert”, utan som något som tror sig vara fint – det är inte ett estetiskt omdöme. ”Det är finare att gå på opera än på musikal”, typ, det är så jag menar – även om det sannolikt även är vackrare att gå på opera. Jag vet inte för jag har aldrig varit på opera). Dessa böcker lämnar mig iallafall med exkat samma känsla:

En känsla av att det här är en allvarlig bok om ett allvarligt ämne (kan egentligen vara lite vad som helst; kärleken, döden, ensamheten, hemskt uppväxt, kärlekslösa föräldrar, missbruk, våld, övergrepp på människor, både i nutid och i förfluten tid – koncentrationsläger, krig, pennalism på internatskolor – obs, det är ej Jan Guillou som åsyftas – ja, det slutar ju som ni märker med typ allt som romaner brukar handla om), som är skriven med allvarligt uppsåt, men som ändå inte känns på riktigt. Den går liksom inte in, den är som täckt med en hinna av allvar och finhet som gör att den glider mig ur händerna.

Jag har läst så många fina, litterära, allvarliga böcker! Och det innebär inte att jag önskar mig tramsiga, dumma böcker, det betyder att jag önskar mig ett annat slags allvar än detta, som jag ofta tänker är ett allvar som föredras i Sverige. Ofta när jag av en slump hamnar på en blogg av en kvinna (alltid en kvinna) som beskriver sig som ”bokälskare”, ”bokslukare” etc., och som tillhör de personer som faktiskt köper, lånar och läser böcker, och läser artiklar och tidskrifter och bloggar om böcker, och till stor del på sina axlar bär upp hela den svenska bokutgivningen, så verkar de tycka om dessa allvarliga böcker. Ofta kan de beskrivas som ”kvinnoöden” eller ”människoöden” (”mansöden” är ovanligare?) . Ofta är de ”gripande”. (Obs, jag menar inte underhållningslitteratur nu, och inte könsstympade fotomodeller och sånt, jag menar sånt som anses som riktig och god litteratur. Allvarlig litteratur.)

Jag vet inte vad jag vill ha, en lätthet i stilen kanske? En självklarhet? Det har påpekats för mig att jag läser för mycket svensk litteratur, och visst är det så, men jag tycker att det där allvaret är precis likadant i många av de översatta böcker jag läser (då särskilt sådana om koncentrationsläger, krig och övergrepp), för kanske är det sådana böcker man väljer att översätta till svenska? Eftersom man vet att de går hem.

Jag har inte mycket på fötterna här känner jag, särskilt inte eftersom jag helst inte vill komma med konkreta exempel, titlar och namn, för dessa böcker är som sagt skrivna med stort allvar, och gud ska veta att jag tycker om allvar och respekterar människor som tar saker på allvar, men någon kanske förstår vad jag menar?

En gång när jag var trött på hela grejen med litteratur, både på att läsa den och på att försöka skriva den, fick jag rådet att gå tillbaka till det som fick mig att gilla litteratur från början, det som verkligen har haft stor betydelse för mig, så det gjorde jag igår: Jag bläddrade i Hemingways Edens lustgård, i Scott Fitzgeralds Den store Gatsby, några böcker av Per Hagman, Daphne du Mauriers Rebecca, Nabokovs Lolita, Flauberts Madame Bovary, Ola Hanssons Sensitiva Amorosa, Christoper Isherwoods En enda man, Houellebecqs Elementarpartiklarna, Thomas Manns Döden i Venedig – byggklossarna till det som är min smak, och det fanns igenting av den där upphöjda finheten i någon dem.

Några av dem är böcker som kanske framstår som lite ytliga (de flesta av dem är dessutom liksom små böcker, jag har alltid föredragit små romaner framför stora), men det finns något genuint i dem som för mig är värt så oerhört mycket mer än den där ytan av allvar och finhet. Något omedelbart, som kanske har mer med stil än innehåll att göra: man känner att det här är en person som inte bara har något att berätta utan dessutom är en person som verkligen kan skriva, som satte sig och bara skrev. Som kan skriva på ett lätt sätt även om svåra saker? Kanske.

