denna känsla av fascinerad vilsegångenhet

Jag gick vilse i Hägersten, jag gick och gick. Solen gassade, hela Hägerstensåsen luktade varm tall. Precis som i Kolmårdens djurpark: slöt jag ögonen kunde jag höra det gnisslande ljudet av skrindorna med sina spjälor av träpinnar, känna den unkna doften av stillastående vatten från den anlagda sjön där små roddbåtar gled omkring och ständigt krockade med varandra eftersom de roddes av barn som inte kunde ro, stickande doft av klor från delfinariet. Jag gick till och med nedför en backe som påminde om en backe i djurparken, hela djurparken är full av backar. Där aphuset borde ha legat låg Konstfack. Människor satt i solen och åt pizza på en pizzeria som hette Pizzeria Pizzeria. Eller möjligtvis Pizzeria Italiana. Eller Pizzeria Vesuvio, Pizzeria Förortspizza för människor som egentligen har för bra vanor för förortspizza men ligger den bredvid Konstfack så. De kanske hade vedugn, jag vet inte. Ibland har jag fördomar.

Jag gick längs Birger Jarlsgatan och hade ont i fötterna. De hade skyltat på Rönnells antikvariat med bara röda saker, de borde ha haft en Olivetti Valentine men det hade de inte. De hade fina färgglada fågelplanscher som hängde på ett snöre. Vilka fina fågelplanscher sa jag. Här finns det fler sa den unge mannen i antikvariatet och visade mig en hel låda fågelplanscher men inga av dem var lika färgglada som de i skyltfönstret. Har ni Roland Barthes Kärlekens samtal? sa jag. Visst har vi det sa den unge mannen. Här har vi den sa den unge mannen och lyfte varsamt fram den ur en hylla i skyltfönstret. Fantastisk bok! sa den unge mannen. Det gjorde mig lite avskräckt för jag litar inte på antikvariatets omdöme, de är för förtjusta i Elis Eriksson. De är för förtjusta i mycket som jag inte alls är förtjust i. Har ni konstböcker? sa jag. Visst har vi det sa den unge mannen. Här har vi dem sa den unge mannen och visade hylla efter hylla med konstböcker. Tack tack sa jag och stod länge framför hyllan KONST, ALLMÄNT och tänkte att varannan bok verkade underbar men att köpa varannan bok hade ju inte gått, av många olika anledningar, så jag tänkte att jag får nöja mig med en. Liksom för att göra det där med Barthes lite lättare. Med lite konstbok i botten går Roland Barthes kanske ner tänkte jag och bestämde mig för Solfjäder av Ola Billgren, ett urval kritiska åttio- och nittiotalsessäer samlade till ett flexibelt helt. ”Ett flexibelt helt” är ett frånstötande sätt att uttrycka sig på tänkte jag, men essäerna verkar bra. Jag köpte Billgren och Barthes. Får jag be om en signatur sa den unge mannen. Visst får du det sa jag.

Jag åkte tunnelbana och öppnade Roland Barthes Kärlekens samtal. Kärlekens diskurs, stod det. Diskursen har också återgetts sin ursprungliga person, jaget, vilket gör att det som framläggs här blir en utsaga, inte en analys. Åh herregud vad har jag gett mig in på tänkte jag. Jag hatar ordet ”diskurs” tänkte jag, jag hatar ordet ”utsaga”. Hur ska detta med Barthes gå tänkte jag. Jag öppnade Ola Billgrens Solfjäder och läste innehållsförteckningen: en essä handlade om parker. En annan essä handlade om augusti. En tredje handlade om hotellrum. Jag tänkte: Åh herregud, det handlar om allt jag gillar. Plus om konst. Jag tänkte: Det här är mycket bättre än Barthes. Jag tänkte: Jag måste läsa det där om parkerna genast. Komm in den totgesagten park tänkte jag. Glöm ej de sista bleka astrarna. Jag öppnade Ola Billgrens essä om parker, det stod: ”På kärlekens fält vållas de svåraste blessyrerna mer av det man ser än det man vet” skriver Barthes i Kärlekens samtal. Jag tänkte: Lägg av. Jag tänkte: Vilket sjukt sammanträffande. Jag tänkte: Det är väl förresten inte så sjukt egentligen men lite lustigt måste man ju erkänna att det är.

