19 november 2011

Hej. Ett försök att sortera saker jag tänkt de senaste dagarna:

* * *

Man kan kritisera en feministisk teateruppsättning utan att därmed tycka att det är okej att kvinnor misshandlas, våldtas och mördas. Det kallas att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.

* * *

Yttrandefrihet är inte godtycklig. Rätten att utan dödshot kunna medverka i en teateruppsättning är samma rätt som att kunna rita en satirisk skämtteckning utan dödshot. Men yttrandefriheten inbegriper även rätten att diskutera och ogilla de konstnärliga uttrycken. Liksom ingen behövde uttrycka att Lars Vilks rondellhund var bra konst eller ens viktig för att försvara hans självklara rätt att rita den, behöver ingen uttrycka att Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet är bra konst eller ens viktigt för att försvara deras självklara rätt att spela det.

* * *

Trots detta har jag fått känslan av att landets kultursidor anser det oerhört viktigt att påpeka vilken utmärkt pjäs SCUM är. Den har fått bra – till och med strålande – recensioner i alla stora tidningar. (Den enda kritiska artikel jag har sett har varit Johan Wennströms i Expressen – dock inte publicerad som kultursidans officiella recension av pjäsen. Den skrevs istället av Nina Lekander, och sedan publicerades Wennströms skeptiska text inbäddad mellan Lekanders positiva recension och en text av Johan Hilton, om varför  kulturkonservativa debattörer har fel.)

Tar man sedan en titt på hur samtalet förs i sociala medier verkar människor tycka att det är så pass viktigt att anse att pjäsen är bra, att vilken form av kritik som helst (till exempel att det skulle kunna vara problematiskt att en pjäs som SCUM spelas för gymnasieelever) uppfattas som synonymt med accepterande av alla slags vidriga handlingar som kan utföras av män mot kvinnor.

* * *

Jag har fått en känsla av att det finns en utbredd uppfattning att yttrandefriheten är lite godtycklig. Att den är absolut i vissa fall, medan man helt enkelt får ta vissa konsekvenser – i värsta fall dödshot – av sina åsikter i andra fall. För att det var onödigt att provocera, till exempel. Men i första hand: För att man tycker att åsikten personen ifråga hyser är fel.

Det är just för att de åsikter som man tycker är fel ska kunna uttryckas som yttrandefriheten existerar.

* * *

Tyvärr kan man inte lagstifta om hyfs och fason gentemot människor som har åsikter man inte delar.  Man kan inte heller förvänta sig det, och – har jag insett de senaste dagarna – inte ens hoppas på det. Särskilt på internet frodas specialiteten att bemöta meningsmotståndare inte med argument, vilket vore det civiliserade sättet att sköta en diskussion på, utan med tillmälen och insinuationer med syfte att få dem att framstå som moraliskt dubiösa. Jag såg två exempel på det på Twitter igår: min chef Johan Lundberg antas tycka att att våldtäkt på kvinnor är okej, eftersom han har uttryckt kritik mot SCUM-uppsättningen, och min vän Ivar Arpi, som har pratat med Jimmie Åkessons pressekreterare på Twitter, anses därmed legitimera rasism.

* * *

* * *

I båda fallen handlar det om ett slags avhumanisering av meningsmotståndaren, som jag tycker är djupt obehagligt. Eftersom Lundberg har så fel är det okej att påstå vad som helst om honom. Eftersom Arpi beter sig civiliserat mot människor som han inte delar åsikter med måste han upplysas om att dessa människor inte förtjänar att bemötas med hyfs och fason – helst ska man inte prata med dem över huvud taget. Det är samma godtyckliga förhållningssätt som jag beskrev om yttrandefriheten här ovanför: en tankefigur som går ut på att vissa människor kan man bete sig precis hur som helst mot, eftersom de har förtjänat det, eftersom de hyser åsikter som man tycker är fel. I ett mindre sammanhang är det ouppfostrat och idiotiskt. I ett större sammanhang är det skrämmande.

2 kommentarer

Filed under dagbok

2 responses to “19 november 2011

  1. Jacob

    Och man kan göra en teaterföreställning utifrån Scum-manifestet utan att därmed tycka att det är okej med eller rentav propagera för massmord av män. Det kallas att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.

  2. Jacob

    Och jag har fått känslan av att landets kulturkonservativa anser det oerhört viktigt att påpeka vilken vidrig pjäs SCUM är, utan att ens själva ha sett den (!) (förutom Johan Wennström).