Monthly Archives: januari 2013

angående det här med fiskporren

För att sammanfatta den senaste veckan i mitt Twitter- och Facebookflöde: I Danmark har de en fisketidskrift som heter Fisk & Fri. Där ägnar man sig åt att i varje nummer publicera en bild på en naken tjej som poserar med en fisk, utförligt beskrivet – och fördömt (”bindgalen djur- och kvinnofientlighet”, ”kanske det värsta jag sett […]. Den frossande exploateringen av djur- och kvinnokroppar”) – i det här inlägget på Tomas Gunnarssons blogg Genusfotografen.

Detta föranledde den danske journalisten Mikael Jalving att skriva en text på SVT Debatt om svenska genustalibaner som saknar humor. Vilket i sin tur fick Patrik Svensson i Sydsvenskan att försäkra att ingen svensk är upprörd över fiskporren och att vi visst har humor i Sverige.

Där befinner vi oss nu. ”Varför denna gränslösa ondska, Danmark?”, skriver Tomas Gunnarsson i sitt bloginlägg om fiskporren. Jag tycker personligen att det är att ta i att kalla bilder på gäddor och bröstvårtor för ondska, och tänkte därför visa några bilder på liknande ondska ur konsthistorien, för att sätta det här med den danska fiskerotikan i perspektiv.

 

Arthur Wardle The Enchantress

Vi går ut lite försiktigt: Det här är The Enchantress av Arthur Wardle, brittisk viktoriansk konstnär som utvecklades till en bra djurmålare men tycks ha haft en fäbless för sensuella motiv med kvinnor och djur. Som här, där en kvinna tydligen utövar något slags magisk kraft över leoparder som hon vältrar sig bland, eller här, där en sjöjungfru blottar sig för några fluktande isbjörnar.

 

Stuck_Franz_von_Sensuality

Vem vill inte ha en fet svart orm mellan låren! Det här är Franz von Stucks Sensuality, och inte nog med att både kvinna och orm objektifieras, von Stuck var även en av Hitlers favoritkonstnärer! Så, det är väl knappast bara jag som tänker att Hitler antagligen skulle ha gillat den danska fiskporren, och Fisk & Fri, det låter ju lite suspekt när man börjar tänka på det..? Nästan som Frisk & Fri, som i arisk och utövande kroppskultur/fritidsfiske i sitt natursköna Lebensraum?

Jag skojar nu, hoppas jag att ni förstår – jag tycker att von Stucks målning är toppen, och motivet kvinna med orm var extremt vanligt i bildkulturen vid förra sekelskiftet. Ormen symboliserar inte i första hand det manliga könsorganet, utan djävulen, pga bibel, Adam & Eva, syndafall etc – ormen var fin de siècle-femme fatalens accessoar par préférence, vilket alltså symboliserade att hon var farlig att ha att göra med eftersom hon var… sexuell, vilket i alla böcker jag äger om saken ses som ett uttryck för kvinnoförakt, men vilket jag aldrig har kunnat se som något annat än… coolt.

Här har vi en annan kvinna som myser med en orm, Salammbô av Gebriel Ferrie, från 1899. Denna ormerotika är baserad på snuskhummern Gustave Flauberts roman med samma namn, om vackra Salammbô som bor i Karthago och har en tjock grön pytonorm som hon umgås med: ”ormen föll bakåt, och medan den lade sin kropp runt hennes hals, lät den huvud och svans dingla, som ett trasigt halsband. Salammbô lindade den runt sin midja, under sina armar, mellan sina knän: sedan tog hon ormen om dess käke och och förde den lilla triangulära munnen mot kanten på sina tänder…” – här har vi en annan Salammbô, av Jules Toulot, och här har vi visst Salma Hayek i toppenfilmen From Dusk Till Dawn!

 

Dosso_Dossi_003 circe and her lovers

Det här är den italienske renässanskonstnären Dosso Dossis Circe och hennes älskare. – Vänta nu, ”älskare”? Ligger hon med djur? Inte riktigt – Circe (eller Kirke på svenska) var en antik trollpacka som förvandlade folk hon blev sur på till djur, däribland en rad före detta älskare. Rimligt! (Alldeles snart kommer dock bilder på kvinnor som faktiskt ligger med djur! Ni är härmed varnade.)

dossi circe utsnitt

Lite trist att vara förvandlad till rådjur när kvinnosköten exponeras för en så här.

