Jo, jag läste Aase Berg som recenserade en poesiantologi (Blå Blixt) i DN idag, men den verkar inte finnas på nätet… Det är förlaget Brombergs som ger ut den, som volym nummer två i en årlig serie med poesidebutanter. Sex personer medverkar, varav jag har läst Lidija Praizovic tidigare (den där omtalade texten hon skrev i tidskriften Const Literary (P)Review, som jag gillade eftersom… jag ibland kände likadant när jag själv gick på skrivarskola) och Maxim Grigoriev, som jag läst på nätet i många år (till exempel i Panopticon, ”tidskrift för logofili”, samt själv nyligen publicerat i Axess, en jättebra och kul artikel om den sovjetiske trubaduren Alexandr Galitj, som man kan läsa här, om man tillhör dem som både tecknat en helårsprenumeration och orkar krångla med inloggningsuppgifter…).
Resten av de medverkande är nya namn för mig, men egentligen ska det här inte handla om själva innehållet (jag tog bara chansen att länka till lite grejer jag gillar) utan om Aase Bergs recension. Så här slutar den:
Det minsta man kan kräva är att samtida bildspråkspoeter är att de vidareutvecklar förutsättningarna för metaforkonsten, istället för att bara försöker gjuta uppiffade bilder i gamla, trötta fenomen! Nä, alltså – – – varför är det ett krav att utveckla förutsättningarna för metaforkonsten? Det är inte så att jag är emot det: jag skulle inte läsa en diktsamling och tänka ”Det här var ju toppen, synd bara att hon har utvecklat förutsättningarna för metaforkonsten…” – men lika lite som jag ser ett egenvärde i att inte utveckla metaforkonsten, ser jag ett egenvärde i att göra det.
Åh, jag blir så trött på mig själv när jag skriver sånt här, för alla som känner mig vet att det var precis så här jag skulle tycka om en sådan här text av Aase Berg, men å andra sidan är jag så trött på den slentrianmässiga tankefiguren att det finns ett egenvärde i att saker förändras. (Snälla citera inte det där sista ur sitt sammanhang.) Liksom, saker KOMMER att förändras! En poesidebutant 1963 skrev inte som dessa debutanter, och poesidebutanterna 2063 kommer inte heller att göra det, men ingen poesi från något av dessa år kommer att vara bra i första hand för att den är annorlunda än tidigare generationer i sin användning av metaforer… utan för att den är bra. (Och att jag inte ser denna annorlundahet som ett egenvärde betyder inte att jag inte tycker att poesi bör ha originalitet, temperament, en egen röst – tvärtom!)
Jag tror att jag tycker att det är tråkigt om man är för programmatisk. Eller, jag vet att jag tycker det. Jag tycker att ett bisarrt incitament för poesiskapande vore att i första hand vidareutveckla förutsättningarna för metaforkonsten, medan vidareutveckling av förutsättningarna för metaforkonsten som en bieffekt av sjukt bra poesi vore strålande. Om ni fattar. Om ni orkar läsa. Jag visar en trevlig bild på mina tulpaner istället:
Thereses dagbok 
Äsch, du ska väl inte bry dig om vad Aase Berg säger om sån poesi som hon och hennes polare själva inte skriver!
Någonstans på vägen blev det såhär, och nu citerar jag mig själv från min blogg:
”Metaforen: Manlig, mening, vertikal, maktfullkomlig, innehåll, vision, helhet, ordbild, diktatorisk, patriarkal, ansträngt poetisk, uttjatad, förtryckande; falsk.
Metonymin: Kvinnlig, demokratisk, vardaglig, detaljer, form, ordljud, horisontell, böjlig, rörlig, dekonstruktion, icke-auktoritär; sann.
Därför behövde metaforen dö i svensk poesi, och Anna Hallberg fick äran att officiellt sticka kniven i den (2004). Men den dikotomin är inte korrekt och bygger på felaktiga antaganden. Metaforen blev en klassisk syndabock. Hade vi inte lämnat detta? Insett att metaforen och metonymin båda behövs?”
Och det håller jag fast vid. Helmärkligt att attackera en trop? En teknik? Det är, för att just använda bildspråk, som om vi sa att det är fel och dumt att slå forehandslag i tennis…
Okej, nu hävdar hon visserligen att dessa poeter FÅR använda metaforer, men att de då måste lyckas med ett indiskt reptrick… (Vilket är ett framsteg; förut var alltså metaforen lika välkommen i den svenska poesin som en bajskorv på parketten.) Hur nyskapande var ex. Bergs och Hallbergs och Gassilewskis metonymier och ordbakande? Inte alls, hävdar jag också och det vet alla som har koll på poesins historia i ett vidare perpesktiv än det svenska.
