August is a wicked month

Jag åkte hem och lyssnade på I Buy American Records med Saint Etienne och tänkte att jag vill att mitt liv ska vara som den låten (eller kanske som nästan vilken låt som helst med Saint Etienne, som i mina ögon är så nära man kan komma den perfekta popgruppen i modern tid), och att jag alldeles särskilt vill att mitt liv ska vara som tvärflöjten i I Buy American Records, och så tänkte jag ”Är det ens en tvärflöjt?” (01:23 in i låten), och så tänkte jag att jag inte vet ett dugg om musik. Och så tänkte jag på en gång för länge sedan, typ fem, sex år sedan, när jag hade en dagbok på Skunk som folk plötsligt började läsa, och jag fick sms där det stod ”Pietro Maglio läser din Skunkdagbok!!!” och jag åkte till Stockholm ett påsklov för att träffa Madelaine Levy, numera chefredaktör för tidskriften Bon, som då var tilltänkt chefredaktör för en tidning om kultur som bokförlaget Modernista skulle starta, och som jag skulle rektryteras till, för att skriva om allt möjligt: både musik och film gick bra, tyckte Madelaine Levy, fast jag sa att jag hade bäst koll på litteratur och musik, och hon sa att det inte nödvändigvis måste vara en nackdel att inte veta så mycket om det man skriver om, ”Men”, sa hon, ”man bör ju kunna känna igen en trumpet när man hör en…”, och då tänkte jag att jag bara borde lägga ner hela grejen med att skriva för aldrig i livet att jag med 100% säkerhet skulle kunna identifiera en trumpet.

Nu blev det ju aldrig nån Modernista-kulturtidning, och jag har aldrig behövt känna igen en trumpet. Jag har skrivit en roman som jag nojar över att folk kommer att läsa. Som jag nojar över allt med. Den recenseras den 23 augusti, två dagar efter min födelsedag. Jag föddes på årets varmaste dag. Det var 26 grader den dagen, det var inte lika varma somrar på sjuttiotalet. Jag föddes i lejonets stjärntecken och lärde mig att skriva spegelvänt när jag lärde mig att skriva, eftersom jag är vänsterhänt: jag brukade inbilla mig att dessa två faktum tillsammans gjorde mig mycket speciell, typ på högstadiet när jag intresserade mig för allt som gjorde mig speciell (sådant som astrologi, som skulle kunna ge mig belägg för detta):  Madonna var lejon, Leonardo da Vinci var vänsterhänt, alltsammans verkade logiskt, lejon var dessutom självupptagna, hade snyggt hår och älskade lyx, det tyckte jag också stämde fast jag aldrig hade upplevt lyx utan bara läst om den i böcker.

Idag är det vänsterhäntas dag. Hurra för mig och min vänsterhänthet. En gång på lågstadiet när en lärarinna uppmärksammade min vänsterhänthet gav hon mig en knäpp sax att klippa med som jag aldrig kunde använda, eftersom jag enbart skriver med vänster hand men klipper och gör allt annat med höger hand, precis som vanliga människor, och inte behöver några specialredskap, och då kände jag mig – eftersom jag alltid har varit överkänslig – lite misslyckad och ofullkomlig som vänsterhänt. ”She never talks to the country kids”, sjunger Sarah Cracknell i I Buy American Records, ”She just moves with the times like her mother did”, det låter i och för sig som något jag föraktar: jag har talat med the country kids hela mitt liv, på latin, medan jag i Paris schangtila salar talar på bönders vis, eller hur det nu var – – – jag fattar ingeting av vad I Buy American Records handlar om, inser jag nu, men satan vad den där tvärflöjten, eller vad det nu är, är vacker. 

”Alla vet att augusti har ett särskilt behag genom sitt överflöd av mogen växtlighet, sitt gyllene ljus, sin värme och sin måne”, skriver Ola Billgren. ”Här har vi en sista storartad yttring av sommaren. Här löper utvecklingen, vars tecken är fullmognaden, samman med avvecklingen. Av den anledningen är augusti en tacksam spegel för människor som förknippat mognad med förberedelse för döden, i synnerhet om de[nna] rymmer inslag av pompös idealism” – – – ”Augusti har bara plats för sig själv, sin egen fullkomning, sitt janusansikte”, I rest my case – – –