emmenez-moi

De har klippt gräset här för första gången i år. Jag gick ut och gick och det doftade nyklippt gräs och det är en underbar doft. Jag bor i Stockholm nu, i en förort. Den är mycket trevlig för att vara förort. Jag har flyttat. Det är därför jag inte har skrivit något här, bland annat: flytten föregicks av väldigt jobbiga relationsrelaterade saker. Jag har tänkt att jag inte kommer att kunna skriva här på mycket, mycket länge, jag har tänkt att i min personliga historieskrivning vore detta som att skriva poesi efter Auschwitz, ni vet: hur ska jag kunna formulera något som är värdigt? Som inte bara är banalt i förhållande till allt det jobbiga? Jag har tänkt att jag ska skriva här igen när jag har slutat vara ledsen, men det gick inte: jag kommer att fortsätta att vara ledsen. Men nu skriver jag som ni märker. Jag skyller det på doften av nyklippt gräs. Den fick mig att börja tänka såna där långa kedjor av tankar som liksom är grunden till mitt bloggande: när det känns som att mitt huvud ska svämma över av tankar och att de måste ut för annars blir jag galen. Eventuellt blir jag galen ändå. Men nu vidtar jag iallafall någon slags förebyggande åtgärd.

Två män från en flyttfirma har flyttat hit mina saker från Göteborg och burit dem uppför trapporna och in i de här lägenheten. Jag behövde bara stå och bestämma i vilket rum möblerna och kartongerna skulle placeras. Detta fick mig att känna mig extremt obekväm. ”Tack, förlåt, tack” ville jag säga hela tiden. Jag försökte tänka att det hela var skitdyrt och att de fick pengar i utbyte för sitt bärande men det funkade inte riktigt. ”Du läser en del va?” sa den ena mannen och log lite och nickade mot den tionde tunga kartongen som det stod BÖCKER på. Han doftade så gott. Svett och frisk luft. Den doften är min madeleinekaka. Mer än doften av nyklippt gräs, till och med mer än doften av blommande syrener. Vet ni vilken doft jag menar? Det finns inget äckligt i den svettdoften, den är alldeles ny, ren, det är svett som uppstått utomhus, den doftar friskt. Jag förknippar den doften med min barndoms väntan på att min far skulle komma och säga godnatt till mig. På riktigt. Det är ingen Proustsk efterhandskonstruktion:

Min far idrottade mycket när jag var liten. Några gånger åkte han Vasaloppet. Han hoppades länge och förgäves att jag och min syster skulle börja intressera oss för någon idrott. Istället blev vi världfrånvända esteter båda två. Så kan det gå. Min far ägnade iallafall vintrarna åt att träna inför Vasaloppet, som inte äger rum förrän i mars. Oftast åkte han i skidklubbens elljusspår, men ibland, när det var en mild vinter, eller så sent på säsongen att snön försvunnit i Kolmårdsskogarna, brukade det bara gå att åka skidor på de små frusna sjöarna uppe i skogen. Så det gjorde han. Ibland var isen så tunn att han kände hur den böljade under skidorna. Ibland hade den redan hunnit smälta invid land, så att han var tvungen att lägga en bräda som en bro från land ut på istäcket, över vattnet inne vid strandkanten. När det var mörkt ute åkte han med pannlampa. Alltid ensam. Alltsammans var, som ni hör, fullständigt livsfarligt. Under tiden hade jag gått och lagt mig och väntade på att min far skulle komma hem och natta mig. Egentligen förväntades jag redan ha somnat, men det gick ju inte när det enda jag kunde tänka på var hur min far inte fick stanna upp för en sekund under sin skidtur på sjön för då skulle isen ge vika under honom och han skulle falla ner i det mörka vattnet och kanske drunkna och dö. Han kom alltid hem oskadd. Och så kom han in och viskade godnatt till mig, och oftast låtsades jag sova, för det var så sent. Och sedan, när när jag hade känt den där doften av ny, frisk svett, kunde jag somna på riktigt.

Mannen från flyttfirman verkade bekymrad över att handtaget på mitt sängbord hade lossat, men han hittade alla delar och vi kunde skruva fast det igen. Jag kände mig attraherad av honom på grund av doften och för att han var snäll mot mig. Jag kan ju inte gå genom livet och attraheras av alla som visar lite vänlighet. Jag hoppas att det bara är en fas. I villaområdet där jag promenerade nyss grillade familjerna. En pojke på en altan såg precis ut som Jimmy som bodde granne med oss i Kolmården. Hans familj bodde snett ovanför oss och hade ett fantastiskt trädgårdsland. Om man trängde sig mellan en tät häck av norsk brudspirea och en kompost kunde man stjäla gräslök i det. Inte så mycket för att det var gott med gräslök som för att den var så otroligt stor, jag har aldrig sett så grova gräslöksstjälkar. De hade otroligt stora rabarber också. Rabarberstjälkarna i vårt trädgårdsland blev aldrig tjockare än ett litet finger. Alla dessa trädgårdsland i min bardom.

