du var så fruktansvärt vacker

Du är på väg till Europa för att gifta dig. Med en furste i ett litet land vid Medelhavet. Han är oändligt rik, han är stilig, han tillhör den familj som innehaft tronen i sitt land under längst tid i världen, sedan 1200-talet. Det satt Grimaldis på tronen i Europa innan någon visste att Amerika fanns och nu ska du också sitta där, nu ska du bli prinsessa och få ditt porträtt på ett frimärke. Du åker båt, det här är precis innan man har börjat flyga över Atlanten. The Constitution heter fartyget. Det är våren 1956, det är en vacker dag.

Du promenerar med din hund på däck under resan. Du har så snygga kläder. Espadrillos, precis sådana som jag vill ha. De enklaste skorna är alltid de svåraste att hitta och de jag hittar är det något fel på: för platt tå, för lång tå, för fula sömmar. Du har perfekta espadrillos. Kjol, blus, kofta. Skärp i midjan, solglasögon. Du är lång, lika lång som jag. Du brukade få höra att du var för lång i början av din karriär, sedan träffade du Alfred Hitchcock. Han sa att du hade sexuell elegans. Du har sexuell elegans, perfekta espadrillos och du ska gifta dig med en furste. Snart är du framme. Snart syns siluetten av Europa mot horisonten.

Du var i Cannes när ni träffades, det var filmfestival. Kvällen då ni skulle komma att mötas för första gången fungerade inte strömmen i stan och dina kläder var skrynkliga efter resan och kunde inte strykas. Du tog på dig en enkel svart klänning, stack en blomma i håret och gick ut. Han blev kär i dig trots att du hade skrynklig klänning.

Det är ett gigantiskt bröllop, det pågår i två dagar. Den finaste bilden på dig är när du får nattvarden. Först trodde jag att du hade konverterat för att kunna gifta dig, men du var också katolik från början, du gick i katolsk skola som liten flicka. Ni åker på bröllopsresa med hans yacht. Du är nu prinsessa av Monaco. Trots det fortsätter du under många år att resa hem till Philadelphia för att gå till tandläkaren.

En dag störtar bilen som du och din dotter färdas i utför en brant klippa. Jag har sett liknande scener på film så många gånger att jag exakt kan föreställa mig hur det såg ut. Du återfår aldrig medvetandet efter kraschen och efter två dagar måste man inse att hoppet är ute. Maskinerna som håller dig vid liv stängs av. Det är den 14 september 1982.

Senare konstaterar man att du drabbats av en stroke och tappat kontrollen över bilen. Om du hade överlevt kraschen skulle du med all sannolikhet ha blivit förlamad på ena sidan.

Begravningsgudstjänsten hålls i samma kyrka som du gifte dig i.

romantikens gula blomma

Jag tänkte att jag skulle blogga om det faktum att litteraturkrönikor i dagstidningar alltmer sällan handlar om litteratur. Jag tänkte att jag skulle blogga om det politiskt korrekta poängsamlande som försiggår på Twitter och som går ut på att beslå så många som möjligt med att använda ordet ”Afrika” på fel sätt, jag tänkte att jag skulle blogga om att jag varit i Mora. Jag tänkte att jag skulle blogga om så mycket.

Jag är förkyld igen, och ynklig, jag åkte till stan och köpte balsam till håret på extrapris och en liten bytta innehållande en fuktig svamp med ett hål som man stoppar ner fingret i och petar runt lite, vilket tyvärr inte känns i närheten av så erotiskt som det kanske låter, och sedan försvinner allt nagellack. Det är väldigt praktiskt och roligt. Sedan började det regna och jag hade kanske feber så jag läste vidare i Ivan Bunins Mörka alléer och blev inte mindre ynklig av det. All kärlek är olycklig. Finast i novellerna jag läste idag var när den älskade ska resa bort på obestämd tid och hon som älskar honom säger ”Ingen kommer att älska er så mycket i hela ert liv! Ni gick och blev kär i mig, och det var som om jag själv blev kär i mig, jag kan inte glädjas nog över mig själv…”. (Han reser sedan. Och kommer tillbaka efter många månader, och sedan reser han igen. Och kommer aldrig tillbaka.)

”Therese, du tycker att det där är fint för att du är narcissist” skulle en vän till mig säga, så är det kanske. Jag tycker att precis samma sak är fin i en dikt av Michelangelo:

Jag tycker om mig själv långt mer än förr.
När hjärtat fylls av dig, mitt värde ökar.
Det är som när ett stenblock får sin form
av hammaren och värdet tiodubblas.

Jag var ett pappersark som utan text och bild
var bara skräp. Så gav du mig en blick
som sedan dess ha präglat allt jag gör.
Och det är ingenting som jag beklagar.

Med sådan stämpel på mig går jag säker
varhelt jag vill, som om jag hade skydd
från ovan eller bar på skarpa vapen.

Du gör att jag besegrar eld och vatten.
Till alla blinda ger jag ljuset åter.
Mitt spott förstör allt gift som finns i världen.

