saker jag tänker på allhelgonaafton

Hej! Jag ska blogga! Det ska handla om konst och poesi. Först hade jag bara tänkt posta lite random bilder av lesbiska målningar, men ni får vänta till en annan dag på den karamellen för nu har jag tänkt på 1. John Atkinson Grimshaw och 2. Den svenska poesin.

Det här är John Atkinson Grimshaw:

Han såg lite ut som Robert Gustavsson med ett dålig lösskägg, levde 1836-1893 och målade senhöstlandskap där det alltid är dimma och kala, svarta träd och ofta månsken över en ödslig gata i ett viktorianskt London. Mycket specifikt. Jag har svårt att föreställa mig honom måla ett sommarlandskap. Till och med när han skulle göra en målning av det där slaget som jag gillar så mycket, med människor på en veranda vid Medelhavet, blev det liksom mörkt och lite gotiskt, som man kan se om man klickar här.

Så här ser de flesta av hans målningar ut:

Man kan se många av hans målningar om man klickar här. De är så melankoliska att jag tycker att det är lite plågsamt att titta på dem, eftersom de exakt sätter fingret på en alldeles speciell känsla av… ja, ensamhet? – som infinner sig i just november, som har infunnit sig för mig varenda november så länge jag kan minnas, sedan jag var sex år gammal och skrev i min första dagbok att min familj hade varit och allhelgonafikat hos mormor med hela släkten och jag definitivt inte var ensam, men ändå tyckte att allt kändes melankoliskt (även om jag kanske inte skulle ha kunnat formulera det) eftersom jag var ett känsligt barn.

Just nu pågår en utställning med John Atkinson Grimshaw i London, på något som heter Guildhall Art Gallery (här kan man läsa mer), vilket jag har börjat tänka nästan är en anledning att åka till London, särskilt i november. Jag älskar att The Times recension av utställningen inleds med meningen ”The difference between good art and bad isn’t always as clear-cut as we’d like to think”. Man kan verkligen fundera över detta när man betraktar Atkinson Grimshaws oevre (första gången jag använder det ordet!): det är stor skillnad mellan de där otroligt stämningsfulla, novemberdimmiga stadslandskapen och hans målningar med exempelvis féer… Även vissa av stadslandskapen är i själva måleriet mer lika såna där Montmartre-konstnärers parisscener än… bra konst. Men det är liksom inte grejen, Atkinson Grimshaw är inte perfekt, inte i närheten av det, men han är bra ändå, förtrollande bra, tycker jag.

Dessutom är det roligt att han tydligen var en av de första fotorealisterna (även om fotorealism inte direkt är det första man tänker på när man betraktar hans målningar) och sorgligt att hans liv tycks ha varit ungefär lika sorgset som hans måleri: han fick 15 barn (!) (eller 16 (!) beroende på vilken biografi man läser) av vilka 10 (!) dog vid förlossningen eller under den tidiga barndomen, han var tvungen att måla som en galning livet igenom för att kunna försörja det som återstod av hans familj. Han hade ingen riktig utbildning, men blev ändå respekterad av sina samtida kolleger: ”I considered myself the inventor of nocturnes until I saw Grimmy’s moonlight picture”, sa Whistler, vilket är fint.

Så, från det ena till det andra: Igår läste jag en recension av Thomas Götselius i DN om en ny antologi med svensk poesi som precis har kommit ut. Det är en besynnerlig recension. Bara inledningen är som skriven av någon som lever i en parallell värld (eftersom denna text av mystiska anledningar inte finns på DN:s nya fula sajt kan jag inte länka till den):

När man minst väntade det ställde 00-talets svenska poesi till med en ordens fest. Diktsamlingar small som raketer på himlavalvet, konceptdikter for iväg som girlanger åt alla håll, förlag sköt upp som champagnekorkar ur folierade buteljer, författare bytte mask med varandra och med sig själva och i garderoben pucklade de överförfriskade kritikerna på varandra med nya glosor. Och mitt i alltihopa stod, som så många gånger förr, en tidskrift som värd för hela det underliga och underbara partyt.

