Hej, hur har ni det så här i hänryckningens tid? Jag skulle gärna rycks hän lite. Det är helg imorgon, ska ni helga? Med hårt g alltså, som i att helga vilodagen. Jag tycker att ”helga” är ett verb som borde användas mer, men problemet är väl att det inte helgas så mycket nu för tiden. Tack för alla snälla kommentarer på förra inlägget förresten. De gjorde mig glad. Jag tänkte nu skriva lite dagbok för att minnas sådant som har inträffat den senaste tiden:
I onsdags var jag på förlagsfest. Alla andra som var där var författare och förlagsmänniskor och det kändes lite som att jag hade fått tillträde till en ny och exklusiv värld där man dock tyvärr bara åt en enda liten portion inkokt lax med färskpotatis (helt sjukt gott, men jag vågade inte hämta mer mat eftersom ingen annan gjorde det, jag ligger ännu vaken om nätterna och grämer mig över all lax och färskpotatis jag kunde ha ätit om jag bara hade vågat). Vid intagandet av buffé satt jag mittemot (från vänster till höger): Johannes Anyuru, Jonas Hassen Khemiri, Eli Levén. Jag namedroppar lite för en gångs skull nu när jag har namn som imponerar på vanliga människor att droppa. Det var så roligt att de satt där på rad. Jag tog inga bilder för jag tänkte att det nog är så att what happens at förlagsfest stays at förlagsfest. Igår var jag på seminarium på en herrgård i Bergslagen och det är nog även så att what happens at seminarium på en herrgård i Bergslagen stays at seminarium på en herrgård i Bergslagen, men jag tog några bilder ändå (på dem händer det dessutom inte särskilt mycket):
Kvinnor hade som ni ser hår lika gyllene som ramarna på speglarna.
En vänlig grönskas rika dräkt hade smyckat dal och ängar.
Det fanns SLAGGSTENSTORN vilket gör mig så förtjust att jag måste använda versaler. Jag älskar slaggsten! Det näst bästa efter turkoser! Som jag älskar! När jag var liten hade jag en slaggsten som var jättefin, det var som lava med glas på typ, eller som en blandning av glas och emalj (det är egentligen samma sak? Typ?), den var nästan det finaste jag visste (det allra finaste var en liten portmonä av guld och kanske några glittriga bokmärken, jag var inte minimalist som barn heller). Hade jag ett eget järnbruk skulle jag också uppföra slaggstenstorn, men jag inser att sannolikheten att jag kommer att få uppföra ett slaggstenstorn inte är speciellt stor.
Idag var jag på Bukowskis på lunchen och fick vin och jättejättebra konst. Det är så fascinerande med auktionshus-konst, för när man har gått på några visningar av den här typen börjar de där alltid återkommande konstnärerna att kännas som gamla bekanta: Hej där ytterst taffligt målade räv av Bruno Liljefors (jag älskar Bruno Liljefors alltså, men hos ingen annan konstnär är diskrepansen mellan det som verkligen är bra och det som verkligen är dåligt så ohyggligt stor), hej lilla stockholmsakvarell av Anna Palm, stelbenta fiskarflicka på en strand i Bretagne av August Hagborg, en prickig häst av Kreuger, hej där Zorn-etsning, beduinkaravan av Ancrarcrona, apokalyptiskt ljussatta idyll av Krouthén, snölandskap av Anselm Schultzberg, och åh hej fantastiska penselföring av Albert Edelfeldt, I think I’m going to miss you most of all…
Idag hade jag, om jag varit rik och fått välja fritt, köpt följande tre målningar med djur på:
Gustaf Brusewitz: Falkeneraren.
Okänd konstnär 1600-tal: Ädel dam med jakthund
Axel Sjöberg: Sjöfågel i havsbandet – ser ni att den är som en blandning av Bruno Liljefors och Gustaf Fjaestad? Alltså underbar?
Andra saker jag har gjort på senaste tiden har varit att medverka i radio samt recensera Per Hagmans nya roman. Imorgon kommer mina föräldrar hit och vi ska titta på min söta systers fina examensarbete som nu ställs ut på Konstfacks avgångsklassers utställning – den håller på hela veckan tror jag, så alla som vill kan också gå dit. Min syster har gjort en extremt fin utgåva av min roman! Bunden för hand och… ja, allt är för hand. Jag vet inte så mycket om det här med boktillverkning, men jag är otroligt imponerad. Så här ser den ut:
Nog för att den vanliga utgåvan kommer att bli fin (det är min syster som har gjort omslaget till den också), men inte så här fin.
Andra böcker jag är pepp på just nu är dessa:
De kom till mig i ett Adlibrispaket idag. Jag ämnar börja med Ivan Bunins kärleksnoveller ety titeln korresponderar ytterst väl med den väg som leder till mitt hjärta – – – Okej, nu har jag nog skrivit om allt jag hade tänkt skriva om, åh herregud vad jobbigt det var att ladda upp alla bilder. Förlåt om det bara handlade om mig. Hej, kyss.
Wow!
Jag önskar att jag hade haft en syster…
Oj, har de handgjorda böckerna riktiga hårtussar inuti?
Är det rent av du själv som har snaggat av ditt vackra hårsvall för den goda sakens skull, Therese?
Tala om för din syrra att hon skapat en otroligt fin, organisk design! Den har en rå, organisk edginess som leverar en dos chockvärde också. Lite Marc Quinn över tanken på att erbjuda sin publik så mycket organiskt material från den mänskliga kroppen! (http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/art/news/national-portrait-gallery-acquires-marc-quinns-bloody-head-1785133.html)
Eller är det bara på grund av mina egna krokiga associationskedjor som tankarna går till honom? Att skåda en hel bukett avslitna hårlockar som används i dekorativt syfte gjorde nämligen att tankarna för min del direkt rusade till Catlins 1830-tals illustrationer, hans Decorative use of Scalps i ”Indian Gallery” (http://www.georgecatlin.org/Scalping-and-decorative-use-of-scalps.html).
