Monthly Archives: augusti 2011

30 augusti 2011

Gabriel von Max: Apor som konstkritiker, 1889 – klicka som blir den stor!

Annonser

8 kommentarer

Filed under en bild om dagen

två landskap med blommande fält och hög horisont

Harald Sohlberg: Blomsterfält i norr

Jan Mankes: Blommande landskap

1 kommentar

Filed under en bild om dagen

allt jag tänkt idag

Jag tycker att Lena Andersson är en väldigt bra skribent, men idag håller jag inte med henne alls. Monarkin bygger inte på genetisk överlägsenhet utan på slumpmässighet. Man råkar födas till drottning liksom man råkar födas till allt. ”Det är det enda ämbete man föds till”, kan man invända – ja, jo, må så vara. Jag har aldrig haft några problem med detta bara.

Däremot har jag haft mycket att invända mot mycket annat man föds till: exempelvis privilegierad övre kulturmedelklass i Stockholms innerstad. Detta har jag funnit mycket mer upprörande. Jag skulle dock aldrig hävda att detta privilegium (eller om man så vill: denna förbannelse) har med gener att göra. Det har med slumpmässighet att göra. Därför kan det hela också sluta med olycka: här föds man med alla förutsättningar och förväntningar på att man ska bli något fint i exempelvis kulturens tjänst, och så är det helt motståndslöst att bli det, eftersom efternamn och kontakter har öppnat alla dörrar, och så sitter man där på exempelvis Sveriges Radio eller Stor Dagstidning och tycker kanske inte att det är så himla kul, utan snarare som det ska vara – kanske är man inte ens speciellt bra på det, kanske saknar man fullständigt läggning för det, men ändå sitter man på en plats som oändligt mycket bättre skulle förvaltas av någon från en annan miljö, med andra åsikter och värderingar, med en annan drivkraft, med andra kontakter och efternamn.

Så har jag tänkt många gånger. Hur vissa sfärer i samhället förvaltas av vissa grupper som inte av en slump kommer från hem med Svenskt Tenn-lampor… ja. Men grundförutsättningarna är en slump. Vem man föds till är en slump. Vilket är jätteorättvist, men det är så det är, för livet är jätteorättvist. Man kan ju önska att människor i lite högre grad kunde rannsaka sig själva och tänka ”Är det här verkligen vad jag borde syssla med..?” – ja, man kan ju till och med drömma om en värld där någon tänker: ”Är det verkligen så lämpligt att jag har den här fina herrgården, när jag hatar att ta hand om den och hellre skulle bo i en fräsch lägenhet i Hammarby Sjöstad, och utan att göra märkbar ekonomisk förlust helt enkelt skulle kunna skänka den, inklusive alla fina gamla saker och den där fantastiska samlingen med symbolistiskt måleri som min farfars syster byggde upp, till exempelvis Therese Bohman, som skulle uppskatta detta så oändligt mycket mer..? (Jag tar bara med mig en liten akvarell av Moreau)” . . . men så fungerar ju inte världen.

När jag var lite tyckte jag om att fundera över slumpmässigheten. Jag brukade tänka ”Tänk om jag hade blivit född i Kina” (jag kunde ha valt vilket land som helst, Kina kändes mest avlägset. Ibland tänkte jag ”Afrika” och såg framför mig barnprogram om fattiga barn med getter och en sorglig liten brunn och det var lera överallt), eller ”Tänk om jag blivit född till prinsessa”. Det är fortfarande så jag tänker ungefär.

Att vi har ett kungahus är ju däremot ingen slump. Men jag krälar inte för kungahuset, som Lena Andersson skriver, liksom jag inte krälar för någon över huvud taget (om det nu inte råkar vara en situation då jag vill det – – ), jag krälar inte för människor med framgång inom områden där jag själv vill ha framgång (vilket alltså är något som ligger i en mycket mer realistisk nivå för mig att förhålla mig till, och eventuellt irritera mig på), trots att denna deras framgång alltså mycket väl kan vara resultatet av precis samma medfödda fördel som gör någon annan till drottning.

Medfödda fördelar är orättvisa, och medfödda nackdelar är orättvisa, och dessa är relativa i förhållande till vad man tänker sig att syssla med: vill man bli chef för Moderna Museet är det en nackdel att vara född i en underklassig förort till Helsingborg…  –  ja, nu när jag skriver detta inser jag att jag ju tycker att medfödda nackdelar är orättvisare: jag har alltid haft svårt för resonemang av typen ”Det är lätt att känna sig tvingad att göra det-och-det” när man fötts med guldsked i mun och Svenskt Tenn-lampa i vardagsrummet, typ: ”Man känner sig så låst! Tänk om man när en dröm om att jobba i storkök! Då blir man socialt stigmatiserad!” Jo. Jag har svårt att ta detta problem på lika stort allvar. Vill man bli drottning är det dock svårt att bli det om man inte fötts till det. Denna orättvisa drabbar det stora flertalet av oss.