(Sverker Åström har översatt.) Det där tycker jag är en otroligt fin beskrivning av hur kärleken känns när den känns som bäst. Eller av hur iallafall en sida av kärleken känns då. ”Förresten är alla författare narcissister, det sa redan Schlegel!” tänkte jag skriva nu, för så minns jag det, och så plockade jag fram min älskade Romantiska fragment och skulle dra ciatet ordagrant, men vet ni: ”Diktare är ju alltid narcisser” står det. NARCISSER? Det är ju en blomma. Jag har läst fel i tio år, jag har varit stensäker på att det har stått narcissister. ”Diktare är ju alltid narcisser”, det är ju ett jättekonstigt citat, vad menar han med det? Det kanske är fel i översättningen.

Men det stämmer ju i och för sig på Morrissey.

Associativt musiklyssnande, del 1: Patrick Wolf – Penzance

 

I en tid av ensamhet / föll jag in i dina starka, öppna armar (jag vet inte om man får skriva om starka armar om man skriver poesi på svenska, om man skriver om en man, det är en kliché? Trots att det aldrig är någon som skriver det.  Jag älskar starka armar, breda bröst, på män, både i text och i verkligheten, men det är inte bara en fråga om fysik alltså, de starka armarna och breda brösten är lika mycket bildliga, eller symboliska: Det gör mig detsamma att min älskades armar / är ett fängelse / … / Kväv mig min älskade / Jag vet att ditt breda bröst är en mur / Låt mig ställa opp mot den framför bössmynningarna – Stina Aronson fattade, Stina Aronson hade sagt Det är okej Therese, jag vet att du menar något större än man tror när man läser det och att du en dag när du känner för det kommer att förklara det för dem som förtjänar att höra det, om nu någon gör det, eftersom det här är en känsla som gränsar till religionen: upplevelsen av trygghet, skriv du om starka armar och breda bröst…) och i dessa armar älskade du mig / du gömde mig i din charm (charm? Är det rätt ord? Det låter så lättviktigt. Man vill inte gömma sig i någons armar för att personen ifråga är charmerande. Inte bara. Men det kan ju vara ett plus i och för sig. Om man dessutom ska umgås) / och inneslutna i charmen (charmen? And in that charm?) styrde vi färden söderut (österut, västerut, norrut, inåt, uppåt, framåt – – – ), intet anande om mina demoner (en gång önskade jag mig demoner i en annan människa, som jag skäms över det nu. Jag önskade mig mörker. Nu vet jag bättre, nu vet jag att man aldrig ska önska sig mörker. Ety mörkret kommer förr eller senare ändå, vare sig man vill det eller ej) /. . . det var djävlar i vinden den kvällen / eldar som slickade kullarna / röster som kallade mig ut mot klipporna / men du höll mig säker, du höll mig stilla (Bara håll om mig, sa jag, och det gjorde du – – -) / torkade det svarta blodet från min mun / – speeding into nowhere – rusande in i ingenting (en gång älskade jag att åka bil på natten. Det gör jag kanske fortfarande, ja, med all säkerhet gör jag det, men jag har inte åkt bil på natten på många år nu, jag skulle säga tio, ja: jag har nog inte åkt bil på natten på tio år. Det kändes som i en David Lynch-film, du vet, de gula strecken på vägen, som inte är gula i Sverige utan vita, men du vet, vi såg dem nästan gula, vi lyssnade på monoton musik, speeding into nowhere, så kändes det, det kompakta mörkret framför bilen – – – ibland åkte vi på skogsvägarna, där fanns det inga streck på asfalten, där fanns det inte ens asfalt. Några gånger åkte vi till tv-masten. Den var stor, hög, reste sig över Kolmårdsskogarna, syntes på mils avstånd. Det blinkade lampor i toppen på den på nätterna för att flygplan inte skulle flyga in i den, vi körde så nära vi kunde för det var avspärrat på marken runt den, steg ur bilen, stod där hand i hand vid mastens fot, tittade mot toppen och kände oss små – – -) – – – Det börjar i Penzance, där vindarna föds / och följer tågets spår / och precis som min kärlek, som ropar efter dig / kallar den mig tillbaka igen / och igen / Vilken vacker stad! utropade jag / Men vilken fruktansvärd utsikt… / Du vet, jag brottades with my bruised hours (är det ett uttryck? Jag har inte hört det. ) BARA FÖR ATT FÅ LIGGA DÄR MED DIG (nära, nära, känna din doft, din hud, den är så len, du verkar generad när jag säger det och kanske är det därför jag tycker om att säga det – nej, jag vill inte genera dig, men ibland tycker jag om att se dig liksom tappa fattningen, en sekund bara, det är ditt eget fel tänker jag ibland, du får skylla dig själv som aldrig förlorar fattningen annars, så där som jag gör, hela tiden – – – ) / djupt i söderns hjärta (mörkrets hjärta) / speeding into nowhere  – rusande in i ingenting (det är vad jag gör nu, ja, det är vad jag kommer att göra, om du inte håller fast mig, Bara håll om mig, sa jag – – – ) / min älskade! Kom stoppa mig… / jag är hemsökt och besatt / MED MIN MÖRKASTE TIMME ÄNNU I VARDANDE / det är bara du / bara du kan stoppa mig nu / kom tillbaka till Penzance, där vindarna föds / bara följ tågets spår  (det bästa jag vet – nej, givetvis inte det BÄSTA jag vet, men något jag tycker mycket om – är övergiven tågräls, tågräls i öde landskap, där inga tåg längre går, och inte har gjort det på länge – en försommarkväll, ljus himmel, öppet landskap, öde tågräls, lupin, mjölkört, rallarros, speeding into nowhere – – – )/ och precis som denna kärlek, som kallar dig hit / kallar den den mig ut, igen, och igen ( så, kom stoppa mig! / bara du kan stoppa mig / stoppa mig / nu – – – )

