hejdå Skunk

Jag antar att alla som berörs redan har hört att Skunk stänger i övermorgon. Jag skrev en dödsruna (eller vad heter det? Minnesord?) över Skunk i Expressen igår, här kan man läsa.

Jag hoppas att ni har gjort er backup ordentligt, annars får ni skynda er nu. Jag har under senaste veckan ägnat mig åt att kopiera in min gamla skunkdagbok i den här bloggen. Större delen är färdig, känner man för att läsa kan man börja leta runt i arkivet för oktober och november 2008 i den här bloggen, där har jag klistrat in stora sjok med gammal dagbok. Här finns det första. Det ser lite knasigt ut och alla bilder funkar inte, men jag är ändå häpen över att det var så lätt: bara att klistra in i wordpressfältet. Detta kan jag rekommendera.

Hejdå Skunk. Det har varit ett nöje.

en drömd semester / med tanke på Ola Billgren

denna känsla av fascinerad vilsegångenhet

Jag gick vilse i Hägersten, jag gick och gick. Solen gassade, hela Hägerstensåsen luktade varm tall. Precis som i Kolmårdens djurpark: slöt jag ögonen kunde jag höra det gnisslande ljudet av skrindorna med sina spjälor av träpinnar, känna den unkna doften av stillastående vatten från den anlagda sjön där små roddbåtar gled omkring och ständigt krockade med varandra eftersom de roddes av barn som inte kunde ro, stickande doft av klor från delfinariet. Jag gick till och med nedför en backe som påminde om en backe i djurparken, hela djurparken är full av backar. Där aphuset borde ha legat låg Konstfack. Människor satt i solen och åt pizza på en pizzeria som hette Pizzeria Pizzeria. Eller möjligtvis Pizzeria Italiana. Eller Pizzeria Vesuvio, Pizzeria Förortspizza för människor som egentligen har för bra vanor för förortspizza men ligger den bredvid Konstfack så. De kanske hade vedugn, jag vet inte. Ibland har jag fördomar.

Jag gick längs Birger Jarlsgatan och hade ont i fötterna. De hade skyltat på Rönnells antikvariat med bara röda saker, de borde ha haft en Olivetti Valentine men det hade de inte. De hade fina färgglada fågelplanscher som hängde på ett snöre. Vilka fina fågelplanscher sa jag. Här finns det fler sa den unge mannen i antikvariatet och visade mig en hel låda fågelplanscher men inga av dem var lika färgglada som de i skyltfönstret. Har ni Roland Barthes Kärlekens samtal? sa jag. Visst har vi det sa den unge mannen. Här har vi den sa den unge mannen och lyfte varsamt fram den ur en hylla i skyltfönstret. Fantastisk bok! sa den unge mannen. Det gjorde mig lite avskräckt för jag litar inte på antikvariatets omdöme, de är för förtjusta i Elis Eriksson. De är för förtjusta i mycket som jag inte alls är förtjust i. Har ni konstböcker? sa jag. Visst har vi det sa den unge mannen. Här har vi dem sa den unge mannen och visade hylla efter hylla med konstböcker. Tack tack sa jag och stod länge framför hyllan KONST, ALLMÄNT och tänkte att varannan bok verkade underbar men att köpa varannan bok hade ju inte gått, av många olika anledningar, så jag tänkte att jag får nöja mig med en. Liksom för att göra det där med Barthes lite lättare. Med lite konstbok i botten går Roland Barthes kanske ner tänkte jag och bestämde mig för Solfjäder av Ola Billgren, ett urval kritiska åttio- och nittiotalsessäer samlade till ett flexibelt helt. ”Ett flexibelt helt” är ett frånstötande sätt att uttrycka sig på tänkte jag, men essäerna verkar bra. Jag köpte Billgren och Barthes. Får jag be om en signatur sa den unge mannen. Visst får du det sa jag.