Jag klev av efter Konstfack. Solen gassade, det luktade varm tall. Ingenting under promenaden hem förde mig vilse.

12 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur

12 responses to “denna känsla av fascinerad vilsegångenhet

  1. Vilket fint inlägg! Jag tycker att Kärlekens samtal är fantastisk, dessutom är den ofta sann. Men ibland är den nog mest personliga dilemman illa utklädda till teori. Fast det kanske inte är så dumt det heller. Jag gillar inte heller ”diskurs”, men ”utsaga” tycker jag är fint.

  2. Jag tänker alltid på de där passagerna i Drottningens juvelsmycke när du skriver om Kolmården – i alla fall när det handlar om doften av varm tall. Fint!

  3. Intressant!

    Här lyckades jag hitta inledningen på originalspråket: http://www.litt-and-co.org/citations_SH/a-f_SH/barthes_fragments_amoureux.htm

    Passagen du citerar:

    ”On a donc substitué à la description du discours amoureux sa simulation, et l’on a rendu à ce discours sa personne, fondamentale, qui est le je, de façon à mettre en scène une énonciation, non une analyse.”

    Hm… Det var ju trevligt att ”diskursen” får tillbaka sin ”person”. Men totalt sett måste jag säga att inledningen inte helt faller mig i smaken. Den är alltför tryfferad med poststrukturalistisk jargong (eller borde jag skriva ”diskurs”?).

    Samtidigt undrar jag om det inte blir värre på svenska än på franska. Ett ord som ”diskurs” saknar ju på svenska de mer vardagliga, förankrande, betydelser som ordet har i franskan, nämligen ”yttrande” samt ”tal” (som man håller), kanske även ”språkanvändning”.

    Översättningen ”vilket gör att det som framläggs här blir en utsaga” är jag förresten lite tveksam till då den inte tycks fånga dynamiken i det franska originaltexten. Fast jag kan inte komma på något riktigt bra alternativ: ”iscensätter ett utsägande” låter ju inget vidare.

    Hade jag fått översätta ganska så fritt, och inte behövt ta hänsyn till att termen ”diskurs” trots allt förknippas med poststrukturalisterna och därmed kanske måste återges, så skulle jag ha velat ha något i stil med följande. Men jag är ingen Bartheskännare:

    ”Istället för att beskriva den älskandes språk har vi alltså valt att simulera det. Språket har också återbördats till den person, från vilken det utgår: jaget. Denna bok är ingen analys; den iscensätter den älskandes repliker.”

  4. Therese

    Therese E, tack! Och kul att du gillar Barthes, jag hoppas kunna ha en egen åsikt om den snart.

    Johanna, jag gillar verkligen när människor associerar Kolmården med Drottningens juvelsmycke. Det är inte direkt den första associationen för de flesta.

    Jacob C, åh! Vilken jättefin översättning av dig. Varför har man inte översatt Barthes så där? Eller i den riktningen iallfall, ”tryfferad med poststrukturalistisk jargong” verkar ju tyvärr vara huvudet på spiken. Jag får dessutom en väldigt provocerande känsla av att just den jargongen är en del av själva poängen med att läsa Barthes för många som läser honom på svenska… och det gör mig sur. Får du lite tid över i sommar så tycker jag att en nyöversättning av Barthes är en utmärkt idé!

  5. Varm tall är den bästa doften. Om den fanns på flaska så vore saken klar.

  6. David

    Ja, hur naturen luktar i ljus och skugga är sällsamt, och dramatiskt närgånget. Tallen är underbar när den är sommarvarm. Men också på hösten när solen står lågt och den får en intensiv bärnstenslyster, är vackert.

  7. Johannes

    Vad i all världen kan man ha emot Elis Eriksson?

  8. ”Johanna, jag gillar verkligen när människor associerar Kolmården med Drottningens juvelsmycke. Det är inte direkt den första associationen för de flesta.”

    Therese: a real ladylike hint.

  9. Therese

    Laura, jag fattar inte.

  10. Ok, det gör inget.

  11. (kan gärna förklara om vi ses nån gång eller på nån annan privat kanal – men det är inte så viktigt egentligen, om du inte gärna vill veta förstås)

  12. Caroline

    Jag är lite brusad på cava samt mkt förälskad i detta inlägg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s