Jag hade duschat och höll på att klä på mig i morse när jag började tänka på en grej som hände på mellanstadiet, i sexan antagligen, för mer än tjugo år sedan nu.

Vi höll på att göra oss i ordning efter en gymnastiklektion, i tjejernas omklädningsrum, som jag fortfarande kan se framför mig som om jag var där igår: den grusiga oredan av ytterskor på golvet innanför entrédörren, den ständiga kön till den enda toaletten, lukten av fukt och svett och gymnastiksal.

Jag stod liksom och drömde medan jag torkade mig efter duschen, jag tänkte för en gångs skull på något annat än situationen jag befann mig i (jag är annars alltid extremt närvarande i alla situationer, och har alltid varit: ständigt på helspänn, registrerar allt, tar in alla intryck, stämningar, detaljer – jag brukar tänka att det är författarens förbannelse och välsignelse, för att det ska kännas som att det finns någon fördel med att sällan vara riktigt avslappnad).

Jag höll på att ta på mig min tröja när min kompis E frågade: ”Tar du på dig tröjan innan du tar på dig trosorna?”

Jag blev förvånad själv när jag insåg att jag faktiskt höll på att göra det. Det känns liksom naturligt att börja med trosorna när jag klär på sig annars, det går av sig självt, som en reflex nästan. Men den här dagen i sexan hade jag alltså börjat med att ta på mig tröjan (det här var innan det behövdes en behå).

Jag blev ställd av frågan. E kanske märkte det, liksom vittrade en osäkerhet hos mig.

Med hög röst frågade hon rakt ut i luften, till alla i omklädningsrummet: ”Hur gör ni när ni klär på er? Börjar ni inte med trosorna? För Therese börjar med tröjan.”

Alla som orkade uppbåda energi för frågan svarade att självklart började de med trosorna, självklart. De tittade på mig. Antagligen drog jag snabbt på mig mina trosor, generad på ett förvirrat vis – redan då tänkte jag att det här väl ändå måste vara det dummaste man kan anklaga en person för: att klä på sig i fel ordning.

Men inget passerar på mellanstadiet. E framhärdade, jag vet inte om jag försvarade mig. Kanske sa jag: ”Jag brukar börja med trosorna, jag vet inte vad jag stod och tänkte på…” Även om det var sant så lär det ha känts som ett försök till bortförklaring. Jag var liksom ertappad, och det fick mig att känna mig dum: som om jag på något sätt var osedlig som stod i omklädningsrummet i tröja men utan trosor, som om jag inte hade vett att skyla mig, som att jag var något slags exhibitionist – det fanns alltid en risk för att några av killarna skulle dra upp dörren till omklädningsrummet och kika in, varvid man pipskrikande skulle dölja privata delar av sin kropp. Kalkylerade man med den faktorn var det givetvis strategiskt smartast att börja med trosorna när man klädde på sig efter duschen, om man nu inte ville visa upp sig.

Jag ville inte visa upp mig, jag bara råkade tänka på något annat när jag klädde på mig och drog på mig första bästa plagg som råkade vara en tröja.

Så här i efterhand inser jag att den här scenen är otroligt banal. Hur kan det här över huvud taget ha stannat kvar i mitt minne?? Jag måste ha varit så fruktansvärt känslig – jag kunde ju bara ha skämtat bort det? – och E i sin tur måste, på tolvåriga tjejer vis, ha varit som en blodhund som fått korn på precis den känsligheten och sett möjligheten att utnyttja den. Fortfarande kan jag fundera på hur jag kunde tillåta att hon fick mig att känna mig illa till mods över en så dum grej. Som jag redan då tyckte var dum. Men i situationen var det ändå mig själv jag blev arg på: hur kunde jag släppa kontrollen på det där sättet? Varför lät jag möjligheten att pika mig uppstå?

Jag tror att jag har särskilt tydliga minnen av situationer som jag upplevt som genanta. Det hade ju varit roligare att tydligt minnas situationer då jag varit glad, och inte sådana då det känts som jag gjort bort mig. Men kanske var de starkaste känslorna jag hade i den där hemska åldern – tolv, tretton – känslor av genans: över att det var något fel på mig.

En annan konstig grej är att jag refererar till E som min kompis, och att hon var min kompis, eftersom jag inte förrän i vuxen ålder förstod att kompisar inte försöker göra en illa till mods, utan tvärtom är människor som vill en väl. Det är bland det bästa som hänt mig: insikten att man kan välja att inte umgås med människor om de beter sig illa mot en. Synd bara att det tog så lång tid att komma fram till det.

Annonser

6 kommentarer

Filed under dagbok

6 responses to “Jag hade duschat och höll på att klä på mig i morse när jag började tänka på en grej som hände på mellanstadiet, i sexan antagligen, för mer än tjugo år sedan nu.

  1. Hanna

    Jag ar ocksa sjuk och ligger i sangen och laser och somnar och blir arg for att jag somnade och provar att lasa igen. Sa fint att du atervander till bloggen. Tack for fina fina texter och inspirerande bilder.
    Hanna

  2. I Eyes Wide Shut tar Nicole Kidman på sig bh innan hon tar på sig trosor. – Typiskt manlig regissör, sa min fru (som ändå själv gör exakt så!).

  3. Det finns några sådana episoder i mitt liv, eller kanske inte precis som dina, men där jag har varit extremt känslig, som har format mig, som fått mig att under lång tid ändra riktning. Och då var det ofta en (elak) kommentar som satte igång det… Ofta var det saker som hände när jag var mellan nio och tolv… och som jag ännu inte skrivit så mycket om… inser jag. Här går det att ana: http://lustochliv.blogspot.se/2011/08/antijante-jag-ar-bra-du-med.html

  4. Kan det vara så att unga kvinnor, rent generellt, är mer benägna att upprätthålla (snäva) normer för hur man bör bete sig i sådana situationer som du beskriver, som har med kroppar att göra, än unga män?

    Känns som att det på sin höjd hade blivit ett inkluderande skratt i killarnas omklädningsrum om en av pojkarna satt på sig strumporna före kalsongerna. Ja, jag har till och med varit med om det, när jag tänker efter. Knappt uppmärksammat, blev det, vad jag minns.

    Ett till minne. När jag gick på gymnasiet trackade ”alla” tjejer i min klass, vid ett tillfälle, en annan tjej i klassen som tydligen hade vågat ha röda spetsunderkläder (horigt, ansåg dem), vilket de sett i omklädningsrummet. Hör det till saken att tjejen som blev uppläxad och uthängd var den som mest liknande en kvinna rent kroppsligt? Ja, det gissar jag. Har jag fel?

    Kul att du är back in blog-business!

  5. Jag kan slå vad om att E idag inte är författare eller ägnar sig åt något som helst kreativt yrke, som du. Förmodligen, om du träffar henne, är hon den på skolans återträff som aldrig blev något intressant, hon bor kvar i Norrköping, Kolmården, eller var det var ni växte upp och lever sitt lilla konventionella liv, har alltid gjort, och är så där jättetråkig som man blir om man hela tiden är mån om att följa reglerna.
    Jag tror att din känslighet i denna situation som du drar dig till minnes bottnar i att du vet med dig, visste med dig, att du är annorlunda, det är bara det att det tar ett liv att lära sig att hantera det.
    Roligt att ha dig tillbaka i bloggvärlden igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s