vackra skuggor

Staden skälver ikväll, på väg in i sensommarnatten. Det är som om någon försiktigt dragit med toppen av sitt pekfinger lägs dess ryggrad och kommit till den punkt där det börjat kittlas, den rister: i förväntan, i hetta. Dessa nätter ger mig alltid känslan av att livet är på samma gång oändligt lätt och oändligt komplicerat, hjärtat omväxlande tyngdlöst och blytungt. Jag fyller ett glas, det blir genast immigt på utsidan, sedan fuktigt, jag drar med fingret över det, blir blöt, sval.

Människor är redan berusade, det mörknar ute, det mörknar tidigt nu. Ett anslag av höst i luften, ett stråk av svärta i den stumma, mörka sensommargrönskan, en aning av döden i livet. Och den ihållande hettan: min kropp fuktig, även ikväll, precis som vinglaset. Det är tropiska nätter nu, sa de på väderleksrapporten, det är tropiska nätter i Stockholm, där temperaturen inte vid någon tidpunkt på dygnet faller under tjugo grader.

Det är nätter då människorna i denna stad känns omväxlande fascinerande och motbjudande, jag tittar in i lägenhetens kök där folk samlats runt det stora köksbordet, känner en blandning av ömhet och äckel. På något sätt har jag alltid föreställt mig att det riktiga livet pågår någon annanstans, att det riktiga livet snart kommer att börja, även för mig. Man måste sluta tänka så någon gång. Efter trettio måste man börja tänka: det är det här som är mitt liv. Och om inte omfamna det så i alla fall acceptera det, sluta fred med det. Det är inget fel på de här människorna, tänker jag med blicken mot köksbordet, de är som människor är, i den här staden, i den här tiden. Några av dem är till och med människor som andra människor upplever det åtråvärt att umgås med, att vistas i samma sällskap som: någon har skrivit en bok, någon har skrivit två. Någon syns ibland på tv, någon – eller flera: två, tre, fyra – skriver ibland i en tidning, någon driver en tidskrift. Någon är mycket vacker och har fått komma hit därför. De skrattar högt men mjukt under taklampans milda sken, de häller upp ett glas till, det har precis blivit augusti.

Jag fann också sammanhang som dessa åtråvärda en gång, men det ligger i min natur att ständigt devalvera mitt eget värde: har jag skrivit en bok kan vem som helst göra det, blir jag bjuden på denna fest skulle vem som helst kunna bli det. Jag vill inte vara medlem i en klubb som kan acceptera mig som medlem, tänker jag, jag vill inte vara medlem i en klubb över huvud taget. Jag har slutat att tycka att det är åtråvärt med sammanhang.

Jag står på en innergård, detta är en fest som tilldrar sig på bottenvåningen. Folk står i en grupp och röker en bit därifrån, jag tar med mig mitt glas och ansluter mig.

”Ni vet hur man drar ett tomtebloss i luften och det blir liksom en svans av ljus efter det?”, säger en ung man med blankt ansikte. ”Jag hade en cigg” – han har en cigarett i handen nu också, han drar snabbt och inlevelsefullt ett streck med den i luften – ”jag skrev fan en hel roman med den, texten bara hängde kvar framför ögonen på mig, jag låg och läste den sedan och tänkte att det var det bästa jag skrivit… så jävla synd bara att jag hade skrivit den i luften.”

Folk skrattar, jag skrattar också. På innergården finns stora växter i krukor och belysning under dem som tecknar dramatiska svarta skuggor på husväggarna, som av palmer, natten och ljuset får de anspråkslösa växterna att framstå som något de egentligen inte alls är. Folk skrattar åt något igen, jag har glömt att lyssna.

Väggen framför mig är kalkigt vit, växtens skugga skarp och svart, blad som flikar, fingrar. Vilka vackra skuggor, tänker jag.

