jag älskar mitt jobb

Hej, jag ska försöka blogga lite mer, och min strategi ska vara att inte skriva så mycket varje gång, och inte känna att jag måste redogöra för allt som hänt sedan jag skrev senast, utan bara uppehålla mig vid vad jag känner för att skriva just nu. Just nu känner jag för att skriva om mitt jobb. Så nu tänker jag göra det:

Jag har precis gjort färdigt webbpubliceringen av Axess Magasin nummer 7 2010, som man kan läsa om man klickar på länken. Det är ett jätteroligt nummer. Det handlar om eveolutionsperspektiv på konst och litteratur, vilket ni troligtvis aldrig har läst en text på svenska om förut. Världens auktoriteter på detta ämne har skrivit tematexterna. Johan Hakelius har skrivit väldigt roligt om Jennifer Paterson, som var en av damerna i matlagningsprogrammet Two Fat Ladies och Staffan Heimerson har skrivt väldigt bra om fotojournalistiken som är på utdöende. Cecila Garme analyserar valresultatet, Anne Brynolf skriver om lögner om vaccin och jag påbörjar en ny serie om konst.

Sedan jag började jobba på Axess för tre år sedan har jag varit med och publicerat texter av akademiledamöterna Per Wästberg, Peter Englund och Knut Ahnlund (och Frederik Stjernfelt från danska akademien), stora internationella namn som Christopher Hitchens, Alain de Botton, Bernard-Henri Levy, Roger Scruton och Nicholas Carr (vars text ”Is Google making us stupid?”, som en artikel i förra Filter är baserad på, fanns att läsa i svensk översättning i Axess redan för två år sedan). Jag har fått publicera texter av lärda män och kvinnor som Lars Gustafsson, Sture Linnér, Agneta Pleijel, Lars Lönnroth, Göran Hägg, Carina Burman, Eva Ström, Peter Luthersson, Thomas Steinfeldt, Hans Henrik Brummer och Anders Cullhed, av alltid läsvärda akademiker som Eva-Carin Gerö, Staffan Ulfstrand, Helene Lööw, Karin Johannisson, Lars Calmfors, Ann Heberlein, Dick Harrison, och självaste Lars Vilks!, och erfarna journalister som Per Svensson, Nathan Shachar, Staffan Heimerson, Kjell Häglund, Johan Hakelius, Jonas Thente och Niklas Ekdal, författare som Kristoffer Leandoer, Tomas Lappalainen, Einar Askestad, Torbjörn Elensky, Bengt Jangfeldt, Fredrik Ekelund och Jens Liljestrand. Och personliga favoriter som min älsklingsförfattare Per Hagman, den oefterliknelige Stig Larsson som varit min idol sedan jag var 20, min favorit-intellektuella kvinna i det här landet: Lena Andersson, den store äventyraren Axel Odelberg, samt otroligt coola Per Landin och Petra Östergren, som är två skribenter jag har mycket stor respekt för. Och därtill en yngre generation skribenter som Isabelle Ståhl, Elin Grelsson, Aron Lund, Johanna Paulsson, Tor Billgren, Helena Granström – och ytterligare hundratals namn som inte kommit med i denna uppräkning.
 
Jag läser i Pressbyråns SID-tidning om New York Review of Books, den är jättebra säger Daniel Sandström, Jessica Gedin och Jan Eklund. I varje nummer av Axess har vi en mycket omfattande recensionsavdelning, den största i Sverige skulle jag tro (22 sidor i senaste numret), med nyutkommen svensk och utländsk facklitteratur. Ofta recenserar vi böcker före både New York Review of Books och TLS.
 
Plus att vi har landets mest stridbara (tillika produktiva  – fyra blogginlägg under gårdagen!) chefredaktör i Johan Lundberg.

Jag kände bara att jag ville uppmärksamma er på detta, eftersom ingen annan gör det. Det var allt. Hej, hej.

eskapism

ön kan alltså vara befolkad

Hej, ser ni vilka fina bilder? De är från Sydsvenskan förra lördagen, jag är väldigt nöjd. Särskilt över att bli fotograferad tillsammans med en dalmatiner (den är dock av porslin, även om den ser naturtrogen ut). Anna Simonsson heter fotografen, och jag är så glad över att hon 1. tog roliga och fina bilder och 2. lät bli att välja ut en bild där jag skrattar och ser tossig ut. Det är det värsta jag vet, jag hatar när tidningar vill att folk (alltså inte bara jag! Så van är jag inte vid att bli fotograferad) ska se liksom härliga ut. Jag vill se snygg och allvarlig ut och jag föredrar att titta på människor som ser snygga och allvarliga ut, framför människor som skrattar och ser härliga ut, och jag tycker att det råder en missuppfattning här, som går ut på att bilder där människor skrattar och ser härliga ut skulle vara sannare, och detta är en tanke som både jag och Baudelaire vänder oss emot.

