…men jag är i gott sällskap med denna tjej.
Adolphe Alexandre Lesrel: Le lis est mort, 1873
Månadsarkiv: januari 2012
Fernand Khnopff: The Secret
Foto på den här tidigare omskrivna systern Marguerite.
Målningen The Secret, 1902. Den är inte så porträttlik!
Under dagbok
som en målning
Under dagbok
berättelsen om hur jag träffade Maya Deren
Så här var det: eftersom jag bara har kunnat tänka på kläder den senaste tiden (som varje år i januari när vårkläder börjar titta fram) satt jag och fördrev några timmar jag aldrig kommer att få tillbaka med att titta på bilder av vårkollektioner från de stora modehusen. Jag blev mycket förtjust i den här kampanjen från Valentino.
Jag tänkte att den påminner om en målning av John Singer Sargent jag råkat hitta någonstans på nätet precis innan…
(den heter dessutom Cashmere! Som den mysiga ullen!), men mest av allt om målningar av en av mina favoritkonstnärer, Fernand Khnopff…
…som var en belgisk symbolist som var besatt av sin syster: nästan alla hans kvinnor ser likadana ut, eftersom alla är målade med hans syster som modell. Hon hette Marguerite. I målningen här ovanför (som heter Memories eller Lawn Tennis) är det sju olika varianter av Marguerite som ska spela tennis… med sig själv. När jag googlade runt efter bilden ovan hamnade jag på en blogg av en tjej som skrev att Khnoppfs målning av Marguerite fick henne att tänka på Maya Deren. ”Maya vem?”, tänkte jag, och googlade vidare:
Maya Deren! Här dubbelexponerad, i filmen Meshes of the Afternoon (1946). Eftersom hon var väldigt snygg (och hade lockigt hår och, ehrm, påminde om mig litegrann) började jag titta på Maya Derens filmer, som alltså är regisserade av Maya Deren, eftersom Maya Deren inte bara var snygg utan därtill banbrytande surrealist-ish filmregissör. De var fantastiska. Först såg jag At Land, från 1944. Den börjar med att Maya ligger i en strandkant och översköljs av vågor, precis som Madonna gjorde i Cherish-videon.
Maya
Madonna
Sedan krälar hon upp på land. Som en reptil! Det är väldigt… sensuellt. Man känner för att börja kräla omkring när man ser det (-Tala för dig själv… -Ja, visst: Jag känner för att kräla omkring!). Hon krälar uppför en klippa och genom en skog och upp på ett middagsbord!
Sedan följer hon med en man in i ett hus och håller i en katt…
…och ramlar ner till stranden igen…
Här ser hon ut som Madonna igen! Like a Prayer-Madonna! (Jag vet att hon ser ut som Kate Bush också, men tack och lov inte lika… eterisk.)
På stranden sitter två tjejer och spelar schack. Schack på en strand! Till och med jag som inte ens har sett Det sjunde inseglet blev exalterad av detta.
Nu måste ni titta på On Land! Jag gillar inte att bädda in rörliga bilder här, men om ni klickar HÄR kommer ni till del 1 och HÄR finns del 2 (de är sju och en halv minut var: lova mig att ni lägger en kvart av ert liv på att se denna film!). Jag tycker att det är så fascinerande att fast det är en stumfilm är den helt fylld av ljud! Jag trodde mig verkligen ha hört vågornas brusande och samtalen vid matborden och prasslet från löven. Det är helt fantastisk stämning, så drömsk och lite kuslig och lätt erotisk och… fascinerande. Jag bara känner för att skriva in mig på första bästa kurs i filmvetenskap när jag ser det här! Trivia: Tydligen är någon av männen i filmen John Cage.
Jag tyckte bäst om On Land, men jag misstänker att vissa av er kommer att gilla Meshes of the Afternoon bättre, eftersom den är SÅ David Lynch. Hela den mörka Hollywood-miljön är SÅ Mulholland Drive. Och en massa detaljer är som hämtade ur en Lynch-film… fast det är tvärtom då: det var Lynch som hämtade dem från Maya Deren. HÄR finns del 1 och HÄR finns del 2.
Det är från Meshes of the Afternoon som bilden på den dubbelexponerade Maya är hämtad. Den är så fin. Hela hon är så snygg. Obs, jag objektifierar henne inte enbart, jag respekterar henne för hennes konst! Plus att jag är mycket glad över mitt slöa modekampanj-googlande, eftersom jag nu har insett att vårens look inte alls blir Valentino utan SURREALISTISK STUMFILMSREGISSÖR!
Under dagbok
Thereses dagbok 