håglösheten

Känns det lite som att luften liksom gått ur er också? Jag känner mig håglös. I flera dagar var jag tvungen att tvinga mig själv bort från dagstidningars sajter och Flashbacks forum för att inte befinna mig helt inne i en otäck bubbla, och så åkte jag till stan och köpte schampo och kom hem och kollade Flashback det första jag gjorde och kände mig inte ett dugg mindre håglös (plus att det var onödigt med schampot eftersom jag inte tvättade håret). Det känns liksom overkligt allting? Ja. Ni vet när man vaknar på morgonen, de där första sekunderna i ett tillstånd mellan dröm och vakenhet, som är verkligt fascinerande eftersom man på samma gång är medveten och omedveten, då det ibland känns som att man knappt är sig själv eftersom ingenting av det som brukar definiera en själv finns där: man är helt omedveten om hela sin livssituation, om omvärlden, om allt. Man kan bli förvånad när man vaknar på riktigt och inser att det är sommar eftersom man inte visste vilken årstid det är. Jag som har flyttat en del på senaste tiden vet ibland inte var jag är, och så vaknar jag och tänker: ”Ja, just det, det är så här mitt liv ser ut nu. Jag bor i Stockholm. Ensam.” När något jobbigt har hänt är den där omedvetna stunden som en befrielse. Sedan vaknar man på riktigt och tänker ”Ja, just det, det är så här världen ser ut nu.” Det har jag tänkt de senaste morgnarna.

Jag har försökt läsa böcker utan att riktigt kunna koncentrera mig, och jag har tänkt att om jag köper ännu bättre böcker kanske jag kan det, men jag har precis köpt en hel bunt jättebra böcker och jag vet inte riktigt vilka som skulle kunna vara bättre. Jag har inte riktigt orkat engagera mig i det här med höstmodet, vilket jag brukar med liv och lust vid denna tidpunkt på året, och jag har inte orkat engagera mig i tidskrifterna som presenterar höstmodet för mig. Jag har köpt en kjol men det var inte så kul. Jag har gått till NK och luktat på parfymer, det var ganska kul. Några av parfymerna påminde om doften hos personer som jag tycker om, vilket jag tyckte om, men ingen luktade tillräckligt gott för att jag skulle vilja köpa den. Vilket kanske var lika bra eftersom denna semester jag har tagit mig inte är betald och jag hade glömt bort att betala CSN igen. Jag har skrivit färdigt en artikel idag, men det kändes också lite håglöst eftersom inget jag skriver artiklar om plötsligt känns viktigt, men sedan tänkte jag att så kan man ju inte ha det, det kan man bara inte gå med på. Jag har ätit middag med min syster, det var underbart. Imorgon ska jag äta lunch med mina föräldrar.

Jag känner mig trött på alla som tycker, och de som tycker om de som tycker, med en slö knapptryckning, med ett RT eller ”gilla”, som lyckas tycka utan att egentligen tycka något, och de som säger sig vara trötta på alla som tycker och tycker att alla borde tycka mindre, eller tycka något annat. Jag har tänkt att jag nog egentligen tycker att alla borde vara tysta, men när någon skriver att de tycker att alla borde vara tysta tycker jag illa om det också, och tänker att ingen minsann ska komma och tala om vad nån annan borde göra eller känna eller diskutera, och sedan kollar jag alla dagstidningar igen och ser om det har hänt något nytt, och sedan följer jag tusen twittrade länkar till människor som tycker saker. Jag vill inte säga något med detta blogginlägg och jag vet inte hur jag ska avsluta det, jag tänkte mest att jag kanske skulle känna mig lite mindre håglös om jag formulerade min håglöshet, men jag vet inte om det funkar. Det var värt ett försök i alla fall.

 

Det här är John Moisants katt. Moisant var den första som flög över engelska kanalen med en passagerare – han hade med sig en mekaniker – samt troligtvis den förste som flög över engelska kanalen med en katt, för den var också med. Den sitter som i en liten tygpåse, ser ni? En flygarkatt! Det blir man lite glad av att tänka på.

