I radion var det adventsgudstjänst, i DN skriver Ann Heberlein om varför man vill gå på sådana – jag hade också velat gå på en sådan, om jag haft en vacker kyrka i närheten, men det har jag inte, och jag är för lat för att åka till en – – – ”Jag söker ett sammanhang där människan och hennes största känslor tas på allvar”. Det gör jag också.
Det är därför jag är intresserad av konst och litteratur. Det är därför jag har mycket litet tålamod med spex och trams och reklambyråfasoner i dessa sammanhang. Jag läste en text av konstnären Gunnar Larsson nyligen, han skrev om behovet av ”ett uppfordrande allvar”, det är en formulering jag gillar så himla mycket. Ett uppfordrande allvar är vad jag önskar mig.
Jag läste Lennart Sjögrens Anteckningar om bilder igår, jag hade strukit under dessa rader: ”I vissa situationer kan hos vissa människor inför vissa föremål uppstå en korrespondens av ett slag som inte kan hänföras till någon speciell känd upplevelsekategori.” Min kursivering. Vilken bra formulering. Men det är inte bara av föremål detta kan inträffa, skulle jag vilja invända. Denna korrespondens kan uppstå i naturen. Eller i en kyrka. ”En erfarenhet som inte får plats i det vardagliga” skriver Heberlein i DN, om upplevelsen av nåd, som jag måste erkänna (ännu) är okänd för mig, men jag tycker att det är helt uppenbart att dessa upplevelser – konsten och religionen – ligger väldigt nära varandra.
Okej, det här blev ju ingen ordning och reda alls: Någon gång ska jag skriva om detta på ett vettigt vis, hoppas jag. Det kommer att inkludera mystik och obegriplighet, trygghet och underkastelse, Elsa Beskow och orgelmusik. Men nu ska jag gå ut i detta vackra snöfall och träffa min syster och fira första advent. Hej, hej.
Thereses dagbok 
Fint skrivet!
Jag är av den åsikten att konsten – i modern mening – föddes med den moderna människans frigörelse från en religiös ordning, alltså från renässansen och framåt. Det är vår längtan efter det förlorade som väcker dessa känslor av ”nåd” och ”ett uppfordrande allvar”.
Jag är alldeles övertygad om att jag hade gått i kloster om jag levt på medeltiden, så mycket som jag håller på med konst. Och med den längtan efter mening och ett större sammanhang som finns i mig. Jag hade varit en nunna som hade studerat skrifterna och hållit på med medicinalväxter och gjort klosterlikör. Vi hade varit systrar, du och jag.
Tack för påminnelse om att det är första advent. Det hade jag alldeles glömt bort där jag satt framför min flimrande skärm. Nog dags att tända ett ljus så man ej faller ut ur allt vad mänsklighet och kosmos heter, och förvandlas till ett datortroll.
När jag läser din bloggpost kommer jag att tänka på sådant som religionspsykolog Owe Wikström brukar tala om.
Glad adventstid! :) Själv tycker jag att naturen och vardagen nu bjuder på både mystik och tron på att magi kan finnas! Julen är helt klart den bästa tiden på året. även om den för många är hård ensam o kall. är den för mig, varm glädjefull och det finns en tro på att allt är möjligt! :) Helt fantastiskt tycker jag!
När det kommer till religion o livsåskådning har jag så otroligt många åsikter att jag nog inte skulle få plats här. men, en sak som är viktig för mig är varje människas rätt att tro utan att bli hånad. Vad man än tror på!
”Allvar och skoj är det bästa jag vet” sa Pär Lagerkvist ‘en famille’, om än inte offentligt. Tvärtemot den kjlyschiga bilden av Profet-Pär kunde han vara dräpande rolig och farfylld. Men tanken var att allvaret och spexet skulle förstärka varandra, inte att boksidorna skulle strösslas ner med ängsliga blinkningar och felplacerade skämt.
Det finns så klart en flykt från allvaret idag, från det seriösa. I media är det väl så att stilmodet dikterar att de tunga poängerna ska pekas ut i neon, de ska inte gå att missa – och då tenderar de till sist att rycka sönder trädarna i texten, de stjäl för mycket uppmärksamhet. Många journalister och tyckare idag år ohyggligt svulstiga och skrälliga, för vem skrivs alla dessa jäkla krönikor av folk som låtsas vara experter på något? men den sorts reflekterande text som framträder likt en skulptur, som blott långsamt lämnar ifrån sig sina hemligheter, är inte efterfrågad idag och tidningarna vet inte vad de ska göra med den.
Kul att du läser Min kamp – skulle gärna vilja se ett vettigt omdöme om den. Själv blev jag faktiskt lite besviken. Visst- den var ärlig och fin och uppriktig och lättläst, men lättviktigare än jag trott den skulle vara….
ett uppfordrande allvar… ja. precis.
Tyvärr tycker jag det mesta som skrivs eller sägs om kristendomen i svensk media är både okunnigt och fördomsfullt. Ann Heberlein är möjligen ett undantag, den här texten var rätt bra. Samtidigt är det så typiskt att den är beställd till första advent, äntligen ett tillfälle att vara allvarlig!
Självisk tanke: jag vill att du ska blogga oftare!
Ping: Inlägg som berör 17 december 2010 « Nattens bibliotek
ja, blogga mer om sånt här!
ibland när jag går på konstmuséer, och särskilt när jag gör det på söndagar, så tänker jag på dem som sekulariserade kyrkor. som det som tog över när den traditionella religionen marginaliserades. jag är osäker på om det är en komplimang (till muséerna) eller inte.
Tycker också att det var fint skrivet. Men Twitter då?