Nä hu, nu blev jag verkligen nyfiken på innehållet i boken…bra gjort syrran! :)
Kära Therese, det är precis vid sådana tillfällen du måste passa på att äta dig riktigt mätt! Vid pressvisningar har jag svårt att förse mig. Jag vill liksom inte äta deras mat och sedan gnälla på deras konst, eller vad det nu kan vara tal om. Du kunde ju ha ätit dig mätt för hela dagen och en bit in på nästa dag. Och sluppit laga mat. /pragmatikern
Hursomhelst så var det en underbar rubrik ” och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden” att se i sin bloggroll så här i hänryckningens tid.
Vad begåvad din syster är, så fina böcker och omslag hon gjort.
Din systers band är väldigt vackert. Får japanska vibbar. Är det äkta hår (antar inte?)? Hur många ex. gjorde hon? Hur lång tid tar det att binda en bok?
Många frågor. Nyfiken.
Men den viktigtaste frågan av dem alla. Eller nej inte viktigaste kanske, men. Går det att köpa ett ex av din systers vackra upplaga?
Bunins noveller är underbara. Överallt stöter man på minnesvärda formuleringar som den här t ex: ”I en kurva krängde droskan kraftigt, och för ett ögonblick upplystes den inuti av en gatlykta – han höll henne ofrivilligt om midjan för att stödja henne och kände doften av puder från hennes kinder, såg hennes stora knän under den svarta klänningen, glansen i hennes svarta ögon och de fylliga rödmålade läpparna: en helt annan kvinna satt bredvid honom nu.”
Det är nåt väldigt fint och rörande med de där stora knäna, tycker jag.
God läsning!
Jag inleder väl kommenterandet om det som inlägget rörde först, helgandet. Jag ska göra mitt allra bästa för att helga vilodagen imorgon. Inte göra ngt direkt arbete förutom att kanske passa en potatiskastrull eller stekpanna. Förhoppningsvis är det väder nog att ligga lite i solen och njuta.
Tack för alla fina kommentarer om boken!
Pia, jag gillar dina associationer! Meningen var att skapa en bok som är vacker och samtidigt obehaglig. Och att hitta ett sätt att illustrera stämningen i romanen utan att teckna. Jag har inspirerats av bland annat Prerafaeliterna och japansk skräck.
Gunnar, det är äkta hår, dock från okänd kvinna! Det finns 10 ex av boken. Det här var mitt examensarbete, så sammanlagt tog det tio veckor att göra den, men då var det mycket förarbete och arbete med sättning av texten. Själva bindningen tog två veckor. Trycket på framsidan och ryggen är gjort med kliché och tryckt i förgyllningspress.
Boken finns nu och en vecka framöver att beskåda på konstfacks vårutställning, på avdelningen grafisk design och illustration. Om någon är intresserad av att köpa ett ex går det bra att maila till beatricebohman@gmail.com
Beatrice: Tack för ditt svar. Imponerande arbete och insats. Att håret är äkta adderar ngt till den otäcka aspekten. Jag gillar det. Japansk skräck, helt oinsatt. Ngn. referens?
Milde tid, så vacker boken är! Jag ska definitivt besöka utställningen och beundra den i verkligheten.
Och slaggsten är ju så fint!
Gunnar: Tack! Jag menar japanska skräckfilmer. Både sättet de bygger upp en kuslig stämning genom att inte visa för mycket, dels sättet att använder sig av hår både som skräckelement och symbol. Till exempel Ringu-trilogin. När man läser Thereses roman förstår man varför jag valde hår som märkband!
Beatrice: Aha. Då är jag med. För några år sedan tjatade jag (här) om Tarkovskij. Har du sett Spegeln? Där finns en poetiskt fulländad scen där en kvinna (mamman) doppar sitt hår i en tunna, och sedan, sakta lyfter upp huvudet, med håret täckande sitt ansikte. Vad som sedan följer, vill jag inte ens försöka att beskriva. Där har du det poetiskt-filmiska ursprunget till hår-teamatiken i Ringu-trilogin, gissar jag.
Kolla här (3 min 42 s in i klippet):
Ping: Inlägg som berör – 28 maj 2010 « Nattens bibliotek
Haha! Jag känner igen det där med att inte våga ta mer mat om ingen annan gör det. Speciellt om man redan från början känner att man inte passar in. Man vill liksom inte utmärka sig i onödan. Även om det kanske finns en poäng med att göra det. Om man vill lära känna de man name-droppar vill säga.
Vidare… tack för en bra blogg! Alltid lika välskriven! Sen är det roligt att du kommer från Kolmården. Jag kommer från Nävekvarn. Vi brukade cykla till Kolmården och åka vattenrutschbanan vid campingen. Sen cyklade vi hem igen, sammanlagt fem mil. En liten anekdot bara!
Beatrice: vad kostar ett ex?
Den boken – ÄR konst! (har ju bara sett, inte läst, men verkar ju var otroligt handy med två systrar som kan inspirera varandra!) Och ja, nyfiken som fan på vad håret har för symbol i boken såklart! (finns ngt exemplar kvar?)
tips på en smal blogg:
http://artsmelbourne.blogspot.com/
Therese, hoppas du har det ok – ville bara säga att bloggvärlden är mycket tråkigare när du inte skriver… Inte en uppmaning, bara ett meddelande.
Therese, förresten: utmärkt marknadsföring av boken. Jag har köpt ett ex nu!