Jag åkte tunnelbana och öppnade Roland Barthes Kärlekens samtal. Kärlekens diskurs, stod det. Diskursen har också återgetts sin ursprungliga person, jaget, vilket gör att det som framläggs här blir en utsaga, inte en analys. Åh herregud vad har jag gett mig in på tänkte jag. Jag hatar ordet ”diskurs” tänkte jag, jag hatar ordet ”utsaga”. Hur ska detta med Barthes gå tänkte jag. Jag öppnade Ola Billgrens Solfjäder och läste innehållsförteckningen: en essä handlade om parker. En annan essä handlade om augusti. En tredje handlade om hotellrum. Jag tänkte: Åh herregud, det handlar om allt jag gillar. Plus om konst. Jag tänkte: Det här är mycket bättre än Barthes. Jag tänkte: Jag måste läsa det där om parkerna genast. Komm in den totgesagten park tänkte jag. Glöm ej de sista bleka astrarna. Jag öppnade Ola Billgrens essä om parker, det stod: ”På kärlekens fält vållas de svåraste blessyrerna mer av det man ser än det man vet” skriver Barthes i Kärlekens samtal. Jag tänkte: Lägg av. Jag tänkte: Vilket sjukt sammanträffande. Jag tänkte: Det är väl förresten inte så sjukt egentligen men lite lustigt måste man ju erkänna att det är.

Jag klev av efter Konstfack. Solen gassade, det luktade varm tall. Ingenting under promenaden hem förde mig vilse.

la vie en rose

Det var rea överallt, så jag köpte en kofta. Den var dyr, men jag tänker att den å andra sidan kanske är det vettigaste jag någonsin har köpt på rea, kanske det vettigaste plagg jag över huvud taget någonsin har köpt: svart, enkel på gränsen till osynlig, 100% kashmir. Jag lär ju förhoppningsvis inte använda den än på typ fyra månader eller nåt, men jag vet ju att när hösten kommer är det enda jag vill ha en riktigt mjuk tröja och nu har jag en.

Jag köpte den på Malene Birger på Biblioteksgatan. Jag har aldrig köpt något från Malene Birger förut, jag har knappt köpt något på Biblioteksgatan. Jo, några värdelösa nagellack på Urban Outfitters (stavas det verkligen med två t? Det ser obscent ut) – obs, gott råd till alla damer (ja, eller herrar för den delen) intresserade av den dåliga trenden med matta nagellack: köp INTE era matta nagellack på Urban Outfitters. De torkar aldrig. Bokstavligen. De är som min själ: av ett så värnlöst mottagligt stoff att allt blir liksom inskuret däri.

Jag ska varna för en annan dålig sak eftersom jag har kännedom om dåliga saker: Hur underbar förpackningen till Diors Crème de Rose än är, köp den inte.

Den ska vara plumping och soothing men den är bara som nån billig rosa kräm vilken som helst, burken är så grund att man slår fingret  i botten efter att ha använt typ fem appliceringar, ingenting motiverar priset på närmare 300 kronor. Ska ni köpa en enda roskräm så ska ni köpa den här:

Finns på Åhléns och lite överallt nu för tiden för kanske en tiondel av priset för Diorkrämen (och är man i England och går till Boots är de ännu billigare, jättebilliga!) och den är tusen gånger bättre, trots att den består av PETROLEUM JELLY som är typ äckligt oljespill, men som denna kräm har fått mig att omvärdera: den beter sig inte alls så där fett och äckligt som vanligt vaselin utan är helt len och mysig och doftar underbart och ger dessutom fin färg och lagom glans på läpparna. Diorkrämen gör dem lite så där Nivea-kräm-bleka och matta och läskiga, liksom lägger sig som en död hinna på läpparna.

På ämnet saker som doftar ros, som är ett av mina favoritämnen: Liksom jag har en förmåga att enbart intressera mig för kläder som ser ut som sådana som jag redan har (kass vana! Men den verkar omöjlig att göra något åt) intresserar jag mig väldigt mycket för parfymer som doftar ros, trots att jag redan har en rosparfym jag är glad och nöjd med.

Därför provade jag Byredos Rose Noir idag, men den var inget bra alls (den påminner om Paul Smiths rosdoft? Jag är lite dålig på att beskriva dofter, förlåt. Men jag är ytterst känslig för dem) – ”Rose Noir becomes a decadent, dirty rose with intense and animalic quality” står det, det låter ju väldigt sexigt, men jag är skeptisk. Först tyckte jag att den luktade urin (är det kanske det djuriska inslaget? Gammal kattlåda?), nu har den utvcklats till plain meningslös.