Denna kosmiska slumpmässighet som sätter oss till världen är lika slumpmässig till sitt ursprung oavsett vilka teorier för eller emot exempelvis klassamhället man sedan väljer att applicera på den. Hur man än väljer att förhålla sig till slumpmässigheten kommer man inte att kunna göra tillvaron rättvis för alla människor med mindre än att man skapar en typ av samhälle som historien borde lärt oss att försöka undvika, och även i ett sådant samhälle skulle någon vara snyggare och fulare och friskare och sjukare än någon annan, och därmed lyckligare eller olyckligare, och någon skulle känna att den inte fick vad den förtjänade, precis som i detta samhälle, där jättemånga faktiskt inte får vad de förtjänar – – – och det är orättvist… och slumpmässigt. (Nu talar jag inte så mycket om politik egentligen, men känner mig tvungen att tillägga att även om jag accepterar det faktum att grundförutsättningarna är orättvisa och att det är så det måste vara, så anser jag att vissa förutsättningar kan och bör jämnas ut, med exempelvis ett bra skolsystem, tillgängligt för alla, vilket är en hjärtefråga för mig, vilket alla som känner mig vet.)

– – – Jättemycket är ju slump. Tänk om jag aldrig hade träffat den-och-den, tänker jag ofta. Så annorlunda allt skulle ha varit då. Så där Sliding Doors/Kalle Anka-pocket med äventyr som har många möjliga utgångar: Vill du att Kalle ska gå in genom den mystiska dörren, bläddra till sidan 68. Vill du att han ska undersöka ljuden i biblioteket istället, bläddra till sidan 72-aktigt. Gud ska veta att mitt liv hade sett annorlunda ut om jag aldrig hade träffat den-och-den.

Nåväl.

Ni säger att det är självutlämnande att blogga? Det är ingenting emot vad det är att skriva en roman, kan jag meddela idag. Man kallar det fiktion, likväl är det ens själ man spiller ut över boksidorna, fläker ut till allmänt beskådande, vidhåller en tunn fernissa av distans med ordet ROMAN på omslaget som innesluter ens själ om den ges ut av ett förlag. Jag tänkte detta även när jag läste Christine Falkenland igår. Hon uppehåller sig också vid slumpen och orättvisan. Hon skriver: ”Aldrig skulle han funnit vägen till en kvinna som du, utan att gå igenom mig.” Det är en formulering som gör ont i mig.

Michel Houellebecq säger: ”Det är konstigt att folk beskriver mig som en ideologisk författare. Jag ser det snarare som att jag mest ger uttryck för mina tvivel.”

Nu ska jag skriva en roman. Jag ska svepa in er i mitt språk som i en varm filt.

En varm filt är bilden av allt jag vill ha.

13 kommentarer

Filed under dagbok

skolstart

Hej och välkomna till en ny termin med denna blogg. Saker som har hänt på senaste tiden är att jag har fyllt år och att mitt återuppväckta litteraturintresse har hållit i sig – just nu läser jag Silke Scheuermanns novellsamling Rika flickor som har kommit ut på Weyler förlag, eftersom jag gillade hennes första bok på svenska, Timmen mellan hund och varg, eftersom den kändes ganska mycket som en roman jag hade kunnat skriva (den handlade dessutom om två systerar och en man). Novellsamlingen känns ganska mycket som en novellsamling jag hade kunnat skriva, med undantag av vissa krystade liknelser och alltför ingående beskrivningar av manliga kroppsvätskor. Jag läser även Ann Lingebrandts bok om Stella Kleve (Ellerströms) och snart läser jag alla gamla böcker av Rut Hillarp eftersom de är på väg hem till mig från typ landets samtliga antikvariat.

Jag och min syster gjorde en fin tårta.

Jag har också varit på utflykt till Gripsholms slott, vilket jag rekommenderar alla. Det var en stor skandal att jag inte hade varit där tidigare, inte minst eftersom statens porträttsamling finns där. Det var demoniska män från golv till tak! Karl II var särskilt het och alla rum var fantastiskt vackra och teatern var otroligt fin.


 Här syns vackert slott och vackert sällskap.

Eftersom detta känns som en period av FÖRNYELSE tänkte jag förnya även denna blogg lite för att försöka blåsa lite liv i den. Detta med hjälp av rådjuret som syns på bilden högst upp i detta inlägg. Efter ett koncept stulet av Moa tänkte jag låta rådjuret hjälpa er med att svara på era frågor om stort som smått – skriv en kommentar här eller skicka ett mail (i sista stycket här finns rådjurets och min gemensamma mailadress). Det går bra att vara anonym. Rådjuret svarar på frågor inom de flesta områden – det tänker sig de självklara konst, litteratur, mode, skönhet, inredning etc, men även relationer, allmän livsvisdom, tips & idéer, natur & kultur, flora & fauna, rätt & fel, högt & lågt, smått & gott, frukt & grönt, kött & chark, osv osv. Lag & rätt blir knepigare, låter det hälsa, liksom placering av pengar. Rådjuret avsäger sig allt ansvar för konsekvenser och ev. olycksfall till följd av alla svar. Det inväntar förväntansfullt era frågor.

Jag avslutar detta inlägg med en fantastiskt fin bild på Alain Delon och Romy Schneider. Och passar återigen på att tipsa om bloggen Fuck Yeah Alain Delon, som är en av de bästa bloggar jag någonsin träffat på (tack Rävjägarn för att du uppmärksammade mig på den!). Hej & kyss.

8 kommentarer

Filed under dagbok, fråga rådjuret

15 augusti 2011

Två män jag gillar som båda klär i blomsterkrans.

9 kommentarer

Filed under dagbok