romantikens gula blomma

Jag tänkte att jag skulle blogga om det faktum att litteraturkrönikor i dagstidningar alltmer sällan handlar om litteratur. Jag tänkte att jag skulle blogga om det politiskt korrekta poängsamlande som försiggår på Twitter och som går ut på att beslå så många som möjligt med att använda ordet ”Afrika” på fel sätt, jag tänkte att jag skulle blogga om att jag varit i Mora. Jag tänkte att jag skulle blogga om så mycket.

Jag är förkyld igen, och ynklig, jag åkte till stan och köpte balsam till håret på extrapris och en liten bytta innehållande en fuktig svamp med ett hål som man stoppar ner fingret i och petar runt lite, vilket tyvärr inte känns i närheten av så erotiskt som det kanske låter, och sedan försvinner allt nagellack. Det är väldigt praktiskt och roligt. Sedan började det regna och jag hade kanske feber så jag läste vidare i Ivan Bunins Mörka alléer och blev inte mindre ynklig av det. All kärlek är olycklig. Finast i novellerna jag läste idag var när den älskade ska resa bort på obestämd tid och hon som älskar honom säger ”Ingen kommer att älska er så mycket i hela ert liv! Ni gick och blev kär i mig, och det var som om jag själv blev kär i mig, jag kan inte glädjas nog över mig själv…”. (Han reser sedan. Och kommer tillbaka efter många månader, och sedan reser han igen. Och kommer aldrig tillbaka.)

”Therese, du tycker att det där är fint för att du är narcissist” skulle en vän till mig säga, så är det kanske. Jag tycker att precis samma sak är fin i en dikt av Michelangelo:


Jag tycker om mig själv långt mer än förr.
När hjärtat fylls av dig, mitt värde ökar.
Det är som när ett stenblock får sin form
av hammaren och värdet tiodubblas.

Jag var ett pappersark som utan text och bild
var bara skräp. Så gav du mig en blick
som sedan dess ha präglat allt jag gör.
Och det är ingenting som jag beklagar.

Med sådan stämpel på mig går jag säker
varhelt jag vill, som om jag hade skydd
från ovan eller bar på skarpa vapen.

Du gör att jag besegrar eld och vatten.
Till alla blinda ger jag ljuset åter.
Mitt spott förstör allt gift som finns i världen.


(Sverker Åström har översatt.) Det där tycker jag är en otroligt fin beskrivning av hur kärleken känns när den känns som bäst. Eller av hur iallafall en sida av kärleken känns då. ”Förresten är alla författare narcissister, det sa redan Schlegel!” tänkte jag skriva nu, för så minns jag det, och så plockade jag fram min älskade Romantiska fragment och skulle dra ciatet ordagrant, men vet ni: ”Diktare är ju alltid narcisser” står det. NARCISSER? Det är ju en blomma. Jag har läst fel i tio år, jag har varit stensäker på att det har stått narcissister. ”Diktare är ju alltid narcisser”, det är ju ett jättekonstigt citat, vad menar han med det? Det kanske är fel i översättningen.

Men det stämmer ju i och för sig på Morrissey.



8 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur, poesi

8 responses to “romantikens gula blomma

  1. jag minns exakt hur det var, man blev så intressant! jag tyckte plötsligt att sådant som hänt mig när jag var liten var väldigt spännande, allt fick sådan vikt när jag berättade det för honom.

  2. Mer hur orkar du alls vara på Twitter?

  3. Förresten – det beror väl på om man flänger mycket hit och dit, då kanske det är praktiskt. Själv undviker jag så långt det är möjligt alla mobile devices (inom alla områden).

  4. Väldigt roligt inlägg, speciellt med tanke på att blått och gult är komplementfärger. Rolig effekt även när fragmentet helt plötsligt ter sig som en botaniska utsaga från att ha framstått som en djuppsykologisk.

    Förklaringen till att diktare kan vara narcisser (ty. Narzissen) finns väl i Ovidius berättelse om Narcissus (ty. Narziss)? Var månne Freud och hans föregångare inspirerade av Schlegelfragmentet när de ett sekel senare myntade begreppet narcissism (ty. narzissmus)?

  5. En sådan sorglig metamorfos förresten.

    Ur Wikipedia:

    ”En dag blev kärlekens gudinna Afrodite ursinnig på Narcissus, då han hade avvisat både Echos och andra nymfers kärlek. Under en jakt kom Narcissus till en silverklar källa, där han lutade sig ner för att dricka dess vatten. Då såg han i vattnet en förtjusande yngling, som i själva verket var hans egen skepnad. Afrodite kom då på att låta honom förälskas i sin egen avbild. Hans öga blev aldrig mätt på att se den strålande avbilden, så en dag sträckte han ner sina armar i vattnet för att krama om den vackra mannen nere i vattnet, men han kunde aldrig nå honom. På det sättet plågades han av evig längtan och kände att döden var nära. Han lutade då ner sitt trötta huvud ner mot gräset, och när han utandades sin sista suck, så stod där en blomma, den vita narcissen, en pingstlilja. Gudarna hade förvandlat honom till en blomma, som för alltid skulle påminna om honom. Det var på det sättet Narcissus dog av sin kärlek till sig själv. Bara Echo finns kvar för att upprepa de ord hon hör i vinden.”

    Nu är jag visserligen varken särdeles ung eller vidare skön. Och inte heller synes nymfer kretsa kring min ensliga bostad. Ändå blir min tanke när jag läser detta, att man nog aldrig mera borde avvisa en oförmodad nymfs ljuva kärlek! Må hon uttrycka sig aldrig så oartikulerat. Möjligen med tillägget, dock, att en ensam blomma vid en källa – dikten? – i bästa fall kunde hållas för vacker?

  6. Pingback: Som en gammal bekant « Isabelle Ståhl – istället för sömn

  7. Per L

    Tack än en gång för att du reflekterar om allt så fint för mig och alla andra.
    Men som sagt, twitter ….

    Och när kärlek är som bäst har den ju allt – även det olyckliga.
    Allt som är livet.

  8. Men titta, ny design!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s