6 juni 2011

Cosimo Tura: En musa (Calliope), ca 1455.

1455! Ser ni vilken sjuk bild! Ser ni gulddrakarna! Det var svårt att hitta en bra version av denna målning, som hur rubbad den än ser ut här såg ännu mer rubbad ut i verkligheten – jag såg den på National Gallery i London för drygt en månad sedan. Jag var på National Gallery en halv dag, jag ville aldrig gå därifrån. Särskilt inte ifrån renässansmåleriet. Guldet på den här målningen såg ännu mera ut som guld i verkligheten, och så var den stor, och overkligt skarp, som något ur en bisarr surrealistisk knarkdröm blandat med det kitschigaste av Pierre et Gilles, men från 1455 alltså, FJORTONHUNDRATALET, det är jättelänge sedan. Jag älskar att det är så länge sedan. Jag tycker att det är fullständigt svindlande att någon målade en bild som denna för 556 år sedan, det gör mig mycket ödmjuk inför historien. Jag tänker: Vilket elände att leva på fjortonhundratalet! Vilken misär, fattigdom, sjukdomar. Alla dog när de var unga, typ av tandvärk eller nåt sånt banalt, för det fanns inget penicillin, inga mediciner. Östrom hade precis fallit, man hade ännu inte upptäckt Amerika. Men man kunde måla gulddrakar som inte liknar något annat jag sett. Vore jag rik skulle jag köpa en renässansmålning och sedan sitta och titta på den hela dagarna. Jag älskar renässansmåleri. Jag älskar skärpan, perfektionen – liksom en mänsklig perfektion, helt annorlunda än den idealiserade perfektionen i exempelvis artonhundratalets akademiska klassicism (som jag i och för sig också älskar, men på ett annat sätt). Jag älskar att det inte går att tröttna på renässansmålningar.

5 juni 2011

”During the Antarctic winter of 1902 and 1903,the officers of the National Ant- arctic Expedition on board the Discovery, among other diversions wherewith to lighten the long and dreary darkness, brought out at monthly intervals a periodical to which they gave the name of The South Polar Times.”

”The South Polar Times, created on a typewriter in 1902,  was a monthly newspaper written and compiled by the crew of the ‘Discovery’ on their expeditions to the Antarctic between  1902 and  1911. [Robert F] Scott decided that the crew should produce the newspaper to fill the long dark hours of Autumn. Each 30pp to 50pp edition, of which there was only one produced, described life on the ice, and featured water colours, crew caricatures, poems about penguins and life in the Antarctic.”

Visst är det fint! En liten tidning gjord av en polarexpedition för mer än hundra år sedan, på den enda skrivmaskin man medförde. Ni kan givetvis googla vidare själva, men här finns till exempel en pdf med lite mer läsning.

du hade ärvt ett torp på landet

Du hade ärvt ett torp på landet. Det var förfallet, senast renoverat på sextiotalet, på ett okänsligt, klumpigt vis och jag hatade alla spår av det: det brun- och beigeblommiga kaklet i köket, de torkade korkmattorna som spruckit och rullat upp sig i kanterna trots någons försök att slå ner dem med spik, den klumpiga stengodsvasen med grå vallmofrökapslar, stående i ett hav av döda flugor. Och den unkna lukten som inte försvann hur vi än vädrade. ”Kanske har något dött här”, sa jag. ”Kanske har ett djur krupit in under huset och dött.” Du sa att jag inbillade mig. Du sa att det luktar så i alla sommarstugor. Det låg som en solkig hinna över allt i huset, den gjorde mig obekväm. Jag slängde allt jag ogillade, slängde de blekta klädnyporna i en sprucken plastbytta, slängde de dammiga gardinerna. ”Slänger du gardinerna?” sa du, jag mumlade ett ja, kunde inte förklara. Du bekymrade dig över takpannorna, du bekymrade dig över rören. Du teg och kisade och mätte och beräknade. Du var på hemmaplan nu, du kunde det här med hus. Du sa att vi måste byta hängrännorna. Jag slet ut hyllpapper och lådpapper, jag slängde någons gamla hårnålar som låg i en skål på byrån. Du öppnade en öl i skuggan på förstukvisten, torkade svetten ur pannan och du var så vacker under snickarglädje och äppelträdens kronor och på kvällen tände vi ljus mot myggen, vi satt på förstukvisten och åt och du drack mer öl och jag drack också öl, fast jag avskydde det, jag drack den för din skull, för att slippa känna mig förnäm med mitt vinglas. Du sa att torpet var från artonhundratalet, du sa att det tillhört gården, kanske hade pigor och drängar bott här och jag såg dem framför mig, såg dem svettiga och brunbrända på fältet som gränsade till torpet. Och på tomten vittnade allt om förr i tiden, de gamla torparblommorna, de vildvuxna slånbärsbuskarna, stockros och humle och mynta och de stora liljorna i lysande orange. Och fingerborgsblomman i stenröset, digitalis purpurea, dödligt giftig, du log åt allt jag kunde namnge för du kunde inte sådant. Och nu bor du där med någon annan. Nu bor du med någon som lämnar hyllpappret ifred, någon med dålig smak men ett lugnt sinne. Sitter ni där på förstukvisten nu? Har hon tuktat slånbären? Har ni vädrat ut det unkna?

jag läser äntligen ut en roman

Jag klämde Knausgård på mindre än ett dygn. Belöna mig för detta på det sätt ni finner lämpligt. Nu ska jag delge er vad jag, efter långt övervägande, tror är mitt favoritstycke ur boken. Låt mig understryka att konkurrensen var hård.