Ja, tiderna förändras och med den poesin och poeterna. Berg & co hade sin tid, nu är det dags för annat.
Förresten, en sak till, det här är ju väldigt informativt:
”Och om det är någonting som kan förändra världen på sikt, är det lurpassande list och slughet.”
Kanske var det så metaforhatet uppstod, månne?
”… men ingen poesi från något av dessa år kommer att vara bra i första hand för att den är annorlunda än tidigare generationer i sin användning av metaforer… utan för att den är bra. (Och att jag inte ser denna annorlundahet som ett egenvärde betyder inte att jag inte tycker att poesi bör ha originalitet, temperament, en egen röst – tvärtom!)”
Det var ju verkligen rätt och sant!
Precis så där känner jag med slappa utvecklingskramartendenser inom måleri. Man kan inte avfärda måleri bara för att det inte omdefinierar måleri. Lika lite som man kan avfärda måleri för att det omdefinierar måleri. Eh vilket var vad du så. Och jag håller som sagt med. Ja.
DN? Recenserar de bildburen lyrik helt plötsligt? Så lustigt. Då tänker jag citera mr Pickwick sedan han vinkat den där ”mr Winkle” till sig för att i en dämpad men tydlig och eftertrycklig ton yttra följande anmärkningsvärda ord: ”Ni är en humbug, sir!”
Och med dessa ord, som alla till åren komna läsare av pappersprodukten DN Kultur minns, vände sig mr Pickwick metaforiskt om på klacken och gick tillbaka till sina vänner.
F.ö. tillhör jag prenumeranterna (och gör annat än krånglar) så nu ska jag ta och läsa den där sovjetiska trubaduressän också, bara för att sätta mig på tvären och verka lite extra dryg, bakåtsträvande och kontrarevolutionär.
Tack för lästipsen och bra initiativ av Brombergs. (”Vad för slag?” sade mr Winkle och ryckte häftigt till! ”En humbug, sir. Jag ska tala lite tydligare om ni önskar det. En bedragare, sir.”)
Och gör inget annat än krånglar. Skit också!
”Lurpassande list och slughet”. Hm… ”Bryter av metaforerna mot strofer av sträng skönhet och närmast byråkratisk abstraktion”. Hm hm.Utöver att det låter in i döden långtråkigt så bryr sig Aase Berg inte om att argumentera för varför det skulle vara ett exempel på lurpassande list och slughet att skriva strängt byråkratiskt och abstrakt. Det som kännetecknar Berg som litteraturkritiker är att hon projicerar. Hennes artiklar ger ofta ett totalt godtyckligt intryck och har sällan särskilt mycket med böckerna att göra. Man får intrycket att de föregås av beräkning (list och slughet kanske) snarare än läsning och tolkning, Recensionerna innehåller samtidigt många tvärsäkra ”det minsta man kan begära” – uttryck, som om hon korat sig själv till myndighet. Det är maktspråk. Det är det här som är ballt nu, känn er blåsta ni andra. Tråkigt när diskussion om poesi blir så hårdför och beräknande.
Hej! Jag knappar runt lite här och där och har hamnat här i en diskussion som kanske är avslutad, men som påminner mig om en ahaupplevelse jag hade för ett år sedan, utifrån en artikel i SvD. Jag citerar:
”Begåvningens kännetecken är i första hand originalitet, därför uppfattas den alltid som ny. Talangen är det viktiga – förmågan att vara nyskapande är i sig ointressant. Poesin rättfärdigar sig inte genom att skildra antikens credo ”det sköna, det goda och det sanna”, som den anklagats för, … utan genom att klä bortomheten i ord vi kan ta till oss.” Jenny Maria Nilsson. Under strecket i SvD 22/1.
Kanske hamnar detta lite vid sidan av själva sakfrågan i det här samtalet, men metaforer … tja … det är väl ett verktyg för att hitta orden som ger oss nåden att just klä bortomheten i ord vi kan ta till oss.
Kanske kommer in för sent här. Men måste det handla om antingen eller? Varför inte både och? En del använder metaforer andra inte?