bilddagbok

Jag lekte med tanken på att försöka få er att tro att jag hade varit på en verkligt dekadent tillställning, lite Eyes Wide Shut-vibbar, vackra miljöer, mycket vin… med sedan tänkte jag att det kanske inte är lämpligt, av respekt för samtliga inblandade, så jag la ner den idén. Vackra miljöer och mycket vin var det dock: jag har varit på ännu ett fint seminarium. Jag blir så glad av vackra miljöer! Jag ska göra mitt bästa för att få vistas i ännu fler.

Självporträtt i spegel på en herrgård.

 

Det var inte bara party alltså, utan en hel massa föredrag om ekonomi. Dock även detta i vacker miljö som ni ser. På den första bilden syns en imponerande målning som jag tror föreställer Gustaf II Adolf, och vid en talarstol en man som är känd från På spåret. På de övriga bilderna syns diverse kolleger och gäster. På sista bilden syns en chefredaktör med en figurativ korvskulptur.

Jag glömde att fota en massa trevliga saker, som champagne på en gräsmatta och laxsnittar och tre unga vackra kammarmusiker, så ni får föreställa er detta istället. Det var fantastiskt alltsammans. Eftersom det här är en bilddagbok nu för tiden (nån gång ska jag börja gnälla på sånt som står i DN igen) så visar jag lite fler bilder. En annan fin miljö jag vistats i på senaste har till exempel varit Drottningholm med omgivningar:

Jag var där och sa hej till min syster, som smälter in hemskt bra i den fina miljön:

– Hej hej.

 

Och ytterligare en fin miljö, med utmärkta målningar: Johan Patricnys ateljé.

 

Annars har jag mest jobbat på senaste tiden, hemskt intensivt under ett tag. Och mindre intensivt någon dag, då det fanns tid att gå till Mejans examensutställning och äta en smörgås på Sturehof.

Gud vad trevligt jag verkar ha det när jag bara visar det trevliga. Nu följer en rapport om vad jag avser att läsa under den närmaste tiden:

1. Senaste numret av tidskriften Fantasin som jag fick för ett tag sen men inte har hunnit läsa än. Jag gillar omslaget!
2. En klase syrener, lyrik av Arsenij Tarkovskij, svensk översättning av Per-Arne Bodin. Jag har läst lite, den verkar toppen. Kanske citerar jag en dikt jag gillar här snart. (Jag måste ha mer poesi här. Skriver jag för tusende gången. Men poesi är så himla intimt för mig! Om ni tycker att jag fläker ut mitt liv på den här bloggen så har ni ingen aning om hur mycket av det som verkligen betyder mycket för mig som ni aldrig får en skymt av.)
3. Edith Södergrans samlade dikter – jag har läst henne alldeles för dåligt. Och när jag har gjort det har jag tänkt ”Det här är som Stina Aronson (även om jag fattar att det är tvärtom) fast inte lika bra”. Men nu ska jag testa lite igen tänkte jag.
4. Levente A. S. Erdeös Diefenbachs extas. Undertiteln är Modern saga från Capri, och så handlar den om en excentrisk konstnär som jag har undrat lite över sedan jag läste de där Capri-böckerna, så det verkar som klippt och skuret för mig.
5. Eli Levéns Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats.
6. Sara Hallströms Torg, korg, eko – jag gillade hennes senaste bok rätt mycket, och så tycker jag att det är kul att följa henne eftersom vi jobbade på samma jobb en gång, marknadsundersökningsföretaget Gallup i Göteborg. Andra som jobbade där var Jens Lekman och the artist currently known as Action Biker samt halva indie-Göteborg.
7. Djuna Barnes Natt bland hästar. Jag ska ha novell-sommar.
8. Art History’s History av Vernon Hyde Minor: ”Deconstrucion, semiotics, feminism, Marxism, the Other. Whatever happened to the pure pleasure of looking at a painting or a sculpture? To connoisseurship? To reverence for artistic genious?” – ja, ni hör ju att den är skriven åt mig. De valde till och med omslaget för min skull! Så himla snällt. Det är en detalj ur en målning av Lawrence Alma-Tadema – samma kille som gjort målningen som jag för tillfället har som blogghuvud.