hela himlen flammig av moln

För att få tiden att räcka längre gör vi saker vi aldrig gjort förut. Går på museum. Det är första gången vi gör det tillsammans fast vi har sagt flera gånger att vi borde, men vi är sent ute, det är söndag, de ska stänga snart. Du stannar framför en av målningarna, blir stående länge. Jag känner mig stressad. Kommer du? säger jag, du verkar frånvarande.

Vi promenerar hem till mig sedan, jag har glömt att köpa vin till maten. Vi kan väl gå ut och äta då? säger du, jag protesterar inte.  Jag har aldrig varit på restaurangen förut fast det är min stad. Det är god mat och du blir pratsam efter två glas vin, vill diskutera. Du säger emot mig vad jag än säger, frågar vad jag menar egentligen. Jag vill inte tänka. Jag rör i mitt kaffe medan du slänger ur dig allt möjligt som du hoppas ska provocera mig. Ibland tror jag att du tror att jag är dummare än vad jag är. Ibland tror jag att du vill att jag ska vara det.

Vad barnslig du är, säger jag och då tystnar du. Jag vet varför jag säger det, jag måste hålla dig på avstånd nu för annars gör det här för ont. Vi kunde struntat i middagen, du kunde ha ätit på tåget. Vi borde ha stannat hemma hos mig, i min säng, varför gjorde vi inte det? Vi ska ju inte ses på länge nu, hur länge är det? Jag tittar på dig. Nu tycker du att jag är jobbig. Du tycker att jag är jobbig när jag vill bestämma saker. Jag vet vad du tänker, att själva förutsättningen för det här är att vi inte ska bestämma saker. Det blir väl i höst, säger du. Det är ju höst nu, säger jag. Det är det väl inte, säger du. Vi är tysta sedan. Du säger inte ens något om kaffet fast jag vet att du tänker att det inte är gott.

Sedan är det bara en knapp halvtimme kvar innan ditt tåg går. Du har tagit med dig din väska till restaurangen, vi behöver inte gå hem emellan, du planerar allt mycket väl. Det är kyligt ute och redan skymning, starkt orangea moln, hela himlen flammig av dem. Inga förseningar, ditt tåg anländer några minuter före utsatt tid. Du kysser mig innan du stiger på, lägger dina händer mot mina kinder och drar mig hastigt intill dig. Kaffe och rök, du smakar alltid kaffe och rök. Liksom kärvt, en smak som skrämde mig i början, precis som allt med dig skrämde mig i början. Vi ses, säger jag och det är en meningslös sak att säga. Du svarar inte och mina ord hänger kvar i luften ända tills någon ropar Resande mot Stockholm Uppsala Gävle, och jag försöker att se dig inne i tåget, vill se dig bara en sista gång men det går inte, antagligen sitter du på andra sidan.