jag har sett en tv-serie

Eftersom jag inte gillar när saker är långa – gäller såväl film som romaner och tv-serier – har jag mycket litet tålamod med allt som jag tycker fortgår för länge. Jag tyckte till exempel att det var jättekul att se första säsongen av Mad Men, det kändes liksom hanterbart, men sedan kom det en säsong två, och då tappade jag intresset lite, och nu finns det väl typ hur många säsonger som helst, och chansen att jag någonsin ska se dem är minimal – jag tror att det känns som ett alldeles för stort åtagande, jag blir liksom frustrerad bara av tanken.

Jag gillar korta romaner, korta filmer och korta tv-serier. På senaste tiden har jag tänkt att det var mysigt på åttiotalet när det gick en massa miniserier hela tiden, och igår upptäckte jag att serien Bletchley Circle, som alla pratat om på Twitter (jag kan erkänna att det händer att jag tittar in där fast jag sa att jag skulle sluta) på senaste tiden ju var en miniserie! Bara tre avsnitt, som i nitton dagar till finns att se på SVT Play.Vilken bra grej!

Det var även bra att Bletchley Circle handlade om smarta kvinnor och att den utspelade sig 1952, vilket innebar att alla hade väldigt fina kläder och frisyrer, och att hela serien var oerhört vackert färgsatt: dämpade grå, beiga, bruna och blekgröna nyanser med inlag av mättad mörk röd. Så fint!

bc
bc4
Eftersom jag för en gångs skull var uppmärksam under förtexterna (kanske för att jag inte passade på att kolla Twitter) såg jag att serien är skriven av Guy Burt. Jag läste två romaner av honom, båda två våren 1996 (jag har i själva verket mycket dåligt minne angående när i mitt liv jag gjorde vad – uppgift om detta datum fanns dock att tillgå i arkivet här i min egen blogg), och jag tyckte att båda var väldigt bra och väldigt obehagliga. Den ena, Min syster Sophie, minns jag inte så mycket av, mer än en väldigt kuslig stämning, som korresponderade fantastiska bra med omslagsbilden, som (jag tror) var den här målningen av Balthus (i värsta fall minns jag fel och det var en annan, men Balthus vet jag att det var):

Balthus (1908-2001) Katia lisant

Det var första gången jag såg en målning av Balthus och den gjorde mig förvirrad och lite… äcklad? Eller, jag tyckte att den var så himla konstig. Jag tyckte samma sak senare, när jag såg fler målningar av Balthus, men nu älskar jag dem. (Jag tror fortfarande inte att jag har sett någon i verkligheten! Det är ju något som borde åtgärdas.) Någon gång ska jag blogga om Balthus! Eh, men det här var ju ett sidospår – – –

Den andra boken jag läste av Guy Burt våren 1996 (jag gick i tvåan på gymnasiet och läste i snitt en bok i veckan, vilket kanske inte låter så mycket för vissa av er, men när det gäller skönlitteratur har jag nog aldrig läst mer än så i hela mitt liv) var den som på svenska heter Fällan. Den var ännu obehagligare. Den handlar om ett gäng privatskoleelever som, liksom som ett experiment, går med på att låta sig låsas in i nån slags bunker under marken av en kompis. Dealen är att de ska stanna där i tre dagar (det här var innan det fanns dokusåpor av typen Big Brother, så idén kändes inte lika gjord som den kanske framstår idag), men sedan dyker aldrig killen som låste in dem upp igen… och ingen vet att de är där, det är påsklov, så ingen från skolan kommer ens att vara i närheten på väldigt länge, och allt blir väldigt läskigt.

2001 blev Fällan film med Thora Birch och Keira Knightley, då såg jag den också. Den var okej, men sämre än boken. Jag rekommenderar er att läsa boken! Jo, och det jag skulle komma fram till, på mitt omständliga sätt, var – och det här är i någon mån SPOILER ALERT!, men ingen särskilt allvarlig – var att Bletchley Circle ju innehåller en intrig som påminner om den i Fällan, och att Guy Burt tycks ha en förkärlek till berättelser som handlar om att vara instängd i ett litet mörkt rum. Eftersom jag är klaustrofobiskt lagd tycker jag att det här är ett jätteotäckt tema… och ändå dras jag till det, som man brukar kunna göra (Bränt barn skyr inte elden. Det dras dit, som en mal dras till ljuset! – etc) – och därför gillar jag till exempel filmen Instängd väldigt mycket, den rekommenderar jag om ni gillar lite halvdåliga läskiga filmer! (Typ min favoritgenre.)

Helt orelaterat: Vilken fantastiskt fin bild i DN idag, från den kommande filmatiseringen av Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam:

mordarenFoto: Joakim Eriksson. Det ser ut som en extra bra målning av Karin Broos!

3 kommentarer

Filed under dagbok

3 responses to “jag har sett en tv-serie

  1. Åh, jag tittade också på Bletchley Circle och blev väldigt förtjust! Spännande att det finns en litterär förlaga, blir lite sugen på att gå vidare med det.
    Har också börjat utveckla en viss aversion mot saker som håller på i evighet, framförallt den här enorma explosionen av TV-serier som håller på i sju-åtta säsonger innan den har sagt det den ville säga – då föredrar jag nog en koncentrerad Dürrenmattdeckare som tar en kväll i anspråk på att säga exakt lika mycket.
    Du kanske redan har sett den, men kan ju tipsa om en annan fantastisk miniserie som går exklusivt på SVT Play – Gengångare, franskt sugande obehagligt drama om avlidna människor som börjar återvända hem till småstaden där de kom ifrån och en förvirrad omgivning som försöker hantera situationen efter bästa förmåga. Lite Polanskivibbar, jättesnyggt och gåshudsframkallande.

    http://www.svtplay.se/gengangare

  2. benknäckarvals

    Bra tips! Fast jag tycker inte att The Descent är en halvdålig, läskig film, jag tycker att den är helt lysande. En halvdålig, läskig film om att vara instängd (också med Thora Birch och Keira Knightley, eller är det den du menar? Fast den är från 2001 iofs.) är däremot The Hole. Jag gillade den för dess tvivelaktiga moral mer än för själva instängdheten, men den hade nåt visst ändå.

  3. Therese

    Moa, ja, jag menar The Hole! Jag skrev av någon slags reflex 2011 istället för 2001. The Descent är mycket bättre än den, det kanske var dumt att kalla den halvådlig – men jag vet inte om jag kan sträcka mig längre än till halvbra. Jag satt i och för sig och gömde mig under en filt större delen av filmen för att det var så otäckt. Men jag har tänkt på den jättemycket i efterhand, särskilt på början och slutet! Den är ju… fascinerande.

    Per, vilket bra tips, tack! Men Bletchley Circle har alltså inte en litterär förlaga i form av roman av Guy Burt, han har skrivit manuset – han är tydligen mer verksam som manus- än romanförfattare nu för tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s