berättelsen om hur jag träffade Maya Deren

Så här var det: eftersom jag bara har kunnat tänka på kläder den senaste tiden (som varje år i januari när vårkläder börjar titta fram) satt jag och fördrev några timmar jag aldrig kommer att få tillbaka med att titta på bilder av vårkollektioner från de stora modehusen. Jag blev mycket förtjust i den här kampanjen från Valentino.

Jag tänkte att den påminner om en målning av John Singer Sargent jag råkat hitta någonstans på nätet precis innan…

(den heter dessutom Cashmere! Som den mysiga ullen!), men mest av allt om målningar av en av mina favoritkonstnärer, Fernand Khnopff

…som var en belgisk symbolist som var besatt av sin syster: nästan alla hans kvinnor ser likadana ut, eftersom alla är målade med hans syster som modell. Hon hette Marguerite. I målningen här ovanför (som heter Memories eller Lawn Tennis) är det sju olika varianter av Marguerite som ska spela tennis… med sig själv. När jag googlade runt efter bilden ovan hamnade jag på en blogg av en tjej som skrev att Khnoppfs målning av Marguerite fick henne att tänka på Maya Deren. ”Maya vem?”, tänkte jag, och googlade vidare:

Maya Deren! Här dubbelexponerad, i filmen Meshes of the Afternoon (1946). Eftersom hon var väldigt snygg (och hade lockigt hår och, ehrm, påminde om mig litegrann) började jag titta på Maya Derens filmer, som alltså är regisserade av Maya Deren, eftersom Maya Deren inte bara var snygg utan därtill banbrytande surrealist-ish filmregissör. De var fantastiska. Först såg jag At Land, från 1944. Den börjar med att Maya ligger i en strandkant och översköljs av vågor, precis som Madonna gjorde i Cherish-videon.

Maya

Madonna

Sedan krälar hon upp på land. Som en reptil! Det är väldigt… sensuellt. Man känner för att börja kräla omkring när man ser det (-Tala för dig själv… -Ja, visst: Jag känner för att kräla omkring!). Hon krälar uppför en klippa och genom en skog och upp på ett middagsbord!

Sedan följer hon med en man in i ett hus och håller i en katt…

…och ramlar ner till stranden igen…

Här ser hon ut som Madonna igen! Like a Prayer-Madonna! (Jag vet att hon ser ut som Kate Bush också, men tack och lov inte lika… eterisk.)

På stranden sitter två tjejer och spelar schack. Schack på en strand! Till och med jag som inte ens har sett Det sjunde inseglet blev exalterad av detta.

Nu måste ni titta på On Land! Jag gillar inte att bädda in rörliga bilder här, men om ni klickar HÄR kommer ni till del 1 och HÄR finns del 2 (de är sju och en halv minut var: lova mig att ni lägger en kvart av ert liv på att se denna film!). Jag tycker att det är så fascinerande att fast det är en stumfilm är den helt fylld av ljud! Jag trodde mig verkligen ha hört vågornas brusande och samtalen vid matborden och prasslet från löven. Det är helt fantastisk stämning, så drömsk och lite kuslig och lätt erotisk och… fascinerande. Jag bara känner för att skriva in mig på första bästa kurs i filmvetenskap när jag ser det här! Trivia: Tydligen är någon av männen i filmen John Cage.

Jag tyckte bäst om On Land, men jag misstänker att vissa av er kommer att gilla Meshes of the Afternoon bättre, eftersom den är SÅ David Lynch. Hela den mörka Hollywood-miljön är SÅ Mulholland Drive. Och en massa detaljer är som hämtade ur en Lynch-film… fast det är tvärtom då: det var Lynch som hämtade dem från Maya Deren. HÄR finns del 1 och HÄR finns del 2.

Det är från Meshes of the Afternoon som bilden på den dubbelexponerade Maya är hämtad. Den är så fin. Hela hon är så snygg. Obs, jag objektifierar henne inte enbart, jag respekterar henne för hennes konst! Plus att jag är mycket glad över mitt slöa modekampanj-googlande, eftersom jag nu har insett att vårens look inte alls blir Valentino utan SURREALISTISK STUMFILMSREGISSÖR!

4 kommentarer

Filed under dagbok

4 responses to “berättelsen om hur jag träffade Maya Deren

  1. Härligt med Maya Deren! At land var också den första film av henne jag verkligen fastnade för. Meshes samt Ritual in Transfigured Time är trevliga men saknar det där som gör att man liksom dras med. Nu hoppas jag du kollar upp Kenneth Anger, om du inte redan känner till honom! ;)

  2. Moa

    Det gick en dokumentär på svt för väldigt många år sedan, har jag för mig, eller så läste jag det nånstans: Ingmar Bergman beundrade Maya Deren, så schack på strand är ingen slump. Figuren med mörk huva i Meshes of the Afternoon återkommer ju också hos Bergman som Döden. Hon och Anaïs Nin samarbetade med filmer under en period, eller Deren skrev ett stycke film för Nin och Nin var skådeseplare i flera av hennes filmer.
    http://anaisninblog.skybluepress.com/tag/maya-deren/

    Det står om Maya Deren i Nins dagböcker om du är intresserad, i sjunde dagboken (svenska utgåvan) finns det ett personregister längst bak där man kan slå upp de sidor som handlar om Deren, det mesta finns i dagbok 4. Det roligaste är styckena om filminspelningar och Derens arbetssätt. Hon var nog rätt jobbig att samarbeta med, men väldigt intressant förstås. Hennes besatthet av voodoo är också rolig att läsa om.

  3. Nilsson

    Detta var verkligen intressant. Man blir ju bländad av hennes skönhet. Men det får man väl stå ut med.

  4. Max

    En otroligt vacker kvinna, och man skulle verkligen velat se henne och Anaïs Nin i samma film ute i naturen (Nins _ene_ man Ian Hugo, Artaud och andra i vänkretsen sysslade ju också med surrealistisk film).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s