Jag lyssnade lite på Johanna Koljonens sommarprogram, hon sa att hon tyckte att Alice i Underlandet är en bra bok bland annat för att Alice slipper vara en duktig flicka när hon är i Underlandet. Jag tänkte att okej om man har en stiff viktoriansk uppfostran (även om den riktiga Alice faktiskt verkar ha gjort en massa roliga saker och inte bara suttit och tränat skalor på pianot och rabblat verbformer), men jag är så himla trött på det slentrianmässiga i det där, det ständiga deklarerandet att man INTE MÅSTE VARA EN DUKTIG FLICKA – lätt för er att säga, brukar jag tänka, lätt för vem som helst att säga som har alternativ som står till buds.
Att vara en duktig flicka har varit den enda chansen att göra något vettigt av mitt liv. Hade jag inte duktigt gjort mina läxor och duktigt skrivit alla rätt på prov och duktigt skaffat mig höga betyg så hade mitt liv sett helt annorlunda ut, och inte på ett spännande, bohemiskt och frigjort sätt, utan bara på ett sorgligt sätt.
Jag hatar verkligen moralism, men jag hatar lika mycket den självklarhet med vilken det hävas (i typ allt från barnprogram till DN till mitt twitterflöde – okej, kanske inte så stor spännvidd däremellan i och för sig, men ni fattar omfånget) att det är toppen att vara dålig flicka, bråkig flicka, slampig flicka, slarvig flicka, ful flicka, flicka som skriker och svär, flicka som gör dumma saker. Visst, sett utifrån en välanpassad medelklasstillvaro är kanske allt det där kittlande och frigörande, men utifrån en arbetarklassverklighet utan tradition av akademiska studier, utan pengar som alltid finns om de behövs och utan självklar pedagogisk pepp från vuxenvärlden blir slutresultatet av den där vägra vara duktig flicka-attityden tyvärr ofta arbetslöshet, tonårsgraviditet, socialbidrag, white trash, missbruk, elände.
Jag blir så himla provocerad över att det där med att vara duktig flicka nästan alltid beskrivs som något problematiskt. Det kan precis lika gärna vara räddningen.
Thereses dagbok 