Månadsarkiv: juli 2010

vackra skuggor

Staden skälver ikväll, på väg in i sensommarnatten. Det är som om någon försiktigt dragit med toppen av sitt pekfinger lägs dess ryggrad och kommit till den punkt där det börjat kittlas, den rister: i förväntan, i hetta. Dessa nätter ger mig alltid känslan av att livet är på samma gång oändligt lätt och oändligt komplicerat, hjärtat omväxlande tyngdlöst och blytungt. Jag fyller ett glas, det blir genast immigt på utsidan, sedan fuktigt, jag drar med fingret över det, blir blöt, sval.

Människor är redan berusade, det mörknar ute, det mörknar tidigt nu. Ett anslag av höst i luften, ett stråk av svärta i den stumma, mörka sensommargrönskan, en aning av döden i livet. Och den ihållande hettan: min kropp fuktig, även ikväll, precis som vinglaset. Det är tropiska nätter nu, sa de på väderleksrapporten, det är tropiska nätter i Stockholm, där temperaturen inte vid någon tidpunkt på dygnet faller under tjugo grader.

Det är nätter då människorna i denna stad känns omväxlande fascinerande och motbjudande, jag tittar in i lägenhetens kök där folk samlats runt det stora köksbordet, känner en blandning av ömhet och äckel. På något sätt har jag alltid föreställt mig att det riktiga livet pågår någon annanstans, att det riktiga livet snart kommer att börja, även för mig. Man måste sluta tänka så någon gång. Efter trettio måste man börja tänka: det är det här som är mitt liv. Och om inte omfamna det så i alla fall acceptera det, sluta fred med det. Det är inget fel på de här människorna, tänker jag med blicken mot köksbordet, de är som människor är, i den här staden, i den här tiden. Några av dem är till och med människor som andra människor upplever det åtråvärt att umgås med, att vistas i samma sällskap som: någon har skrivit en bok, någon har skrivit två. Någon syns ibland på tv, någon – eller flera: två, tre, fyra – skriver ibland i en tidning, någon driver en tidskrift. Någon är mycket vacker och har fått komma hit därför. De skrattar högt men mjukt under taklampans milda sken, de häller upp ett glas till, det har precis blivit augusti.

Jag fann också sammanhang som dessa åtråvärda en gång, men det ligger i min natur att ständigt devalvera mitt eget värde: har jag skrivit en bok kan vem som helst göra det, blir jag bjuden på denna fest skulle vem som helst kunna bli det. Jag vill inte vara medlem i en klubb som kan acceptera mig som medlem, tänker jag, jag vill inte vara medlem i en klubb över huvud taget. Jag har slutat att tycka att det är åtråvärt med sammanhang.

Jag står på en innergård, detta är en fest som tilldrar sig på bottenvåningen. Folk står i en grupp och röker en bit därifrån, jag tar med mig mitt glas och ansluter mig.

”Ni vet hur man drar ett tomtebloss i luften och det blir liksom en svans av ljus efter det?”, säger en ung man med blankt ansikte. ”Jag hade en cigg” – han har en cigarett i handen nu också, han drar snabbt och inlevelsefullt ett streck med den i luften – ”jag skrev fan en hel roman med den, texten bara hängde kvar framför ögonen på mig, jag låg och läste den sedan och tänkte att det var det bästa jag skrivit… så jävla synd bara att jag hade skrivit den i luften.”

Folk skrattar, jag skrattar också. På innergården finns stora växter i krukor och belysning under dem som tecknar dramatiska svarta skuggor på husväggarna, som av palmer, natten och ljuset får de anspråkslösa växterna att framstå som något de egentligen inte alls är. Folk skrattar åt något igen, jag har glömt att lyssna.

Väggen framför mig är kalkigt vit, växtens skugga skarp och svart, blad som flikar, fingrar. Vilka vackra skuggor, tänker jag.

12 kommentarer

Under dagbok

sommarlov del 1: all my teachers have been men

Hej, ursäkta den låga uppdateringsfrekvensen, jag har 1. varit i Visby (jättetrevligt! Jag tänkte skriva ett eget blogginlägg om det först, men sen tänkte jag: Nej… det skulle bara bli bilder på rosor, ruiner och almedalsglada kolleger och inget som torde intressera en bredare läsekrets – ja, inte för att jag någonsin bryr mig om vad ni skulle kunna tänkas vara intresserade av – no offence! – men särskilt intressant skulle det verkligen inte bli) och 2. åkt ut i skärgården, där jag än så länge inbillar mig att jag har sommarlov, trots att jag borde sätta igång och jobba med ett och annat.