 

heine

Det här är en etsning av Theodor Heine, tysk grafiker och medarbetare i tidskriften Simplicissimus. Det är som en omvänd Romulus och Remus-bild, fast med rådjurstema istället för vargar – ja, vad ska man säga? Det är en väldigt konstig bild. Jag tycker att den är underbar.

 

Portrait-of-King-Charles-V-and-His-Water-Dog

Här har vi ett porträtt målat av Jakob Seisenegger 1532, föreställande den tysk-romerske kejsaren Karl V, med en gardintofs i handen och en hund som nosar på hans kön! Jag gillar hans blaserade blick, lite som att han tänker ”Jaha, en hund till som kommer och ska nosa på mitt kön… ja, gör vad du ska då…”

Portrait-of-King-Charles-V utsnittSchysst blygdkapsel.

 

leda-and-the-swan-in-the-palace-of-fesch-ajaccio

Här har vi en kvinna som ligger med en svan! Det är Leda, som ni säkert förstår. Hon är ett mycket vanligt motiv i konsthistorien: ibland avbildad liksom mer gosande med svanen, ibland i action. Jag tycker att det verkar sådär att kyssa en näbb, men grejen kanske är att svanens huvud ser ut som en penis, vilket Google sa till mig nyss, och det stämmer ju faktiskt. Och när jag googlade vidare på detta spännande ämne uppdagades det att svanen är den enda fågeln som har en penis! Så, när Zeus valde att förvandla sig till just en svan visste han vad han gjorde.
(Förlåt för det som kommer nu, men: hur stor är egentligen en svanpenis, börjar man ju tänka, visst? Liksom, är den här målningen – gjord av Veronese – realistisk i anatomisk bemärkelse?
Okej, update: svanen är inte alls ensam bland fåglar om att ha en penis, säger Google nu. Ankor har dem också. Ibland jättelånga tydligen! 42 cm är rekordet. Men nu har jag sett bilder som får mig att vilja lämna det här ämnet – – – )

 

Attribué_à_François_Boucher,_Léda_et_le_Cygne_(vers_1740)

Här har vi Bouchers version av Leda och svanen. Nu blir det här med att svanens huvud ser ut som en penis tydligare för mig. Jag tycker att det är roligt att den ser så… nyfiken ut! Verkligen som att den tänker ”Vad har vi här då?!?”… och Leda själv, jag vet inte… hon ser lite uttråkad ut? Som att det snarare var gynekologbesök än hett svansex på gång? Eller hon kanske är… drömsk? Kanske önskar hon att det verkligen var en penis som var på väg, och inte en fågel? Det får man säga är en rimlig önskan.

 

hokusai dream of the fisherman's wife

Vi avslutar med lite bläckfiskporr! Det är Hokusai, kanske den mest kände av alla japanska konstnärer, som har döpt sin blötdjurserotika till Fiskarhustruns dröm, vilket alltså implicerar att det rör sig om en kvinnlig fantasi. Tja, jag vet inte – jag fattar ju liksom grejen: en massa tentakler som kan göra allt möjligt på samma gång, men den där glosögda penis-tentakeln i hennes mun alltså… samt det faktum att jag råkade bildgoogla ”squid porn” och såg sådant jag önskar att jag aldrig hade sett… (alltså VARNING för detta). Men denna fiskarhustru ser ju ut att tycka att det är en okej aktivitet, och den här bilden har varit mycket inflytelserik inom genren tentactle erotica – som jag känner inte riktigt är min grej, men jag skulle inte kalla den ond för det…

Ja hörrni, nu tänkte jag att vi skulle ha lärt oss att vilka sjuka grejer de än hittar på i Danmark, så har det garanterat hittats på något sjukare i konsthistorien! Hej, hej.

Annonser

18 kommentarer

Filed under dagbok

jag har skrivit om uppstoppade djur i Expressen idag!

African Elephant Group (Loxodonta africana, Proboscidea Elephantidae) and security guard. Taxidermy by Carl Akeley.