Själv känner jag mycket starkt att är det någon fest jag gärna avstår så är det den med den svenska 00-talspoesin. Jag tror att det är med konstnärliga rörelser som med politiska ungdomsförbund: de som har de bästa festerna kommer att locka till sig flest anhängare. Jag har inte mycket till övers för exempelvis Andy Warhols konstnärskap, men jag skulle gärna ha gått på fest hos honom. (Jag är inte så upptagen vid det här med fester egentligen, ”fest” måste här förstås som någonting större: en känsla av att det händer något, en känsla av glamour, spänning). Jag tycker att det blir nästan parodiskt när recensionen gång på gång återkommer till smällande champagnekorkar eftersom jag uppfattar den svenska 00-talspoesin som… så vansinnigt tråkig.

Därför är jag jätteglad att såväl personligen som yrkesmässigt ha kommit till ett stadium där jag till stor del kan strunta i att ta del av sådant som inte känns det minsta givande att ta del av. Jag behöver inte bry mig om den svenska samtidspoesin. Det är helt okej att istället bli exalterad över dimmiga viktorianska gatuscener. Vilket är en ENORMT mycket mer givande konstnärlig upplevelse för mig. Jag tycker dock att det är sorgligt att det är så, att jag inte kan känna mig engagerad i samtidspoesin, eftersom jag ändå är en person som uppskattar poesi, och detta får mig att tänka att om nu inte jag är engagerad, vem är det då? Nåväl. Jag passar på att påminna om den här utmärkta artikeln av min chef Johan Lundberg, skriven under en rolig period när vi hade livfulla kulturdebatter som handlade om kultur (visst var det ett tag sedan nu..?) och så tänker jag delge er en bra dikt jag läst nyligen, som faktiskt är samtida, men tysk: skriven av Durs Grünbein som kan beskådas i det förra inlägget i denna blogg. Den handlar om äckligt vatten, och eftersom jag just nu jobbar med ett romanmanus som också handlar om äckligt vatten ( – Eh, ett till..? – Hm, ja, det verkar så…) tycker jag extra mycket om den. Hej, vi hörs, kyss.

TRIGEMINUS

I

Då brukade vi gå och bada, kompis och du med de döda.
I gråa grustagssjöar stötte ens fot mot stativ
Av rostiga rör, maskindelar, skrot som dumpats i dyn.

Dunkel rådde därnere. Likt öppna malmunnar stack
Ur slammet upp periskop, lömska övervattenvarelsers redskap,
Installationer mot spirande liv, i skydd av natten.

Framför inflammerade ögon flöt, likt lösryckt blåstång,
De andras luftbubblor, fåfänga aspirationer,
Med de gungande vrångbilderna tillbaks in i snåren.

I grodställning, lättjefullt, cirklade vi mellan stränder
Nätt och jämnt äldre än vi. I vattnets speglar
Mötte vår blick knäskålar, sågblad, roterande skuggor.

Handen rörde vid storspiggbon. I pilsnabba stim
Sköt de segaste ut, pionjärer i grumligt vatten. Det gällde
Att inte bli utan luft, om man sårades, inte blöda.

Envar drog dem på sitt sätt, skrönor om stjärnor som kallnat,
Om traktorerna det satt benrangel på, om natten, på botten,
Där jorden frös och kärlekspar drunknade under bad.

Ty allt var centrerat till en enda tagg, den där piggen
Att spetsa moln på, den som drevs in i vårt kött
Av den lilla, på handflatan sprattlande, första muterade fisken.

 

(Ur Durs Grünbein: Biologisk vals, Ersatz förlag, översättning Ulrika Wallenström)

13 kommentarer

Filed under dagbok

13 responses to “saker jag tänker på allhelgonaafton

  1. Jag är engagerad i svensk samtidspoesi! Fast jag vet inte om jag är det av gammal vana mest … Men jag gillar mångfalden, även om det inte verkar vara något som präglar just den här antologin.

    Det mest spännande som har hänt under 2000-talet är nog Ann Jäderlunds utveckling, hennes tre senaste böcker, som jag nog tycker är överlägsna allt annat som har getts ut.

  2. XXX

    Innan vi börjar tala om den ”tråkiga”, ”meningslösa”, ”oengagerande” etc. samtidspoesin så borde vi rimligtvis prata om den ”skrattretande” samtidsromanen; närmare bestämt den falang som kan sorteras in under epitetet ”skönandliga relationsromaner”. Med andra ord: de flesta.

  3. Victor

    Jag vet inte om jag helt håller med dig. Tycker att det finns mycket som är bra. Kan nog, likt personen ovan, beklaga mig mer över samtidsromanen.

  4. Grimshaw är knappast någon som ger upphov till glädjetjut, snarare vemod. Men en fantastisk konstnär!
    Din förhållning till den svenska samtidspoesin kan jag sympatisera med. Den är nästan undantagslöst oläsbar.

