jag läser äntligen en roman

Jag har börjat läsa Karl Ove Knausgårds Min kamp 2 och den är jättebra och jag gillar att han gillar allt han gillar och gillar att han hatar allt han hatar, vilket är en hel del, och jag tänker att gud vad det är skönt att läsa en bok av en vettig människa (och ni tänker ”Vettig..?”, och ja, jag tycker verkligen att han verkar vettig, och genuin, och det är en så extremt ovanlig kombination, särskilt i kulturvärlden, så jag blir verkligen glad över detta).

Jag älskar när han skriver om svensk litteratur, ”Att många av just dessa författare hade haft sin storhetstid på åttio- och nittiotalet och för länge sedan skuffats åt sidan brydde jag mig inte om, det var inte verkligheten jag ville ha, utan förtrollningen. Av de unga författare jag hade läst var det bara Jerker Virdborg jag tyckte om, hans roman Krabban [sic] hade något som höjde sig över dimman av moral och politik som de andra var insvepta i. Det var väl inte någon fantastisk roman, men han var ute efter något annat. Det var litteraturens enda plikt, i alla andra avseenden var den fri, men inte i denna, och när författarna försummade den förtjänade de enbart att mötas med förakt. Vad jag hatade deras tidskrifter. Deras artiklar. Gassilewski, Raattamaa, Hallberg. Vilka gräsliga författare de var.”

Men jag blir förbryllad över detta, för ni gillar Knausgård? Alla gillar Knausgård? Men han hatar ju allt ni gillar? Han hatar all litteratur byggd på moral och politik som ni har ägnat evigheter åt att hylla nu, han hatar samhället som den typen av böcker förespråkar. Om han skulle ha formulerat dessa tankar i en debattartikel i en tidning skulle ni genast ha mobiliserat styrkorna och skrivit ett töntigt ”Manifest för en olovlig litteratur”. Knausgård är en rasande man av artonhundratalssnitt som vill ligga med alla möjliga kvinnor med sexiga stövlar fast han är nybliven far, han lämnar barnet hos frun för att kunna sitta på café och läsa Dostojevskij och citera Ernst Jünger, han är självupptagen, flanerar omkring och tänker stora tankar, han är precis som det där ”manliga geniet” som ni brukar gilla att referera till och by default döma ut eftersom han är sexistisk och otidsenlig. Han hatar hela er Stockholmsfixerade DN-värld med ekologiskt och genusmedvetet och små små omöjliga sociala koder och nyanser, och ändå gillar ni honom? Varför gör ni det?

Nyligen ordnade vi på Axess ett frukostseminarium om den konsensuskultur som är så utmärkande för Sverige, med en panel bestående av Björn Wiman, Sakine Madon och, enligt vad jag hört, Knausgård-gillande Mikael Jalving. Här kan man titta på det, gör det, det är roligt. På slutet säger Fredrik Lindström, som själv ägnade en hel programserie åt liknande frågor, att vi svenskar hellre än att debattera vill känna samhörighet, vara överens, gilla samma typ av olika saker. Det får mig att tänka att finns det någon klubb jag inte vill vara medlem i så är det klubben för dem som gillar Karl Ove Knausgård.

5 kommentarer

Filed under dagbok, litteratur

5 responses to “jag läser äntligen en roman

  1. Jag har egentligen inget svar på själva frågan eftersom jag varken har läst Knausgård eller känner mig delaktig i något slags klubb, men vill i alla fall påminna om det där med att skilja på författaren och verket. De som befinner sig i en ”stockholmsfixerad DN-värld” och ändå gillar Knausgård kan ju göra det i lugn och ro om de låter bli att koppla ihop hans huvudperson med honom själv.

    Sedan vill jag säga att jag har läst din bok och att jag gillade den. Jag hittade många intressanta tankar/idéer/tolkningar i den omkring manligt/kvinnligt skrivande – är det något du funderade på när du skrev den eller är det bara jag ..?

  2. Caroline

    Fint att läsa detta efter så många nyansfria hyllningar annorstädes – själv avstår jag från att läsa Knausgård just därför att jag finner män som skriver om sig själva och kvinnorna de vill ligga med oerhört ointressanta, för att inte säga provocerande (mest provocerad över att den typen av naveltxt säljer, antagligen). Inser så klart att där må finnas annat i Min Kamp-serien som jag kanske skulle uppskatta (vilket du visar här) men jag är beredd att gå miste om det. Hsh, tack för detta inlägg!

  3. Jag försökte bli lite osams, den där hösten 2009 när jag var med och skrev Läsarmanifestet. Det gick sådär tyckte jag. Jag försökte också bli lite osams den där hösten 2010, på ett seminarium på bokmässan. Det gick lite bättre. Kul att läsa ditt inlägg just därför.

  4. Ja, och med ”osams” menar jag naturligtvis ”inte tycka lika som”…

  5. Pingback: Sköna män, sköra män, män av 1800-talssnitt « Brodows blandning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s