Det här är Sigmund Freuds skrivbord på Freud-museet i London. (Fotot är taget av Nick Cunard.) Längst fram syns Freuds piggsvin.
”I am going to America to catch sight of a wild porcupine and to give some lectures”, sa Freud sommaren 1909, och förklarade sedan att för varje stor ny utmaning i livet är det bra att även ha ett mindre mål att fokusera på, för att inte bli så nervös över det stora. ”Att hitta sitt piggsvin” blev ett uttryck i hans krets. Det är ett väldigt bra uttryck.
I Parerga und Paralipomena från 1852, gör Arthur Schopenhauer en fin liknelse som kom att kallas The porcupine dilemma – piggsvinsdilemmat: En kall vinter drar en grupp piggsvin omkring ute i kylan. För att kunna hålla värmen måste de krypa tätt intill varandra, men så fort de kommer tillräckligt nära sticker de varandra och måste backa igen. Så håller de på, fram och tillbaka, innan de hittar ett avstånd som är uthärdligt ur alla aspekter.
Det är en bild av intimitet, av att de människor som kommer nära en även är de som verkligen kan såra en, och ju närmare de kommer, desto ondare kommer det att göra. Det gör mig så frustrerad: ”Men om piggsvinen bara ansträngde sig skulle de väl kunna låta bli att sticka varandra!”, tänker jag, och sedan inser jag sekunden efteråt att det inte går, eftersom piggsvin inte kan sluta att vara taggiga och inte kan låta bli att såra varandra hur gärna de än vill, om de nu vill leva sitt liv nära ett annat piggsvin. Det är deprimerande och vackert på samma gång, och dessutom – på gott och ont – hjärtskärande sant, även när det gäller människor.
Freud, som var upptagen vid det här med intimiteten och dess villkor, refererade Schopenhauers liknelse i en fotnot i sitt verk Gruppsykologi och analys av jaget 1921. Piggsvinet som står på hans skrivbord fick han i gåva under Amerikaresan. Det är gjort av brons. Om man försiktigt stryker med handen över taggarna uppstår tydligen ett mjuk, musikaliskt, harpliknande ljud.
Sedan jag hörde talas om piggsvinsdilemmat har jag tänkt att jag också vill ha ett piggsvin på mitt skrivbord – jag tänker att när jag sitter och skriver kan jag sträcka ut handen och röra vid taggarna och tänka på människors sårbarhet. Jag har letat efter ett lämpligt på antikmässor och i scond hand-affärer, men ännu inte hittat något. Det närmaste jag har kommit är den här typen av askfat i form av en igelkott, som brukar synas på antikmässor, men det är inte riktigt vad jag är ute efter.
Allt av substans i detta inlägg – inklusive piggsvinsbilden – är hämtat från ett gammalt nummer av tidskriften Cabinet. Jag kunde bara ha gett er en länk direkt dit antar jag, men sedan jag läste den där texten första gången för flera år sedan har jag velat skriva om piggsvinsdilemmat, och om jag bara hade gett er en hänvisning hade ni säkert inte orkat läsa artikeln (jag baserar denna fördom helt på mig själv). Men om ni nu läser artikeln – vilket jag verkligen rekommenderar! – så står det mycket mer om Freuds, av honom själv förnekade, förhållande till både Schopenhauer och Amerika, om hans vandring i bergen på jakt efter ett levande piggsvin, samt hur piggsvinet av brons hamnade på hans skrivbord. Det här blev ett re-write-blogginlägg! Jag ber om ursäkt. Men så jobbar ju även de bästa skribenter.
Thereses dagbok 