  5. Hej Therese! Vilket fint inlägg. När mina vänner någon gång frågar brukar jag lite skämtsamt svara att det inte finns någon svensk samtidspoesi och att man därför åter lugnt kan vända blicken bakåt sådär en hundra år och varför inte utrikes också?

    Det du skriver om ”festen” tycker jag är synnerligen tänkvärt och välfunnet i sammanhanget. De ytterst få gånger jag råkat övervara en språkmaterialistisk tillställning har det varit ungefär lika kul som det låter. Inga champagnekorkar i taket direkt, snarare ett slags moloket tisslande och tasslande i små fraktioner som skamlöst baktalar varandra kors och tvärs över de stålborstade borden, beter sig allmänt ouppfostrat och visar upp en otäck askgrå min full av vantrogen skepsis, galopperande självömkan och i värsta fall rent hat om man nu som främling mot förmodan överhuvudtaget skulle våga tilltala dem.

    Själv ska jag på halloweenfest strax och som vanligt klä ut mig till Vilhelm Ekelund och då behövs ju egentligen bara kravatten och den stora vita slokhatten med brätte tillföras, så är man redo att möta nästan vilken skräckinjagande samtid som helst.

    Peccasse iuvat. (Som Grimshaw ser ut att tänka på bilden.)

  6. Therese

    Ola, tack för din kommentar! Kan du inte börja blogga igen? Twittra? Något? Man saknar dig. Att klä ut sig till Vilhelm Ekelund är fantastiskt.

    Björn, jag kan ju erkänna att jag nog inte läst någon av Jäderlunds tre senaste böcker. Jag gillade henne en gång i tiden, men det var ett tag sedan… Jag tänker heller inte på henne som samtidspoesi, men det är hon ju givetvis…

    XXX, men tala om det då! För allas trevnad under ett namn, dock.

  7. Ann

    Med tanke på samtidspoesins metaforskepsis är det ju en riktigt lustig recension. Men champagne och girlanger… Jag skrev om antologin, och den är något mer varierad än man kunde vänta sig, men partyt känns långt borta. Betydligt mer sammanbitet allvar.

  8. Pingback: Viktorianskt månsken | Christian Dahlgrens Blogg

  9. Genant usel ”recension”, vad är det för barnsligheter; stureplans efterfest tio år för sent sas.
    Men din text var rolig att läsa, oavsett vad vi nu tycker om saker…
    Och en helgalen stämningsmålare, vilka bokomslag! Men till vad? Baskervilles hund?

  10. jakobius

    Huvudet på spiken som vanligt, när det gäller samtidspoesin! Men OEI-falangens tid är över och den synerligen nischade antologin Thomas Götselius recenserar är mer attbetrakta som en gravskrift över en övermogen litterär trend. Götselius skriver också följande intressanta passus i sin recension:

    ”Tidskriften OEI (är) en minsta gemensamma nämnare för både redaktörerna och flertalet av de ingående poeterna. Har man inte suttit i dess redaktion, publicerat sig eller utgivit sina böcker där så har man omskrivits i dess spalter. Man kan naturligtvis undra om det är så lyckat. /…/ Borde inte en antologi av detta slag ta ett lite större grepp, för att spegla poesins bredd under 00-talet eller undvika att avfärdas som en partsinlaga?”

    Sådana hädiska funderingar såg vi inte på kultursidorna för några år sedan, och jag har sett besläktad kritik av languagepoesi även i andra tidningar på sistone. Ett tecken på att en och annan kritiker nu känner på sig att tiden är kommen för ett paradigmskifte. Det är tid för den rika, spännande och mångfacetterade lyrik som jag efterlyst i många år nu. Det förtjänar vi alla.

  11. Fantastiska målningar, man får både inspiration och mysfaktor – på en och samma gång!

  12. Stina

    Fantastiska målningar! Särskilt tycker jag om att det i allt det mörka lyser någonstans, i ett fönster, klockan. November är trots det mörka en vacker månad, naket och stilla. Ett helt annat siktdjup som min pappa sa. Hur som helst, gillar din blogg och så undrar jag vilka poeter som tillhör samtidspoesin. Allt gott. Stina

  13. Omar (from Switzerland)

    Quelle classe. Vous êtes magnifique, Madame Bohman.
    Je me réjouis de lire « La noyée » en français.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s