Egentligen behöver jag inte en rosdoft alltså, men jag behöver en doft. Jag testade den här härom dagen:

…mest för att förpackningen är underbar, underbar! På samma sätt som Diors roskräm, det är något med ornament i vit plast som ser ut som porslin som gör mig väldigt nostalgisk, plus att jag älskar Cacharels logotype, gud – den är så Virgin Suicides (och för första gången någonsin menar jag detta som något positivt), solblekt rosaskimrande barndom. Min mamma använde Anaïs Anaïs när jag var liten, det är väl därför. Plus att den där förpackningen påminner om billiga parfymer från Yves Rocher som också fanns i mitt hem under min uppväxt – Magnolia och Pivione och Chèvrefeuille och allt vad de hette (fast de doftade inte speciellt gott).

Tipsa gärna om en parfym! tänkte jag skriva, men det är en värdelös uppmuntran eftersom jag är så himla känslig och aldrig tycker att något som andra gillar luktar särskilt gott alls. Jag hade hoppats på Marc Jacobs nya äppelparfym, men den var inget bra, och inte granatäppelvarianten heller, det var rea på nån Clean-doft på NK, den var inget bra, ingen av de andra Byredo-dofterna jag provluktade på var så imponerande heller (den där hypade tulpanparfymen doftade så mycket tulpan att jag aldrig skulle stå ut med den mer än några veckor i februari/mars så där), det känns som att jag nästan inte gillar någonting… men så är ju det också min generella upplevelse av livet.

post festum

Hej, glad söndag. På bilden syns Madonna som har handlat lite grönsaker med en italiensk pojke, vilket inte är den sämsta av sysselsättningar – det är en bild från höstens Dolce & Gabbana-reklam, som jag fortfarande tycker är underbar (se en tidigare bild här). Igår gifte sig Victoria och Daniel, och förutom att jag stör mig rätt mycket på de stråk av ytterst dålig smak som letade sig in i det hela (alltså aldrig i livet att jag skulle låta Björn Skifs och Agnes Carlsson sjunga en Disneyballad på mitt bröllop! Aldrig! Så oerhört ovärdigt! Jag blir arg bara jag tänker på det) så var det fint tycker jag, och jätteroligt att följa på tv och jag kände starkt att jag nog också skulle vilja gifta mig kungligt. Jag är väldigt fascinerad av bilderna från Storkyrkan: de ser så himla otidsenliga ut, som att de redan är gamla liksom, som att de visar en historisk händelse som ägde rum för länge sedan och inte igår. Detta tycker jag är underbart.

– Daniel, when I first saw you, I knew that you had a fire in your heart.

Det var så roligt att se alla gästerna också, jag tycker att drottning Rania av Jordanien är snyggast av alla, men jag gillar både Danmarks och Norges kungahus också, och Silvia var fin, visst var hon? Jag skulle också vilja ha rosa ädeltopaser från Sankt Petersburg. Jag fick en massa besök på den här bloggen igår från människor som hade googlat ”kungabröllop” och kommit till det här gamla inlägget där jag framförde mina önskningar om ett storslaget bröllop, och det blev det ju, jag är nöjd och belåten.

Det var en rätt trevlig artikel i DN igår om författare och hotell, jag fick lust att åka på semester. Jag ska inte åka på någon semester alls inom överskådlig framtid och det känns tråkigt eftersom jag allt oftare har börjat tänka att jag är satt på denna jord för att 1. skriva och 2. ta en drink någonstans vid Medelhavet, men nu verkar jag få nöja mig med nummer ett, vilket för all del är okej: jag ska idag göra färdigt de näst sista bestyren med min roman, typ fixa baksidestext och skriva en presentation av mig själv (jag tänkte hålla det kort, typ: Therese Bohman är född 1978 och uppvuxen i Kolmården. Hon bor nu i Stockholm där hon jobbar som redaktör och kulturskribent. Den drunknade är hennes debutroman), ingen dålig sysselsättning, men den hade ju varit trevligare vid Medelhavet. Fast det kan man ju i och för sig säga om allt.