jag läser äntligen en roman

Jag har börjat läsa Karl Ove Knausgårds Min kamp 2 och den är jättebra och jag gillar att han gillar allt han gillar och gillar att han hatar allt han hatar, vilket är en hel del, och jag tänker att gud vad det är skönt att läsa en bok av en vettig människa (och ni tänker ”Vettig..?”, och ja, jag tycker verkligen att han verkar vettig, och genuin, och det är en så extremt ovanlig kombination, särskilt i kulturvärlden, så jag blir verkligen glad över detta).

Jag älskar när han skriver om svensk litteratur, ”Att många av just dessa författare hade haft sin storhetstid på åttio- och nittiotalet och för länge sedan skuffats åt sidan brydde jag mig inte om, det var inte verkligheten jag ville ha, utan förtrollningen. Av de unga författare jag hade läst var det bara Jerker Virdborg jag tyckte om, hans roman Krabban [sic] hade något som höjde sig över dimman av moral och politik som de andra var insvepta i. Det var väl inte någon fantastisk roman, men han var ute efter något annat. Det var litteraturens enda plikt, i alla andra avseenden var den fri, men inte i denna, och när författarna försummade den förtjänade de enbart att mötas med förakt. Vad jag hatade deras tidskrifter. Deras artiklar. Gassilewski, Raattamaa, Hallberg. Vilka gräsliga författare de var.”

Men jag blir förbryllad över detta, för ni gillar Knausgård? Alla gillar Knausgård? Men han hatar ju allt ni gillar? Han hatar all litteratur byggd på moral och politik som ni har ägnat evigheter åt att hylla nu, han hatar samhället som den typen av böcker förespråkar. Om han skulle ha formulerat dessa tankar i en debattartikel i en tidning skulle ni genast ha mobiliserat styrkorna och skrivit ett töntigt ”Manifest för en olovlig litteratur”. Knausgård är en rasande man av artonhundratalssnitt som vill ligga med alla möjliga kvinnor med sexiga stövlar fast han är nybliven far, han lämnar barnet hos frun för att kunna sitta på café och läsa Dostojevskij och citera Ernst Jünger, han är självupptagen, flanerar omkring och tänker stora tankar, han är precis som det där ”manliga geniet” som ni brukar gilla att referera till och by default döma ut eftersom han är sexistisk och otidsenlig. Han hatar hela er Stockholmsfixerade DN-värld med ekologiskt och genusmedvetet och små små omöjliga sociala koder och nyanser, och ändå gillar ni honom? Varför gör ni det?

Nyligen ordnade vi på Axess ett frukostseminarium om den konsensuskultur som är så utmärkande för Sverige, med en panel bestående av Björn Wiman, Sakine Madon och, enligt vad jag hört, Knausgård-gillande Mikael Jalving. Här kan man titta på det, gör det, det är roligt. På slutet säger Fredrik Lindström, som själv ägnade en hel programserie åt liknande frågor, att vi svenskar hellre än att debattera vill känna samhörighet, vara överens, gilla samma typ av olika saker. Det får mig att tänka att finns det någon klubb jag inte vill vara medlem i så är det klubben för dem som gillar Karl Ove Knausgård.