 

10 kommentarer

Filed under dagbok

10 responses to “håglösheten

  1. Flygarkatten gör en synnerligen lite bättre till mods!
    Du skriver väldigt bra när du är håglös, om det är till någon tröst? :) Det är inte ingenting, det är någonting – det är bra, dessutom.

  2. Lars

    Fast inte blir man så uppåt precis av att läsa att Alfred Moisant dog bara några månader efter kanalflygningen. I en flygolycka – vad annars. Man kan bara hoppas att inte katten, Mademoiselle Fifi, var med husse på den sista flygningen. ”Villa Triste” är för övrigt (och en smula typiskt) det rätta svaret på 16:e julis tävlingsfråga. Upphovsmannen är, förstås, Patrick Modiano. Han översätts alltför lite till svenska numera. Det är också trist.

  3. Lars

    Förlåt, John hette han förstås, Alfred var, som alla vet, hans bror.

  4. Therese

    Katarina, tack! Som svar på frågan i gårdagens inlägg: Alla bilder kommer från alla dessa timmar jag lagt på bildgooglande… De är nog lite för många egentligen. Men jag har fått se mycket fint!

    Lars, jag ÄLSKAR att du förstod att det var Villa Triste! Det blir jag uppåt av! Har du läst den? Tyckte du om den?
    Nej, Mademoiselle Fifi var definitivt inte med på sista flygturen. Hon var på den franska landsbygden, hos ett trevligt gammalt par som tog hand om både henne och hennes kattungar, som hon fick med en stilig fransk hankatt, och så åt de paté hela dagarna tills Fifi dog av ålderdom efter ett långt och lyckligt liv. Detta vet jag med bestämdhet.

  5. Caroline

    Flygarkatten är alla gånger veckans finaste blogguppenbarelse, tack!

  6. Hej Therese och tack för en fin blogg! Kan känna igen mig i den känsla du beskriver. Den kan evt. bero av det faktum att man förväntas vara så j-vla lycklig på sommaren, något som parat med för mycket ledig tid inte kan leda till annat än en fullskalig depression. Min lösning brukar vara att anamma känslan och hålla tummarna för att den så småningom kommer glida över till det mycket mer fruktbara tillståndet själfull melankoli.

  7. Lars

    Jag älskar verkligen ett happy end, så det gläder mig enormt att det gick bra för Mademoiselle Fifi. Vad gäller Monsieur Modiano var det mycket länge sen jag läste honom och jag kan inte säga att ”Villa Triste” var den som gjorde starkast intryck. Å andra sidan skulle jag ha svårt att nämna någon enskild roman av honom som gjorde starkast intryck. Jag gillade alla, tror jag, men hans böcker hade liksom en tendens att flyta ihop och jag skulle nog inte ens när jag precis slagit igen dem kunnat redogöra för ”handlingen”. Men kvar blev i alla fall (och har fortfarande blivit) en suggestiv stämning av ett sommartomt Paris (gäller väl inte ”Villa Triste” i och för sig), ödsliga boulevarder och disiga gatlyktor, instängda våningar, där lite vilsna och avsigkomna individer träffades, någon sökte något (eller någon) i det förflutna men fann det inte… Jag ber om ursäkt, det låter väldigt vagt det här. Jag borde nog öppna hans böcker igen i stället för att fortsätta svamla. Vore betydligt intressantare att höra vad du, som nyligen läst den, har att säga om ”Villa Triste”. Är den värd en omläsning?

  8. rötmånaden, jag finner inget annat svar. (rötmånaden är för min del svaret på allt som går dåligt)

  9. Pingback: den 22 juli 2011 « Avva

  10. mnilsson96@yahoo.se

    Grattis till det fortsatt finfina mottagandet i Frankrike!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s