Månadsarkiv: november 2011

jag har tänkt på träd

Om ni scrollar bakåt lite i denna blogg ser ni att det har varit fullt med träd på senaste tiden. Jag har ägnat mig åt att tänka på träd. Jag har tänkt på Carl Fredrik Hills blommande fruktträd och de där stackars pilarna som någon förgiftade längs Norr Mälarstrand, på att det ska finnas en platan utanför Kungliga biblioteket som jag borde gå och titta på för jag har nog aldrig sett en sådan, och på träden som stod på tomten till mitt barndomshem. Där fanns tre stora björkar, ett antal fruktträd (olika sorters körsbär, gråpäron, Transparente blanche-äpplen och min bästa frukt Victoriaplommon), en ek, liksom kort och tjock och lummig, som gjord för att klättras i samt en hel liten backe med små tallar, som måste ha varit några speciella små busk-tallar, för de blev aldrig höga. De var fantastiskt fina med snö på, runda och bulliga, liksom symbolistiskt formfasta som en gran av Fjaestad. Det fanns två tujor också. Och syrener kraftiga som små träd.

Det här var ändå inte en jättestor tomt, men den var full av träd. Jag älskade alla träd. När jag tänker på dem i efterhand var de som en blandning av vänner och möbler: de skapade olika små rum på tomten, man lekte olika slags lekar vid olika slags träd. Det här är extremt starka minnen för mig.

Mina föräldrar sålde huset, med tomten och träden, för några år sedan, och det senaste jag hörde var att de nya ägarna huggit ner en massa träd. Det gjorde ont i hjärtat på mig när jag hörde det.

Jag pratade med en kollega om det här igår, och han sa ”Vissa människor verkar helt besatta av att hugga ner träd. Som Gladstone, den brittiske premiärministern. Han hatade träd. Det var som en mani, han ville hugga ner alla han såg.” Jag tyckte att det här lät konstigt, men när jag Wikipedia:de Gladstone verkar det åtminstone nästan stämma:

In 1858, Gladstone took up the hobby of tree felling, mostly of oak trees, an exercise he continued with enthusiasm until he was 81 in 1891. Eventually, he became notorious for this activity, prompting Lord Randolph Churchill to snigger, ”The forest laments in order that Mr. Gladstone may perspire.” Less noticed at the time was his practice of replacing the trees he’d felled with newly planted saplings. Possibly related to this hobby is the fact that Gladstone was a lifelong bibliophile to the extent that it has been suggested that in his lifetime, he read around 20,000 books, and eventually came to own a Library of over 32,000.

Källa

Trist att bli ihågkommen som någon som högg ner ekar! Även om han nu planterade nya. En annan man jag tänkt på på senaste tiden är Dante: ”Jag stod i mitten av min levnads bana / då i en nermörk skog jag mig befann, / där ej mer väg och stig jag kunde ana” sa han senaste jag umgicks med honom, det är ungefär där jag befinner mig också. Snart blir jag bostadslös igen, vilket jag har deppat över de senaste dagarna, så, hör ni något, ser ni något, känner ni någon… Jag är skötsam och rökfri med fast inkomst och kärlek till träd.

Två mörka skogar, av Prins Eugen och Fernand Khnopff.

1 kommentar

Under dagbok

jag vill se den där nya filmen om Freud!

Bilder ur filmen A Dangerous Method och målningar av Emile Friant. Målningarna har alltså inget att göra med filmen! Mer än att jag kom att tänka på dem.

2 kommentarer

Under dagbok

triptyk

Henry Ossawa Tanner: The Annunciation

Philip Hermogenes Calderon: St Elizabeth of Hungary’s Great Act of Renunciation

Thomas Cooper Gotch: The Awakening

2 kommentarer

Under dagbok

saker jag tänker på allhelgonaafton

Hej! Jag ska blogga! Det ska handla om konst och poesi. Först hade jag bara tänkt posta lite random bilder av lesbiska målningar, men ni får vänta till en annan dag på den karamellen för nu har jag tänkt på 1. John Atkinson Grimshaw och 2. Den svenska poesin.