Åh herregud vad många ord det går åt för att säga något som säkert kunde sägas mycket enklare. Kanske är jag ute efter ärlighet? Att inte förställa sig? Äh, jag vet inte. Nu när jag börjar tänka på saken vet jag inte ens om jag har några problem med att förställa sig (jag blir rädd att det här ska landa i att jag kommer fram till att det är bra med naturlighet, och det är ju det sista jag tycker). Vad tycker jag om människor som förställer sig? Det beror väl på. Kanske tycker jag om det om man är  tydlig med att man gör det? Ja? Man kan vara ärlig även med att man förställer sig. Jag vet att människor och böcker inte är samma sak, men ofta uppskattar jag samma kvaliteter hos dem: Känslan av att detta är genuint. Den där raden av gamla favoritböcker är böcker som jag, om de vore människor, skulle älska att umgås med.

Jag tänker ibland att vissa författare har en helt annorlunda bild än jag av vad litteratur är. Och hur den är. Att det liksom måste till något litterärt för att det ska bli litteratur. Ja, kanske måste det det? Men jag tänker att om det är något som inte kommer automatiskt, utan måste funderas ut och sedan tillsättas, så känner jag det direkt, och jag gillar det inte.

Detta mynnade kanske inte ut i så mycket, förlåt. Det är en grå söndag och jag fick andnöd av finheten och var tvungen att skriva den ur kroppen. Bilden högst upp har ingenting med inlägget att göra utan är bara underbar. A Song of Spring heter den, målad av Maximilian Lenz. Hej hej.

17 kommentarer

Under dagbok

17 svar till “ett annat slags allvar

  1. M.

    Har inga bättre ord, inte alls, jag vill bara säga att jag tror jag förstår precis på pricken millimetern vad du menar.

  2. När du säger allvar, lätthet och litterärt tänker jag på Camus Främlingen och Kertész Mannen utan öde. De är dessutom små. Jag tänker också att man kanske inte alltid vill ha självömkande romaner, utan till misären distanserade.

  3. Eric

    Detta är en av osakerna till att jag är tveksam till författaryrket, de flesta som ger sig in i det börjar uppskatta något annat (kanske själva bygget) än den ursprungliga, närmast barnsliga, berättarröst som de en gång förhäxades av. Tycker du sammanfattar den problematiken väldigt bra här.

    För övrigt tror jag att du skulle älska opera.

  4. Jag läser dina ord, finner mig nicka instämmande och tänker ‘ja, precis, exakt’. Det är lite som kejsarens nya kläder, är det inte? Man får en känsla av att de här ‘fina’, ‘allvarliga’ skribenterna är rädda att bli avslöjade som dumma eller olämpliga för sitt ämbete och därför snörper lite skitviktigt på munnen och smalnar med ögonen och brer på med extra allvar, för att alla ska ta dem på allvar.

    Och så blir det alldeles för mycket, och det allvarliga och seriösa de ville prata om nästan försvinner helt i pur seriositet.

  5. Lee Fiora

    Liknelsen med folk du helst umgås med slår nog huvudet på spiken.

    Det finns författare som är riktigt tråkiga människor. Jag menar inte att man är tråkig för att man lever ett stillsamt liv, jag menar tråkig som i att stå mitt i ett sällskap utan att en enda gång dra på munnen, skoja, bjuda på sig själv.

    Självklart blir det samma visa i texterna man skriver.

    De bästa författarna, som de du räknar upp, har en diabolisk sida till personligheten. Saknar man humor och spefullt kynne, måste detta hål fyllas med något annat, som ett uppumpat patos.

    Gå på vilken uppläsning som helst eller kolla på Babel. Var glittrar det av okynne?

  6. Olov

    Lite är jag part i målet men Lloyd Jones ”Att tro på Mister Pip” (i original enbart ”Mister Pip”) är en liten roman om krig och övergrepp och litteraturens makt men renons på dendär finheten som jag tror du syftar på.

