Kära dagbok, jag lever och har hälsan. Det började kännas som att det var dags att meddela detta. Förlåt älskade lilla blogg att jag försummar dig men jag har så himla mycket att göra hela tiden, och på något sätt – som definitivt inte känns som jag, eftersom jag av naturen är lat och bekväm – lyckas jag hela tiden skaffa mig ännu mer. Jag ska till exempel gästblogga lite på sajten Bokcirklar.se under september, ni får gärna titta in där då och då. Det ska enbart handla om litteratur hade jag tänkt, alltså ej om mat äten på förlagsfester, etc.
Sedan jag skrev här sist har jag blivit ännu mer recenserad, jag har tappat greppet om alla recensioner nu tyvärr, men jag ska styra upp det där nästa vecka och rota runt i ett mediearkiv och skriva ut saker och göra en fin pärm som jag kan visa för mina barnbarn (obs, i framtiden alltså: jag har ännu inga barnbarn och ej heller några barn som kan skaffa dem). Och så har jag varit på fest, på Bonniers fina Manillafest (- Hur många mini-wallenbergare åt du egentligen Therese? – Jag tappade räkningen på dem också, men jag skulle säga åtta till tio. Tolv vore groteskt, jag åt absolut inte tolv. Miniwallenbergarna var å andra sidan typ det enda jag kunde äta av buffén och jag var väldigt, väldigt hungrig) och jättetrevlig fest på mitt jobb med människor som lyssnat på en ganska nedslående debatt om svenska kultursidor.
Och så har jag haft en egen liten fest för min bok, vilket var en förtjusande tillställning full med människor jag tycker om. Tyvärr existerar bara ett enda bildbevis från kvällen:
Det är när jag skär upp den spanska vindtårtan, som gjorde stor succé.
Idag är jag intervjuad i Sydsvenskan – det är inga bilder på deras sajt och som vanligt är jag mest oroad över bilderna. Jag ska åka och försöka få tag i ett pappersexemplar nu. Rubriken är missvisande tycker jag, men det tror jag att man alltid tycker? Så här i efterhand måste jag ju säga att även om jag nu personligen gärna hade sett att min bok varit ännu bättre så är jag rätt nöjd med den.
Thereses dagbok 
Flott! Jag tog ett par bilder, men bara svartvita. Skall hämta dem från framkallningen om en vecka.
…och jag kan lugna dig med att bilderna är inget mindre än suveräna. Anna Simonsson är att lita på.
Din bok är väl värd att firas! De sista 30-40 sidorna försvann i ett hungrigt bläddrande, jag blev som besatt – ville ha svar. Och, utan att förstöra för andra läsare som inte läst klart din roman men, du lämnar verkligen läsaren att känna sig som protagonisten. Mitt i sköna omgivningsbeskrivningar och skönhet i form av blommor/natur finns en iskall kyla som kramar om läsaren som en anakonda, egentligen redan från början av romanen – man undrar, vad kommer härnäst? Fantastiskt bra debutroman, Therese! Ser fram emot din nästkommande bok. Kommer det vara ond bråd död i den med?
Härligt foto när du hugger in på tårtan, den kanske sammanfattar firandet?
Katarina, åh tack!! Och hehe, ang. den onda bråda döden i roman nummer två har jag inte riktigt bestämt mig än :)
Nu har jag tänkt på den här spanska vindtårtan i flera dagar, spännande m tanke på att min köksnivå är djupfryst pizza in i ugnen, men jag måste kanske trots allt ge den ett försök…