När man föreställde sig framtiden och målade upp en värld där det urbana livet har brett ut sig överallt och människan har fullbordat sin efterlängtade symbios med maskinen, tog man aldrig det enklaste med i beräkningen, som ölet, så gyllene och smakrikt och robust, bryggt av kornet på fälten och humlen på ängen, eller brödet eller rödbetan med sin söta men mörka, jordaktiga smak, allt sådant som vi alltid hade ätit och druckit, vid bord snickrade av trä, innanför fönsterrutor som solstrålar faller in genom. Vad gjorde man när man satt i de här 1600-talspalatsen, bland alla livréklädda tjänare, iförda högklackade skor och pudrade peruker som var nedtryckta över skallar fulla med 1600-talstankar, annat än att dricka öl och vin, äta bröd och kött och pissa och skita? Likadant var det med 1700-, 1800- och 1900-talen. Föreställningen om vad människan var förändrades ständigt, föreställningen om världen och naturen likaså, all jordens märkliga idéer och trosinriktningar uppstod och försvann, nyttiga och onyttiga saker uppfanns, vetenskapen trängde allt längre in i sina mysterier, maskinerna blev fler, farten ökade ständigt och allt större delar av de gamla levnadsvanorna lämnade man bakom sig, men ölet var det ingen som hade en tanke på att lämna bakom sig, eller ens förändra. Malt, humle, vatten. Åker, äng, bäck. Och så var det i princip med allting. Vi var nedsänkta i det arkaiska, ingenting väsentligt med oss, våra kroppar eller behov, hade förändrats sedan den första människan såg dagens ljus någonstans i Afrika för fyrtiotusen år sedan eller hur länge nu Homo sapiens hade existerat. Men vi inbillade oss att det förhöll sig annorlunda, och vår inbillningsförmåga var så stark att vi inte bara trodde det, dessutom inrättade vi oss efter det, där vi satt och drack oss fulla på våra kaféer och mörka klubbar och dansade våra danser som antagligen var mycket klumpigare än de som dansats för låt säga tjugofemtusen år sedan, i skenet från en eld någonstans vid Medelhavskusten. Hur hade föreställningen att vi var moderna alls kunnat uppstå när folk stupade omkring oss, angripna av sjukdomar som det inte fanns någon bot för? Vem kan vara modern med en tumör i hjärnan? Hur kunde vi tro att vi var moderna när vi visste att varenda människa snart skulle ligga i jorden någonstans och ruttna?

jag läser äntligen en roman

Jag har börjat läsa Karl Ove Knausgårds Min kamp 2 och den är jättebra och jag gillar att han gillar allt han gillar och gillar att han hatar allt han hatar, vilket är en hel del, och jag tänker att gud vad det är skönt att läsa en bok av en vettig människa (och ni tänker ”Vettig..?”, och ja, jag tycker verkligen att han verkar vettig, och genuin, och det är en så extremt ovanlig kombination, särskilt i kulturvärlden, så jag blir verkligen glad över detta).

Jag älskar när han skriver om svensk litteratur, ”Att många av just dessa författare hade haft sin storhetstid på åttio- och nittiotalet och för länge sedan skuffats åt sidan brydde jag mig inte om, det var inte verkligheten jag ville ha, utan förtrollningen. Av de unga författare jag hade läst var det bara Jerker Virdborg jag tyckte om, hans roman Krabban [sic] hade något som höjde sig över dimman av moral och politik som de andra var insvepta i. Det var väl inte någon fantastisk roman, men han var ute efter något annat. Det var litteraturens enda plikt, i alla andra avseenden var den fri, men inte i denna, och när författarna försummade den förtjänade de enbart att mötas med förakt. Vad jag hatade deras tidskrifter. Deras artiklar. Gassilewski, Raattamaa, Hallberg. Vilka gräsliga författare de var.”

Men jag blir förbryllad över detta, för ni gillar Knausgård? Alla gillar Knausgård? Men han hatar ju allt ni gillar? Han hatar all litteratur byggd på moral och politik som ni har ägnat evigheter åt att hylla nu, han hatar samhället som den typen av böcker förespråkar. Om han skulle ha formulerat dessa tankar i en debattartikel i en tidning skulle ni genast ha mobiliserat styrkorna och skrivit ett töntigt ”Manifest för en olovlig litteratur”. Knausgård är en rasande man av artonhundratalssnitt som vill ligga med alla möjliga kvinnor med sexiga stövlar fast han är nybliven far, han lämnar barnet hos frun för att kunna sitta på café och läsa Dostojevskij och citera Ernst Jünger, han är självupptagen, flanerar omkring och tänker stora tankar, han är precis som det där ”manliga geniet” som ni brukar gilla att referera till och by default döma ut eftersom han är sexistisk och otidsenlig. Han hatar hela er Stockholmsfixerade DN-värld med ekologiskt och genusmedvetet och små små omöjliga sociala koder och nyanser, och ändå gillar ni honom? Varför gör ni det?

Nyligen ordnade vi på Axess ett frukostseminarium om den konsensuskultur som är så utmärkande för Sverige, med en panel bestående av Björn Wiman, Sakine Madon och, enligt vad jag hört, Knausgård-gillande Mikael Jalving. Här kan man titta på det, gör det, det är roligt. På slutet säger Fredrik Lindström, som själv ägnade en hel programserie åt liknande frågor, att vi svenskar hellre än att debattera vill känna samhörighet, vara överens, gilla samma typ av olika saker. Det får mig att tänka att finns det någon klubb jag inte vill vara medlem i så är det klubben för dem som gillar Karl Ove Knausgård.