12 kommentarer

Filed under dagbok

12 responses to “vackra skuggor

  1. Ellen

    Jag tycker så mycket om dina ord. Formuleringarna, stämningen och hur du betraktar världen. Tänker att din blogg är som brev man brukade få av sina få favoritbrevvänner. Ser mycket fram emot att läsa din roman. Ha det fint.

  2. Vackert Therese, du är jättebra!

  3. Therese

    Tack snälla!

  4. Therese! Så fint och vackert!

  5. ”The… the other important joke, for me, is one that’s usually attributed to Groucho Marx; but, I think it appears originally in Freud’s ”Wit and Its Relation to the Unconscious,” and it goes like this – I’m paraphrasing – um, ”I would never want to belong to any club that would have someone like me for a member.” That’s the key joke of my adult life, in terms of my relationships with women.”

    – Woody Allen, Annie Hall.

  6. Mathias

    Sommaren är väl den årstid i Sverige som mer än någon annan innesluter alla förväntningar men också all sorg. Maria Wine sa att hon inte tycker om sommaren för att den är så kort och tragisk; den blommar upp så fort och dör. Samtidigt finns det väl en sällsam skönhet i det. Sedan tror jag att vi alla är så styrda av olika slags förväntningar.

    ”Vad ska du bli? Vad ska det bli av med dig? Vad gör du nuförtiden?”, vi ska alla definiera oss själva utifrån ett ”varande” som är nära sammankopplat med ett ”görande”. Vi ska skapa vår egen identitet tätt länkad till vårt yrke och vår karriär.

    Men hur mycket i detta är egentligen vårt sanna jag, är vi kanske inkapslade i andras förväntningar och gemensamma normer?
    Ta vara på sommaren säger man och nickar allvarligt samstämmigt. Det är som man sa ”se till ta vara på livet, missa inte tåget nu”.

    Jag tror att var och en måste finna sin egen väg genom livet och sitt eget sätt att förhålla sig till karriär, familjeliv, osv. Vi kommer alltid att påverkas av yttre och inre krav, men jag tror att var och en kan hitta något som leder en rätt.

    Det tar tid, och vägen är ofta kringelikrokig, men den finns där får oss att se, när vi ser den inser vi oss att vi burit den med oss som en stilla skälvande blomma, skör men ändå stark och livskraftig.

  7. Jag sögs in i skildringen. Och undrar över skuggorna.

    Ibland är jag också osäker på om mitt liv har börjat; jag minns att jag slogs av detta med kraft när jag såg ett av de där programmen Fredrik Lindström gjorde för några år sedan, i vilka han satt någon timma och diskuterade med olika gäster om ämnet: ”Vad är en människa?” (jag tror programserien hette något ditåt). Helt plötsligt sade han (fritt citerat ur minnet): ”Nuförtiden går många människor liksom omkring och väntar på att livet ska börja, på att något ska hända. Men nu ska jag berätta en hemlighet för dig som lyssnar. Ditt liv har redan börjat! Det är så här det är.”

    Något stelnade inom mig och jag var tvungen att stanna webbspelaren. Nejmen, sådär får du bara inte säga! tänkte jag, samtidigt som jag var lite tacksam att han berättade det för mig.

    Jag vill gärna tänka att en människas värde inte beror av vad man uträttar eller av vilka sammanhang man har tillträde till. Och det är väl sant i någon mening. Samtidigt tror jag att vi blir värderade av andra utifrån just sådant, och väl även värderar oss själva i relation till det. Men det kanske inte är så viktigt hur man blir värderad eller värderar sig själv i denna sista mening?

  8. Therese :
    JÄVLIGT smart marknadsföring !
    (ursäkta språket … )

  9. Du skriver otroligt bra.

  10. Vilket är synonymt med att jag blev gripen ;)

  11. Don

    Vad är det för målningar?

  12. Therese

    Tack alla snälla… och Don, det är utsnitt ur en målning av Ola Billgren… det borde jag ha skrivit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s