Jag läser om Roj Friberg, jag läser Baudelaire. Roj Friberg gillar Joseph Brodsky och citerar honom:
Det som förklarar ögats aptit på skönheten, liksom skönhetens existens – skönhet är vederkvickelse, eftersom skönheten är trygg. Den hotar inte att mörda eller göra en sjuk. En Apollonstaty bits inte, lika lite som Carpaccios pudel. När ögat inte finner skönhet alias vederkvickelse – beordrar det kroppen att skapa sådan, och går det inte, vänjer den sig vid att se ett värde i det fula.
(ur Vattenspegel. En bok om Venedig, övers. Bengt Jangfeldt)
”Skönhet är skräck” strök jag under i mitt exemplar av Den hemliga historien när jag var 17 år gammal. ”Oavsett vad vi kallar skönhet så darrar vi inför den.” Det är tydligen det grekiska sättet att se på saken. Jag vill invända mot Brodskys ”skönheten är trygg” å det bestämdaste – jag älskar sådant som är tryggt, liksom jag älskar sådant som är vackert, men mitt liv vore betydligt enklare om dessa två okända storheter kunde sammanfalla lite oftare – – – sedan läste jag Baudelaire:
Skönhet, säg, har din vagga i avgrunden stått
eller i himlen? Din blick, demonisk och helgonlikt god
utgjuter kärleksverk och skändliga brott
– häri liknar du vin – i samma förvirrade flod.(”Hymn till skönheten” ur Det ondas blommor, övers. Ingvar Björkeson)
Jag älskar Baudelaire. Baudelaire formulerar alla mina tankar. Kärleksverk och skändliga brott i samma förvirrade flod. Sedan försjönk jag en stund i Roj Fribergs gobelängliknande målningar av skogar. De är helt fantastiska. Sedan följde jag en länk till en sida med bilder från bränderna i Ryssland. De är helt fantastiska.
Thereses dagbok 
Ping: There may be trouble ahead… | Pressyltaredux
Brodsky är på många vis egendomligt trångsynt och begränsad, i synnerhet när han kommer in på estetik (och etik). Till och med jolmigt idealistisk som i citatet från Venedigboken. Precis som du (och många andra) har jag alltid funnit ett oroande och skrämmande inslag i skönheten – den kan lyfta en högt men lika gärna dra ner en i avgrunden. Eller med Rilke: ”det sköna är blott/det förfärandes början”. De fasansfulla (och i någon mening ändå sköna) fotona från Ryssland tycks på sitt sätt besanna hans ord. Skönheten är, tror jag, ett risktagande, alls inget tryggt. Något tvingande och farligt och osäkert – och möjligen även förlösande. Något som kan rädda – men lika gärna förstöra. Inget som har med Carl Larsson att göra (för att nu avsluta med ett rim).
Tycker om detta inlägg.
Skönheten kanske framförallt berör (fast på ett sådant vis att vi samtidigt håller en viss distans)?
Nog kan det sköna även inge oss en känsla av harmoni – kanske rentav någon sorts trygghet, eller känsla av att världen är ordnad och god? Vad till exempel med Brueghels ”Jägare i snö”?
Men absolut också oroa – eller rentav skrämma. Ibland talar man väl förresten om det sublima för det senare?
Blir effekten av ett konstverk möjligen störst när det samtidigt oroar och inger trygghet? I Brueghels målning ser man till exempel en mörk horisont och höga spetsiga berg omgiva byns ordnade värld, och du skriver ju också i din artikel att ”perspektivet är stupande, svindlande”. Men samtidigt: en hemkomst, en rörelse mot trygghet.
Och i några andra analyser av till sinnes harmoniska målningar, bland annat ett älskande par som satt i en båt, minns jag att du framhöll att där samtidigt var något oroande i bilden, något som rörde sig under ytan. Man anar en okänd kraft som kanske skall driva isär dem – en rörelse bort.
Man kan ju fundera över om inte bara konsten utan även livet är som mest berörande när det upplevs så?
Skönheten ger människan ett falskt löfte om trygghet och fäste. Den blir en manifestation av vår längtan och vår maktlöshet inför det överlägsna, det onåbara, det omöjliga. Det gör att vi samtidigt fruktar den.
Fantastisk text och citat. Och precis lika vansinnigt vackra bilder!