Förlåt alla för att jag bloggar så dåligt: jag jobbar mycket intensivt med tidskriftsproduktion just nu och är alltid så trött på kvällarna att jag bara vill ligga i sängen och se på Seinfeldt. Är det någon som har sett Ond tro? Jag tycker att den verkar toppen. Den verkar som en nittiotalsfilm. Min stora entusiasm beror uteslutande på kombinationen Magnus Dahlström + Kristian Petri, ja, och rätt mycket på att det verkar vara så läskig stämning i filmen.

Har ni läst Magnus Dahlström? Jag var för ung för att läsa honom när han var riktigt inne (Fyr kom 1987), men han var fortfarande en författare som litterära killar gillade när jag gick på gymnasiet – eller jag vet inte, det kanske mest var äldre killar som läste honom: jag hade en pojkvän som var fem år äldre och som inte alls var särskilt litterär egentligen man han hade ändå ett ex av Fyr i sin inte särskilt välfyllda bokhylla.

Alla dessa böcker jag läste för att litterära killar läste dem! Jag hade liksom som föresats att bli som en litterär kille, fast tjej. På drift var tråkigast, tyckte jag. Det tog alldeles för lång tid för mig att fatta att litterära killar inte alls var särskilt intresserade av litterära tjejer, utan snarare av vilka snygga tjejer som helst och kanske helst små väsenlika väna tjejer, vilket alltid har irriterat mig, jag blir fortfarande arg när jag tänker på det – – –

– – – men Magnus Dahlström, iallafall: Jag bläddrar lite i mitt pocketexemplar av Fyr + Papperskorg (den senare är novellsamlingen som Stig Larsson kunde känna den objektiva kvaliteten strömma ifrån på långt håll), jag blir fortfarande alldeles upprymd. Så läskig stämning! Helt kärv, arkaisk, gud, jag måste läsa om hela boken, känner jag mycket starkt nu. I januari kommer det en ny Magnus Dahlström-roman! Spådom heter den (här finns lite mer information). Jag ser väldigt mycket fram emot att läsa den.

Idolbild på Magnus Dahlström (foto: Kalle Assbring)…

 

…som fick mig att tänka på Edward Steichens fina foto av Isadora Duncan vid Parthenon.

söndag

uppdatering

Kära dagbok, jag lever och har hälsan. Det började kännas som att det var dags att meddela detta. Förlåt älskade lilla blogg att jag försummar dig men jag har så himla mycket att göra hela tiden, och på något sätt – som definitivt inte känns som jag, eftersom jag av naturen är lat och bekväm – lyckas jag hela tiden skaffa mig ännu mer. Jag ska till exempel gästblogga lite på sajten Bokcirklar.se under september, ni får gärna titta in där då och då. Det ska enbart handla om litteratur hade jag tänkt, alltså ej om mat äten på förlagsfester, etc.

Sedan jag skrev här sist har jag blivit ännu mer recenserad, jag har tappat greppet om alla recensioner nu tyvärr, men jag ska styra upp det där nästa vecka och rota runt i ett mediearkiv och skriva ut saker och göra en fin pärm som jag kan visa för mina barnbarn  (obs, i framtiden alltså: jag har ännu inga barnbarn och ej heller några barn som kan skaffa dem). Och så har jag varit på fest, på Bonniers fina Manillafest (- Hur många mini-wallenbergare åt du egentligen Therese? – Jag tappade räkningen på dem också, men jag skulle säga åtta till tio. Tolv vore groteskt, jag åt absolut inte tolv. Miniwallenbergarna var å andra sidan typ det enda jag kunde äta av buffén och jag var väldigt, väldigt hungrig) och jättetrevlig fest på mitt jobb med människor som lyssnat på en ganska nedslående debatt om svenska kultursidor.

Och så har jag haft en egen liten fest för min bok, vilket var en förtjusande tillställning full med människor jag tycker om. Tyvärr existerar bara ett enda bildbevis från kvällen:

Det är när jag skär upp den spanska vindtårtan, som gjorde stor succé.

Idag är jag intervjuad i Sydsvenskan – det är inga bilder på deras sajt och som vanligt är jag mest oroad över bilderna. Jag ska åka och försöka få tag i ett pappersexemplar nu. Rubriken är missvisande tycker jag, men det tror jag att man alltid tycker? Så här i efterhand måste jag ju säga att även om jag nu personligen gärna hade sett att min bok varit ännu bättre så är jag rätt nöjd med den.