Det här är John Atkinson Grimshaw:

Han såg lite ut som Robert Gustavsson med ett dålig lösskägg, levde 1836-1893 och målade senhöstlandskap där det alltid är dimma och kala, svarta träd och ofta månsken över en ödslig gata i ett viktorianskt London. Mycket specifikt. Jag har svårt att föreställa mig honom måla ett sommarlandskap. Till och med när han skulle göra en målning av det där slaget som jag gillar så mycket, med människor på en veranda vid Medelhavet, blev det liksom mörkt och lite gotiskt, som man kan se om man klickar här.

Så här ser de flesta av hans målningar ut:

Man kan se många av hans målningar om man klickar här. De är så melankoliska att jag tycker att det är lite plågsamt att titta på dem, eftersom de exakt sätter fingret på en alldeles speciell känsla av… ja, ensamhet? – som infinner sig i just november, som har infunnit sig för mig varenda november så länge jag kan minnas, sedan jag var sex år gammal och skrev i min första dagbok att min familj hade varit och allhelgonafikat hos mormor med hela släkten och jag definitivt inte var ensam, men ändå tyckte att allt kändes melankoliskt (även om jag kanske inte skulle ha kunnat formulera det) eftersom jag var ett känsligt barn.

Just nu pågår en utställning med John Atkinson Grimshaw i London, på något som heter Guildhall Art Gallery (här kan man läsa mer), vilket jag har börjat tänka nästan är en anledning att åka till London, särskilt i november. Jag älskar att The Times recension av utställningen inleds med meningen ”The difference between good art and bad isn’t always as clear-cut as we’d like to think”. Man kan verkligen fundera över detta när man betraktar Atkinson Grimshaws oevre (första gången jag använder det ordet!): det är stor skillnad mellan de där otroligt stämningsfulla, novemberdimmiga stadslandskapen och hans målningar med exempelvis féer… Även vissa av stadslandskapen är i själva måleriet mer lika såna där Montmartre-konstnärers parisscener än… bra konst. Men det är liksom inte grejen, Atkinson Grimshaw är inte perfekt, inte i närheten av det, men han är bra ändå, förtrollande bra, tycker jag.

Dessutom är det roligt att han tydligen var en av de första fotorealisterna (även om fotorealism inte direkt är det första man tänker på när man betraktar hans målningar) och sorgligt att hans liv tycks ha varit ungefär lika sorgset som hans måleri: han fick 15 barn (!) (eller 16 (!) beroende på vilken biografi man läser) av vilka 10 (!) dog vid förlossningen eller under den tidiga barndomen, han var tvungen att måla som en galning livet igenom för att kunna försörja det som återstod av hans familj. Han hade ingen riktig utbildning, men blev ändå respekterad av sina samtida kolleger: ”I considered myself the inventor of nocturnes until I saw Grimmy’s moonlight picture”, sa Whistler, vilket är fint.

Så, från det ena till det andra: Igår läste jag en recension av Thomas Götselius i DN om en ny antologi med svensk poesi som precis har kommit ut. Det är en besynnerlig recension. Bara inledningen är som skriven av någon som lever i en parallell värld (eftersom denna text av mystiska anledningar inte finns på DN:s nya fula sajt kan jag inte länka till den):

När man minst väntade det ställde 00-talets svenska poesi till med en ordens fest. Diktsamlingar small som raketer på himlavalvet, konceptdikter for iväg som girlanger åt alla håll, förlag sköt upp som champagnekorkar ur folierade buteljer, författare bytte mask med varandra och med sig själva och i garderoben pucklade de överförfriskade kritikerna på varandra med nya glosor. Och mitt i alltihopa stod, som så många gånger förr, en tidskrift som värd för hela det underliga och underbara partyt.