  7. Detta var nog inte exakt vad du ville ha sagt. Men jag kommer – i hastigheten – att tänka på Paul Verlaines dikt ”Art poétique”, vilken slutar med de berömda raderna: ”Et tout le reste est littéature”. I dikten ges även rådet: ”Prends l’éloquence et tords-lui son cou !” = ”Tag din vältalighet och vrid halsen av den!”.

  8. …eller (för att anknyta till Jacobs kommentar) pâ Boileaus Art Poétique : ”il faut appeler un chat un chat”.

  9. Tobias

    Nog är väl en diskussion om dessa frågor precis vad man behöver en smutsgrå måndagmorgon. Tack, Therese! Jag tror att jag förstår precis vad du menar. Inte sällan anar man liksom en bekymmersrynka på författarens panna som man som läsare förväntas härma. Jag har som ett slags princip att inte läsa böcker som beskrivs som ”viktiga” eller ”angelägna”.

    Är det inte så att goda böcker varken tar sin utgångspunkt eller sin slutsats i en moralisk eller politisk hållning? Medan det är just det de där präktigt allvarliga böckerna gör. Om Mann eller Nabokov velat få oss att tycka illa om pedofili med Döden i Venedig respektive Lolita så hade de blivit rätt oläsbara eller i alla fall ointressanta. Nu är detta i stället ett element i böckerna som liksom skaver mot läsarens värderingar, ett element som är underordnat det estetiska (stilen), och som får den att skina.

    Sedan är ju god stil självfallet inte något som kan reduceras till formler. Skulle Flaubert acceptera att man måste kalla en katt för en katt? Och vad skulle Nabokov eller Mann säga om att vrida halsen av sin vältalighet?

  10. Johanna

    Du är inne på något mycket viktigt, Therese. Det du talar om är enligt min mening det som skiljer riktig ‘konst’ från att posera. Du talar om den litteratur som frammanar livet inom oss som ligger bortom språket (precis som musik, skulptur etc. gör), i stället för att gräva ner sig i språket. Det här kan man förstås skriva mycket om, men du förstår vad jag menar?

  11. Bloggar kan också vara bra.

  12. Du kräver väldigt mycket av dessa stackars människor som skriver böcker. Jag menar: De har ägnat merparten av sina liv åt att försöka skriva och läsa böcker. Det är klart att de i regel inte är några experter på den känslomässiga verklighet som du efterlyser ska lysa fram i texten. Och det är klart att de har en övertro på språkets möjligheter att förklara denna verklighet. Visst finns det några genier som både lever och skriver, men det är en på hundra. Sedan jag accepterade detta läser jag färre romaner men mår bättre, i det stora hela.

  13. … och apropâ din nya vänsterspaltsbild – vore det inte för blomsterhavet mellan paret och pelarna kunde man trott det rörde sig om parisiska Panthéon. Men nu finns det ju där, havet, och det skulle mao istället kunna vara Madeleine kyrkan, men det är ju bara en chansning. Fint i var fall!

  14. Högerspalts-. Höger.

  15. Lite fult att länka till min lillasysters text, men jag blev nyfiken på vad du skulle tycka om det här: http://memoryisaloadedgun.blogspot.com/2009/07/julia-2-folies-pigalle_31.html

  16. Ping: Några tankar utifrån Sjklovskijs teori om “främmandegöringen”

  17. Hm. Jag kan ha missförstått dig men Gabrielle Wittkop är ju en intressant outsider. Mig veterligen finns det bara två svenska översättningar utgivna på vertigo förlag: Nekrofilen och Barnahandlerskan.

    Det kanske är ocreddigt att nämna relativt nya ”bestsellers” (i svensk bemärkelse) men Anna Jörgensdotter har i alla fall fått mig att bli intresserad av unga svenska författare igen.

    En till, kanske inte uppenbart allvarlig men: Sture Dahlström. Jag tänker då framförallt på ”Tango för enbenta” och ”Huggormens tid”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s