sommarlov del 1: all my teachers have been men

Hej, ursäkta den låga uppdateringsfrekvensen, jag har 1. varit i Visby (jättetrevligt! Jag tänkte skriva ett eget blogginlägg om det först, men sen tänkte jag: Nej… det skulle bara bli bilder på rosor, ruiner och almedalsglada kolleger och inget som torde intressera en bredare läsekrets – ja, inte för att jag någonsin bryr mig om vad ni skulle kunna tänkas vara intresserade av – no offence! – men särskilt intressant skulle det verkligen inte bli) och 2. åkt ut i skärgården, där jag än så länge inbillar mig att jag har sommarlov, trots att jag borde sätta igång och jobba med ett och annat.

Idag har jag varit med min familj på en ö. Min upptäcktsglade far fann genast en badtermometer och ett sälkranium – den förra övertygade mig om att det varit rätt beslut att inte ta med en handduk (17 grader) och det senare skänkte en memento mori-känsla åt solandet – här syns min syster med det:


Att bada eller inte bada?

 

Jag läste Harper’s Bazaar och det var underbart. Det var en intervju med Vanessa Paradis, som sa ”He was such a gentleman, such a dandy, so attentive. So different of the image we have of him” om Serge Gainsbourg, men jag har aldrig föreställt mig honom som något annat än precis så. Det var en notis om en ung, brittisk poet som heter Adam O’Riordan. Hans debut-diktsamling har precis kommit ut, den heter In the flesh och består av ”graceful elegies for the dead” och ”charged lyrics of love and desire /…/ from the ‘blackened lung’ of Victorian Manchester, to a modern era of satellites and late night searches for lost lovers” – jag tycker att detta låter utmärkt.



Han är rätt het också. Född 1982, och ”in 2008 Adam O’Riordan became the youngest Poet-in-Residence at The Wordsworth Trust, the Centre for British Romanticism”.  Så här ser hans bok ut:



Och så här skriver han. ”you dip your hands in the tepid water /as the geese come in low across the lake /landing on their shadows”, det låter som Patrick Wolf. Det låter bra. Jag tänker: Vore detta möjligt i Sverige? Adam O’Riordan är dessutom ihop med en aktris (det är ett så bra ord!) som medverkar i Sex and the City 2. Han får en entusiastisk artikel i Harper’s Bazaar. Jag skulle inte tro att någon kommer att antyda något om att Adam O’Riordan fiskar i grumliga vatten med sin unkna romanticism och av detta drar jag än en gång slutsatsen att Sverige är ett rätt kasst land.

Adam O’Riordan har tillägnat sin aktrisflickvän diktsamlingen. ”Is she my muse? Well, as the Scottish poet Don Paterson said, ‘All my teachers have been women’…”. Jag tror att Serge Gainsbourg skulle kunna säga detsamma. Och kanske Picasso. Skulle jag kunna säga ”Alla mina lärare har varit män”, utan att det bara låter fullständigt slampigt? Detta funderade jag på när jag solade på ön. (Fast det stämmer ju inte riktigt, för även om jag skrev i ett blogginlägg en gång att alla mina förebilder är män så skulle jag räkna Stina Aronson mycket högt bland människor jag lärt mig något av. Fast henne har jag ju alltså givetvis inte träffat personligen. Bland människor jag träffat personligen har jag lärt mig mest av män.)

Det stod om Picasso också. Om hans period vid Medelhavet, som länge har ansetts mindre viktig än de där gråbruna fula kubistiska stillebenen, det verkar ha varit mycket trevligt att umgås med Picasso vid denna tid. Brigitte Bardot kom och hälsade på och Picasso klädde ut sig till tjur och höll ett parasoll över sin fru, som på den här fina bilden av Robert Capa.


Fint besök i ateljén. Sorry för kass kvalitet, jag fotade ur tidningen med mobilkameran. Men det ser lite ut som en målning av Gunnel Wåhlstrand, eller hur?

Det här blogginlägget hänger inte ihop över huvud taget. Det blir alltid så när jag inte har skrivit på länge. Nu tänkte jag dessutom visa gårdagens loppisfynd innan jag slutar:


Fat från Rörstrand (till min mamma), cigarrlåda av ärgad metall med art deco-mässig hjort som fått en pil i rumpan och avbildats i dödsögonblicket (- Det är ingen pil, det är svansen! säger min syster. – Visst är det en pil, säger jag), Den högsta kasten, inbunden, äntligen! För en tia dessutom. Den är rätt dyr på antikvariat, nu började jag läsa den för tredje gången. Litet fat i form av löv, liten brevpress i form av kanin, Marianne Höök-samling. Bara saker jag tycker om. Och jag som aldrig skulle köpa fler saker, tänkte jag när jag flyttade. Framför allt inte fler saker med djur på. Så kan det gå.

6 kommentarer

Filed under dagbok

6 responses to “sommarlov del 1: all my teachers have been men

  1. tidenstecken

    Jag tror att din konstnärligt begåvade syster har rätt: det är svansen. Ingen jägare skulle drömma om att skjuta en pil i rumpan på en hjort och ingen sann konstnär skulle vilja gestalta ett sådant motiv.

  2. Therese

    Haha… ja, jag är rädd att ni har rätt… även om jag tilltalas av tanken på den döende hjorten.

  3. ”graceful elegies for the dead” och ”charged lyrics of love and desire /…/ from the ‘blackened lung’ of Victorian Manchester, to a modern era of satellites and late night searches for lost lovers” – Åh, det låter ju alldeles strålande! Särskilt det där med sotsvarta lungor från det viktorianska Manchester, åh. Och het var han ju! Jag blir alltid så stressad när författare är yngre än jag, särskilt när jag finner dem heta. :)

  4. Jenny Maria

    Men varför Therese, är vi det enda landet som inte naturligt lyckas upprätthålla Romantiken som konstform?

    För att vi aldrig gjorde upp med nazismen, tågvagnarna genom Sverige, stålet vi sålde…

  5. J

    jamen hurru, JM, hur hängde det där ihop…?

  6. Jenny Maria

    Vi vågar inte vara romantiker för att vi aldrig gjorde upp med nazismen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s