African Elephant Group (Loxodonta africana, Proboscidea Elephantidae) and security guard. Taxidermy by Carl Akeley2

Här kan man läsa min text. Den är lång, och det är underbart att jag över huvud taget får skriva om något så nördigt som det här, men ändå var jag inte ens i närheten av att få med allt kul och fint jag lärt mig om taxidermi den senaste tiden – jag har läst tre och en halv bok i ämnet och de gick inte att sammanfatta på de 8000 tecken jag ändå fick bre ut mig över (det är mycket på en kultursida!).

Jag hade velat skriva mer om Carl Akeley, mannen som skapade den afrikanska hallen på American Museum of Natural History (de två elefanterna här ovan är has verk); en Indiana Jones-liknande man som en gång dödade en leopard genom att köra ner sin ena näve i halsen på den, och uppfostrade en grön markatta i sin lägenhet på Central Park West.

Kuriosakabinetten och kolibrigalenskapen har jag redan avhandlat här på bloggen, eftersom mitt huvud liksom svämmade över av allt som inte skulle få plats i tidningen. Jag gissar att jag kommer att återkomma till ämnet taxidermi!

kattfikaKattungar på tebjudning, av Walter Potter.

djurböcker2

Dessa böcker är jättekul allihop! Men Rachel Poliquins The Breathless Zoo är finast. Rachel Poliquin är min nya förebild eftersom hon vet allt om taxidermi, har varit kurator för kul utställningar och driver den här fina sajten.

En annan fascinerande – och vansinnigt formgiven – sajt är den här – Taxidermy.net, ”your gateway to the fascinating world of taxidermy”. Där hyllades nyligen en nyss avliden legend inom fisktaxidermi: Ron Pittard från Oregon, som var banbrytande inom konsten att få fiskfjäll att se realistiska ut. ”Ron levde utan telefon för att inte röja sin vistelseort, eftersom efterfrågan var alltför stor på hans originella fiskkonst.”

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

take your facebookincheckning på Moderna museet and shove it up your – – – *

Så fort jag inte har ett jobb att gå till börjar jag tillskriva innehållet i min morgontidning alltför stor betydelse. Om jag inte ville läsa sådant som står i DN kunde jag ju bara låta bli att prenumerera på den, kan man ju tycka, men jag vill ju gärna ha en morgontidning, och eftersom SvD ska avveckla sin kulturdel känns det inget kul att byta, så då får jag stå ut med sådana här krönikor, om våndan i att befinna sig på ett lekland fast man inte är white trash.

Tänk att leva sitt liv så där, tänker jag: ständigt upptagen med tanken på huruvida allt man gör innebär status i någon annans ögon! Att det finns en fasad av… kultiverad innerstads-medelklass som måste upprätthållas. INGEN kommer att tacka en för att man anstränger sig med aktiviteter som resulterar i facebookuppdateringar som perfekt matchar den socioekonomiska grupp man identifierar sig med! – – –

– – – och sedan blev jag till och med irriterad på den här krönikan av Bengt Ohlsson, skriven utifrån södermalmsperspektivet att på föräldramöten invänder ALLA mot ALLT lärarna säger, för jag tänkte att det ju finns en massa människor för vilka lärare fortfarande är en auktoritet (”Lärare har blivit ett lågstatusyrke” – ja, jo, men det är ju trots allt bara i ögonen på människor som anser sig ha jobb med högre status?**), som aldrig skulle ha några invändningar mot vad en högstadielärare säger om undervisningen i matematik eftersom läraren helt enkelt antas veta bäst ifråga om detta – – –

Status är det värsta jag vet! När den här boken kom gick jag och kokade av ilska vid blotta tanken på den. HUR kan man bli lycklig av att leva sitt liv för att imponera på andra människor? Det ter sig helt orimligt för mig. Ibland känns det som att hela mitt liv har varit en långsam kamp bort från precis det: från att ha varit oerhört upptagen vid hur andra människor uppfattat mig, till att inse att det är mycket bättre att vara sann mot sig själv, ursäkt plattheten i detta, men när vuxna människor i Sveriges största morgontidning känner ett behov av att ventilera sin vånda över hur deras Facebook-incheckningar ska uppfattas av andra vuxna människor – – –

– – –


*Pulp-referens! Kanske min favorit-Pulplåt.