Jimmys familj brukade också sitta på sin altan och grilla på fina kvällar. Jimmys mamma, och hennes syster som bodde med sin familj mittemot, skrattade alltid högt. Man hörde alltid deras skratt varma sommarkvällar. Jag tänkte när jag var ute och gick att så här kunde jag ha suttit, om jag hade stannat kvar i ett annat förhållande, som tog slut för evigheter sedan: som antagligen hade fått mig att stanna i Kolmården. Jag kunde ha suttit och grillat där nu, jag kunde ha haft ett eget trädgårdsland. Egna rabarber och egen gräslök och egna gamla fruktträd som skulle blomma nu, vita som konfirmander, som skum över markerna, som moln som drivit in och lagt sig bekvämt tillrätta i trädkronorna, som på en målning av Carl Fredrik Hill från tiden då han var frisk och kunde komma och gå som han ville i försommarkvällarna. Är det vad jag skulle ha velat? tänkte jag. Antagligen inte. Då skulle jag antagligen inte ha skrivit en roman, till exempel. Skriva romaner, är det vad jag vill? Jag vet inte vad jag vill. Medan jag försöker komma på det lyssnar jag på den här låten och läser mig igenom mina nyuppackade diktsamlingar.

Jag bygger mitt hus av otäta stockar
och utan grundmur på lösa bockar.
Jag minskar fogarnas tal till färre
som offer åt min okände herre.

Det fattas skorsten och spån på taket
och hålet för dörren är tomt och naket.
Jag bygger mitt hus av intiga stoffer
som offer, som offer.

…skriver Stina Aronson. Jag kommer inte fram till något naturligt slut på det här blogginlägget, jag kan inte knyta ihop det på något sätt. Jag slutar bara skriva nu.

15 kommentarer

Filed under dagbok

15 responses to “emmenez-moi

  1. Anonym

    Men så fint det var. Tack för läsningen och sköt om dig riktigt ordentligt.

  2. Therese… Är det ena av dina stora saknader, som det är en av mina, att gräslök inte är lika skarp som den var i min barndom?

    Mild gräslök är inte gräslök.

  3. Anna

    Vackert inlägg, du berörde mig som går igenom något som kanske är liknande.

  4. En irriterande bråkstake

    Din frånvarande blogg-röst har jag saknat, vad det är värt. Tråkigt att höra att du går igenom en tuff period. Livet…

    När jag läste det här inlägget kom jag att tänka på hur roligt det har varit att följa dig och din dagbok sedan Skunktiden. Det har hänt mkt. Aftonbladet, Axess, Expressen, flytt till WordPress, många bra debatter här. En roman! Kanske ingen tröst, men sett från utsidan är det imponerande. Hoppas du blir glad(are) snart!

  5. Instämmer med föregående talare. Vackert, och hoppas att ledsenheten till slut går över.

  6. Hälsningar från Umeå !

    Tack för att du skriver igen.

  7. lysandeutsikter

    Jag håller med föregående talare om att det känns fint att ha fått följa dig i så många år. Jag ser jättemycket fram emot din roman, och jag hoppas att det blir bättre med ledsenheten.

    Du har för övrigt skrivit den bästa recensionen av Per Hagmans senaste roman. Jag blev glad när jag såg att just du fått recensera den och tänkte att du nog tog dig an uppgiften med vördnad.

  8. Therese! Välkommen tillbaka, vi har saknat dig mycket.

  9. Roligt att bloggen kommit igång igen. Jag ska prova att läsa din bok, när den kommer ut. Normalt sett blir jag väldigt uttråkad av den typen av handling, och tappar fokus efter ett par sidor.

    Ett par frågor; om man vill kommentera eller fråga om något kring dina artiklar om konst, är detta ett lämpligt forum? Får du många frågor och kommentarer via mail?

  10. Roligt att du är tillbaka!

  11. sam

    För en melankolisk (dock nyskapande gryningsbebådande) stund, lyssna istället till Track of time live från södra teatern

    http://www.myspace.com/vonhausswolff

  12. Har saknat din bloggröst jag med. Dina tankar och berättelser berikar.

    Historien om din skidande far är gripande och poetisk.

  13. christoffer

    barbaras emmenez-moi, l’aigle noir?

  14. Sara V.

    Jag kände inte igen dig igår så jag hälsade inte ordentligt. Men det får väl bli på nästa fest. Lycka till med boken i höst!

  15. Laura

    Tack för tips, Therese!
    länk till låten (hoppas det funkar):

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s