Idag har jag varit med min familj på en ö. Min upptäcktsglade far fann genast en badtermometer och ett sälkranium – den förra övertygade mig om att det varit rätt beslut att inte ta med en handduk (17 grader) och det senare skänkte en memento mori-känsla åt solandet – här syns min syster med det:


Att bada eller inte bada?

 

Jag läste Harper’s Bazaar och det var underbart. Det var en intervju med Vanessa Paradis, som sa ”He was such a gentleman, such a dandy, so attentive. So different of the image we have of him” om Serge Gainsbourg, men jag har aldrig föreställt mig honom som något annat än precis så. Det var en notis om en ung, brittisk poet som heter Adam O’Riordan. Hans debut-diktsamling har precis kommit ut, den heter In the flesh och består av ”graceful elegies for the dead” och ”charged lyrics of love and desire /…/ from the ‘blackened lung’ of Victorian Manchester, to a modern era of satellites and late night searches for lost lovers” – jag tycker att detta låter utmärkt.



Han är rätt het också. Född 1982, och ”in 2008 Adam O’Riordan became the youngest Poet-in-Residence at The Wordsworth Trust, the Centre for British Romanticism”.  Så här ser hans bok ut:



Och så här skriver han. ”you dip your hands in the tepid water /as the geese come in low across the lake /landing on their shadows”, det låter som Patrick Wolf. Det låter bra. Jag tänker: Vore detta möjligt i Sverige? Adam O’Riordan är dessutom ihop med en aktris (det är ett så bra ord!) som medverkar i Sex and the City 2. Han får en entusiastisk artikel i Harper’s Bazaar. Jag skulle inte tro att någon kommer att antyda något om att Adam O’Riordan fiskar i grumliga vatten med sin unkna romanticism och av detta drar jag än en gång slutsatsen att Sverige är ett rätt kasst land.

Adam O’Riordan har tillägnat sin aktrisflickvän diktsamlingen. ”Is she my muse? Well, as the Scottish poet Don Paterson said, ‘All my teachers have been women’…”. Jag tror att Serge Gainsbourg skulle kunna säga detsamma. Och kanske Picasso. Skulle jag kunna säga ”Alla mina lärare har varit män”, utan att det bara låter fullständigt slampigt? Detta funderade jag på när jag solade på ön. (Fast det stämmer ju inte riktigt, för även om jag skrev i ett blogginlägg en gång att alla mina förebilder är män så skulle jag räkna Stina Aronson mycket högt bland människor jag lärt mig något av. Fast henne har jag ju alltså givetvis inte träffat personligen. Bland människor jag träffat personligen har jag lärt mig mest av män.)

Det stod om Picasso också. Om hans period vid Medelhavet, som länge har ansetts mindre viktig än de där gråbruna fula kubistiska stillebenen, det verkar ha varit mycket trevligt att umgås med Picasso vid denna tid. Brigitte Bardot kom och hälsade på och Picasso klädde ut sig till tjur och höll ett parasoll över sin fru, som på den här fina bilden av Robert Capa.


Fint besök i ateljén. Sorry för kass kvalitet, jag fotade ur tidningen med mobilkameran. Men det ser lite ut som en målning av Gunnel Wåhlstrand, eller hur?

Det här blogginlägget hänger inte ihop över huvud taget. Det blir alltid så när jag inte har skrivit på länge. Nu tänkte jag dessutom visa gårdagens loppisfynd innan jag slutar:


Fat från Rörstrand (till min mamma), cigarrlåda av ärgad metall med art deco-mässig hjort som fått en pil i rumpan och avbildats i dödsögonblicket (- Det är ingen pil, det är svansen! säger min syster. – Visst är det en pil, säger jag), Den högsta kasten, inbunden, äntligen! För en tia dessutom. Den är rätt dyr på antikvariat, nu började jag läsa den för tredje gången. Litet fat i form av löv, liten brevpress i form av kanin, Marianne Höök-samling. Bara saker jag tycker om. Och jag som aldrig skulle köpa fler saker, tänkte jag när jag flyttade. Framför allt inte fler saker med djur på. Så kan det gå.

6 kommentarer

Under dagbok