**Jo, det där lät kanske inte så bra..? Jag är helt med på att läraryrket har blivit ett lågstatusyrke på så sätt att det är oerhört underbetalt och att ingen som är ute efter att ha just ett statusyrke skulle välja det. Jag menar att det trots allt finns personer för vilka lärare fortfarande är en auktoritet, eftersom man känner sig underlägsen dem: de har universitetsutbildning och i viss mån makt över ens barn. Precis som man känner sig underlägsen typ handläggare på försäkringkassan eller sjuksköterskor eller nåt – för att inte tala om läkare… En gång hörde jag talas om att en känd kulturpersonlighet ringt och skällt ut sin sons universitetslärare eftersom denne kulturpersonlighet ansåg att läraren givit sonen ett för lågt betyg på en tenta. Det gjorde mig förstummad. – – – Eh, jag måste sluta nu. Vi pratar vidare om det här en annan dag!

3 kommentarer

Filed under dagbok

Leo Putz, 1869 -1940

putz womanEn massa fler bilder finns här.

1 kommentar

Filed under dagbok

I took the good times, I’ll take the bad times – metaforkonsten, I’ll take you just the way you are

Jo, jag läste Aase Berg som recenserade en poesiantologi (Blå Blixt) i DN idag, men den verkar inte finnas på nätet… Det är förlaget Brombergs som ger ut den, som volym nummer två i en årlig serie med poesidebutanter. Sex personer medverkar, varav jag har läst Lidija Praizovic tidigare (den där omtalade texten hon skrev i tidskriften Const Literary (P)Review, som jag gillade eftersom… jag ibland kände likadant när jag själv gick på skrivarskola) och Maxim Grigoriev, som jag läst på nätet i många år (till exempel i Panopticon, ”tidskrift för logofili”, samt själv nyligen publicerat i Axess, en jättebra och kul artikel om den sovjetiske trubaduren Alexandr Galitj, som man kan läsa här, om man tillhör dem som både tecknat en helårsprenumeration och orkar krångla med inloggningsuppgifter…).

Resten av de medverkande är nya namn för mig, men egentligen ska det här inte handla om själva innehållet (jag tog bara chansen att länka till lite grejer jag gillar) utan om Aase Bergs recension. Så här slutar den:
berg

Det minsta man kan kräva är att samtida bildspråkspoeter är att de vidareutvecklar förutsättningarna för metaforkonsten, istället för att bara försöker gjuta uppiffade bilder i gamla, trötta fenomen! Nä, alltså – – – varför är det ett krav att utveckla förutsättningarna för metaforkonsten? Det är inte så att jag är emot det: jag skulle inte läsa en diktsamling och tänka ”Det här var ju toppen, synd bara att hon har utvecklat förutsättningarna för metaforkonsten…” – men lika lite som jag ser ett egenvärde i att inte utveckla metaforkonsten, ser jag ett egenvärde i att göra det.

Åh, jag blir så trött på mig själv när jag skriver sånt här, för alla som känner mig vet att det var precis så här jag skulle tycka om en sådan här text av Aase Berg, men å andra sidan är jag så trött på den slentrianmässiga tankefiguren att det finns ett egenvärde i att saker förändras. (Snälla citera inte det där sista ur sitt sammanhang.) Liksom, saker KOMMER att förändras! En poesidebutant 1963 skrev inte som dessa debutanter, och poesidebutanterna 2063 kommer inte heller att göra det, men ingen poesi från något av dessa år kommer att vara bra i första hand för att den är annorlunda än tidigare generationer i sin användning av metaforer… utan för att den är bra. (Och att jag inte ser denna annorlundahet som ett egenvärde betyder inte att jag inte tycker att poesi bör ha originalitet, temperament, en egen röst – tvärtom!)

Jag tror att jag tycker att det är tråkigt om man är för programmatisk. Eller, jag vet att jag tycker det. Jag tycker att ett bisarrt incitament för poesiskapande vore att i första hand vidareutveckla förutsättningarna för metaforkonsten, medan vidareutveckling av förutsättningarna för metaforkonsten som en bieffekt av sjukt bra poesi vore strålande. Om ni fattar. Om ni orkar läsa. Jag visar en trevlig bild på mina tulpaner istället:

tulpaner

8 kommentarer

Filed under dagbok