Associativt musiklyssnande, del 1: Patrick Wolf – Penzance

 

I en tid av ensamhet / föll jag in i dina starka, öppna armar (jag vet inte om man får skriva om starka armar om man skriver poesi på svenska, om man skriver om en man, det är en kliché? Trots att det aldrig är någon som skriver det.  Jag älskar starka armar, breda bröst, på män, både i text och i verkligheten, men det är inte bara en fråga om fysik alltså, de starka armarna och breda brösten är lika mycket bildliga, eller symboliska: Det gör mig detsamma att min älskades armar / är ett fängelse / … / Kväv mig min älskade / Jag vet att ditt breda bröst är en mur / Låt mig ställa opp mot den framför bössmynningarna – Stina Aronson fattade, Stina Aronson hade sagt Det är okej Therese, jag vet att du menar något större än man tror när man läser det och att du en dag när du känner för det kommer att förklara det för dem som förtjänar att höra det, om nu någon gör det, eftersom det här är en känsla som gränsar till religionen: upplevelsen av trygghet, skriv du om starka armar och breda bröst…) och i dessa armar älskade du mig / du gömde mig i din charm (charm? Är det rätt ord? Det låter så lättviktigt. Man vill inte gömma sig i någons armar för att personen ifråga är charmerande. Inte bara. Men det kan ju vara ett plus i och för sig. Om man dessutom ska umgås) / och inneslutna i charmen (charmen? And in that charm?) styrde vi färden söderut (österut, västerut, norrut, inåt, uppåt, framåt – – – ), intet anande om mina demoner (en gång önskade jag mig demoner i en annan människa, som jag skäms över det nu. Jag önskade mig mörker. Nu vet jag bättre, nu vet jag att man aldrig ska önska sig mörker. Ety mörkret kommer förr eller senare ändå, vare sig man vill det eller ej) /. . . det var djävlar i vinden den kvällen / eldar som slickade kullarna / röster som kallade mig ut mot klipporna / men du höll mig säker, du höll mig stilla (Bara håll om mig, sa jag, och det gjorde du – – -) / torkade det svarta blodet från min mun / – speeding into nowhere – rusande in i ingenting (en gång älskade jag att åka bil på natten. Det gör jag kanske fortfarande, ja, med all säkerhet gör jag det, men jag har inte åkt bil på natten på många år nu, jag skulle säga tio, ja: jag har nog inte åkt bil på natten på tio år. Det kändes som i en David Lynch-film, du vet, de gula strecken på vägen, som inte är gula i Sverige utan vita, men du vet, vi såg dem nästan gula, vi lyssnade på monoton musik, speeding into nowhere, så kändes det, det kompakta mörkret framför bilen – – – ibland åkte vi på skogsvägarna, där fanns det inga streck på asfalten, där fanns det inte ens asfalt. Några gånger åkte vi till tv-masten. Den var stor, hög, reste sig över Kolmårdsskogarna, syntes på mils avstånd. Det blinkade lampor i toppen på den på nätterna för att flygplan inte skulle flyga in i den, vi körde så nära vi kunde för det var avspärrat på marken runt den, steg ur bilen, stod där hand i hand vid mastens fot, tittade mot toppen och kände oss små – – -) – – – Det börjar i Penzance, där vindarna föds / och följer tågets spår / och precis som min kärlek, som ropar efter dig / kallar den mig tillbaka igen / och igen / Vilken vacker stad! utropade jag / Men vilken fruktansvärd utsikt… / Du vet, jag brottades with my bruised hours (är det ett uttryck? Jag har inte hört det. ) BARA FÖR ATT FÅ LIGGA DÄR MED DIG (nära, nära, känna din doft, din hud, den är så len, du verkar generad när jag säger det och kanske är det därför jag tycker om att säga det – nej, jag vill inte genera dig, men ibland tycker jag om att se dig liksom tappa fattningen, en sekund bara, det är ditt eget fel tänker jag ibland, du får skylla dig själv som aldrig förlorar fattningen annars, så där som jag gör, hela tiden – – – ) / djupt i söderns hjärta (mörkrets hjärta) / speeding into nowhere  – rusande in i ingenting (det är vad jag gör nu, ja, det är vad jag kommer att göra, om du inte håller fast mig, Bara håll om mig, sa jag – – – ) / min älskade! Kom stoppa mig… / jag är hemsökt och besatt / MED MIN MÖRKASTE TIMME ÄNNU I VARDANDE / det är bara du / bara du kan stoppa mig nu / kom tillbaka till Penzance, där vindarna föds / bara följ tågets spår  (det bästa jag vet – nej, givetvis inte det BÄSTA jag vet, men något jag tycker mycket om – är övergiven tågräls, tågräls i öde landskap, där inga tåg längre går, och inte har gjort det på länge – en försommarkväll, ljus himmel, öppet landskap, öde tågräls, lupin, mjölkört, rallarros, speeding into nowhere – – – )/ och precis som denna kärlek, som kallar dig hit / kallar den den mig ut, igen, och igen ( så, kom stoppa mig! / bara du kan stoppa mig / stoppa mig / nu – – – )