Själv känner jag mycket starkt att är det någon fest jag gärna avstår så är det den med den svenska 00-talspoesin. Jag tror att det är med konstnärliga rörelser som med politiska ungdomsförbund: de som har de bästa festerna kommer att locka till sig flest anhängare. Jag har inte mycket till övers för exempelvis Andy Warhols konstnärskap, men jag skulle gärna ha gått på fest hos honom. (Jag är inte så upptagen vid det här med fester egentligen, ”fest” måste här förstås som någonting större: en känsla av att det händer något, en känsla av glamour, spänning). Jag tycker att det blir nästan parodiskt när recensionen gång på gång återkommer till smällande champagnekorkar eftersom jag uppfattar den svenska 00-talspoesin som… så vansinnigt tråkig.

Därför är jag jätteglad att såväl personligen som yrkesmässigt ha kommit till ett stadium där jag till stor del kan strunta i att ta del av sådant som inte känns det minsta givande att ta del av. Jag behöver inte bry mig om den svenska samtidspoesin. Det är helt okej att istället bli exalterad över dimmiga viktorianska gatuscener. Vilket är en ENORMT mycket mer givande konstnärlig upplevelse för mig. Jag tycker dock att det är sorgligt att det är så, att jag inte kan känna mig engagerad i samtidspoesin, eftersom jag ändå är en person som uppskattar poesi, och detta får mig att tänka att om nu inte jag är engagerad, vem är det då? Nåväl. Jag passar på att påminna om den här utmärkta artikeln av min chef Johan Lundberg, skriven under en rolig period när vi hade livfulla kulturdebatter som handlade om kultur (visst var det ett tag sedan nu..?) och så tänker jag delge er en bra dikt jag läst nyligen, som faktiskt är samtida, men tysk: skriven av Durs Grünbein som kan beskådas i det förra inlägget i denna blogg. Den handlar om äckligt vatten, och eftersom jag just nu jobbar med ett romanmanus som också handlar om äckligt vatten ( – Eh, ett till..? – Hm, ja, det verkar så…) tycker jag extra mycket om den. Hej, vi hörs, kyss.

TRIGEMINUS

I

Då brukade vi gå och bada, kompis och du med de döda.
I gråa grustagssjöar stötte ens fot mot stativ
Av rostiga rör, maskindelar, skrot som dumpats i dyn.

Dunkel rådde därnere. Likt öppna malmunnar stack
Ur slammet upp periskop, lömska övervattenvarelsers redskap,
Installationer mot spirande liv, i skydd av natten.

Framför inflammerade ögon flöt, likt lösryckt blåstång,
De andras luftbubblor, fåfänga aspirationer,
Med de gungande vrångbilderna tillbaks in i snåren.

I grodställning, lättjefullt, cirklade vi mellan stränder
Nätt och jämnt äldre än vi. I vattnets speglar
Mötte vår blick knäskålar, sågblad, roterande skuggor.

Handen rörde vid storspiggbon. I pilsnabba stim
Sköt de segaste ut, pionjärer i grumligt vatten. Det gällde
Att inte bli utan luft, om man sårades, inte blöda.

Envar drog dem på sitt sätt, skrönor om stjärnor som kallnat,
Om traktorerna det satt benrangel på, om natten, på botten,
Där jorden frös och kärlekspar drunknade under bad.

Ty allt var centrerat till en enda tagg, den där piggen
Att spetsa moln på, den som drevs in i vårt kött
Av den lilla, på handflatan sprattlande, första muterade fisken.

 

(Ur Durs Grünbein: Biologisk vals, Ersatz förlag, översättning Ulrika Wallenström)

13 kommentarer

Under dagbok

veckans män (än så länge)

Jonathan Johansson, Durs Grünbein, Michel Houellebecq

1 kommentar

Under dagbok