1.

Jag gick ut och sprang i regnet. Hur kan jag inte ha sprungit på så länge? Är det därför jag inte har skrivit något här? Det kändes som att min hjärna blev klar som en liten fjällbäck så fort jag började springa, som att varenda låt jag lyssnade på hade en text som hyste stora och djupa sanningar. Jag lyssnar nästan alltid på New Order när jag springer. De lyssnar på New Order i min roman. Redan på sidan tre citeras en rad; In the end you will submit it’s got to hurt a little bit. Jag tänker mig hur den raden är som en refräng för hela romanen, som att den fortsätter att spelas i bakgrunden, hela vägen, som ett lågt och ruvande pulserande mantra. Kunde inte någon ha skrivit det i en recension? Sedan när ni skriver b-uppsats om mig måste ni uppmärksamma detta, denna ledtråd, utplacerad precis i början, denna föraning om att detta kommer att göra ont. Hela Sockholm är fullt av tomma nischer. Börja tänka på det nu. Det är fullt av hålrum i fasaderna, ägghalvor intryckta i väggarna tänkta att rymma något som nu är borta, vad var det? Vem har tagit det? Vad har de gjort med det? Små skulpturer, det ska nog stå små skulpturer i valvet man går under på Drottninggatan, utanför riksdagshuset, där är det tomma hål. Det är även tomma hål här i kvarteret bredvid, det gapar tomt överallt i denna stad – som i mitt hjärta, tänkte jag när jag sprang förbi, och sedan tänkte jag att det var en banal liknelse som under inga omständigheter fick skrivas ned.