håglösheten

Känns det lite som att luften liksom gått ur er också? Jag känner mig håglös. I flera dagar var jag tvungen att tvinga mig själv bort från dagstidningars sajter och Flashbacks forum för att inte befinna mig helt inne i en otäck bubbla, och så åkte jag till stan och köpte schampo och kom hem och kollade Flashback det första jag gjorde och kände mig inte ett dugg mindre håglös (plus att det var onödigt med schampot eftersom jag inte tvättade håret). Det känns liksom overkligt allting? Ja. Ni vet när man vaknar på morgonen, de där första sekunderna i ett tillstånd mellan dröm och vakenhet, som är verkligt fascinerande eftersom man på samma gång är medveten och omedveten, då det ibland känns som att man knappt är sig själv eftersom ingenting av det som brukar definiera en själv finns där: man är helt omedveten om hela sin livssituation, om omvärlden, om allt. Man kan bli förvånad när man vaknar på riktigt och inser att det är sommar eftersom man inte visste vilken årstid det är. Jag som har flyttat en del på senaste tiden vet ibland inte var jag är, och så vaknar jag och tänker: ”Ja, just det, det är så här mitt liv ser ut nu. Jag bor i Stockholm. Ensam.” När något jobbigt har hänt är den där omedvetna stunden som en befrielse. Sedan vaknar man på riktigt och tänker ”Ja, just det, det är så här världen ser ut nu.” Det har jag tänkt de senaste morgnarna.

Jag har försökt läsa böcker utan att riktigt kunna koncentrera mig, och jag har tänkt att om jag köper ännu bättre böcker kanske jag kan det, men jag har precis köpt en hel bunt jättebra böcker och jag vet inte riktigt vilka som skulle kunna vara bättre. Jag har inte riktigt orkat engagera mig i det här med höstmodet, vilket jag brukar med liv och lust vid denna tidpunkt på året, och jag har inte orkat engagera mig i tidskrifterna som presenterar höstmodet för mig. Jag har köpt en kjol men det var inte så kul. Jag har gått till NK och luktat på parfymer, det var ganska kul. Några av parfymerna påminde om doften hos personer som jag tycker om, vilket jag tyckte om, men ingen luktade tillräckligt gott för att jag skulle vilja köpa den. Vilket kanske var lika bra eftersom denna semester jag har tagit mig inte är betald och jag hade glömt bort att betala CSN igen. Jag har skrivit färdigt en artikel idag, men det kändes också lite håglöst eftersom inget jag skriver artiklar om plötsligt känns viktigt, men sedan tänkte jag att så kan man ju inte ha det, det kan man bara inte gå med på. Jag har ätit middag med min syster, det var underbart. Imorgon ska jag äta lunch med mina föräldrar.

Jag känner mig trött på alla som tycker, och de som tycker om de som tycker, med en slö knapptryckning, med ett RT eller ”gilla”, som lyckas tycka utan att egentligen tycka något, och de som säger sig vara trötta på alla som tycker och tycker att alla borde tycka mindre, eller tycka något annat. Jag har tänkt att jag nog egentligen tycker att alla borde vara tysta, men när någon skriver att de tycker att alla borde vara tysta tycker jag illa om det också, och tänker att ingen minsann ska komma och tala om vad nån annan borde göra eller känna eller diskutera, och sedan kollar jag alla dagstidningar igen och ser om det har hänt något nytt, och sedan följer jag tusen twittrade länkar till människor som tycker saker. Jag vill inte säga något med detta blogginlägg och jag vet inte hur jag ska avsluta det, jag tänkte mest att jag kanske skulle känna mig lite mindre håglös om jag formulerade min håglöshet, men jag vet inte om det funkar. Det var värt ett försök i alla fall.

 

Det här är John Moisants katt. Moisant var den första som flög över engelska kanalen med en passagerare – han hade med sig en mekaniker – samt troligtvis den förste som flög över engelska kanalen med en katt, för den var också med. Den sitter som i en liten tygpåse, ser ni? En flygarkatt! Det blir man lite glad av att tänka på.