Månadsarkiv: januari 2013

jag har sett en tv-serie

Eftersom jag inte gillar när saker är långa – gäller såväl film som romaner och tv-serier – har jag mycket litet tålamod med allt som jag tycker fortgår för länge. Jag tyckte till exempel att det var jättekul att se första säsongen av Mad Men, det kändes liksom hanterbart, men sedan kom det en säsong två, och då tappade jag intresset lite, och nu finns det väl typ hur många säsonger som helst, och chansen att jag någonsin ska se dem är minimal – jag tror att det känns som ett alldeles för stort åtagande, jag blir liksom frustrerad bara av tanken.

Jag gillar korta romaner, korta filmer och korta tv-serier. På senaste tiden har jag tänkt att det var mysigt på åttiotalet när det gick en massa miniserier hela tiden, och igår upptäckte jag att serien Bletchley Circle, som alla pratat om på Twitter (jag kan erkänna att det händer att jag tittar in där fast jag sa att jag skulle sluta) på senaste tiden ju var en miniserie! Bara tre avsnitt, som i nitton dagar till finns att se på SVT Play.Vilken bra grej!

Det var även bra att Bletchley Circle handlade om smarta kvinnor och att den utspelade sig 1952, vilket innebar att alla hade väldigt fina kläder och frisyrer, och att hela serien var oerhört vackert färgsatt: dämpade grå, beiga, bruna och blekgröna nyanser med inlag av mättad mörk röd. Så fint!

bc
bc4
Eftersom jag för en gångs skull var uppmärksam under förtexterna (kanske för att jag inte passade på att kolla Twitter) såg jag att serien är skriven av Guy Burt. Jag läste två romaner av honom, båda två våren 1996 (jag har i själva verket mycket dåligt minne angående när i mitt liv jag gjorde vad – uppgift om detta datum fanns dock att tillgå i arkivet här i min egen blogg), och jag tyckte att båda var väldigt bra och väldigt obehagliga. Den ena, Min syster Sophie, minns jag inte så mycket av, mer än en väldigt kuslig stämning, som korresponderade fantastiska bra med omslagsbilden, som (jag tror) var den här målningen av Balthus (i värsta fall minns jag fel och det var en annan, men Balthus vet jag att det var):

Balthus (1908-2001) Katia lisant

Det var första gången jag såg en målning av Balthus och den gjorde mig förvirrad och lite… äcklad? Eller, jag tyckte att den var så himla konstig. Jag tyckte samma sak senare, när jag såg fler målningar av Balthus, men nu älskar jag dem. (Jag tror fortfarande inte att jag har sett någon i verkligheten! Det är ju något som borde åtgärdas.) Någon gång ska jag blogga om Balthus! Eh, men det här var ju ett sidospår – – –

Den andra boken jag läste av Guy Burt våren 1996 (jag gick i tvåan på gymnasiet och läste i snitt en bok i veckan, vilket kanske inte låter så mycket för vissa av er, men när det gäller skönlitteratur har jag nog aldrig läst mer än så i hela mitt liv) var den som på svenska heter Fällan. Den var ännu obehagligare. Den handlar om ett gäng privatskoleelever som, liksom som ett experiment, går med på att låta sig låsas in i nån slags bunker under marken av en kompis. Dealen är att de ska stanna där i tre dagar (det här var innan det fanns dokusåpor av typen Big Brother, så idén kändes inte lika gjord som den kanske framstår idag), men sedan dyker aldrig killen som låste in dem upp igen… och ingen vet att de är där, det är påsklov, så ingen från skolan kommer ens att vara i närheten på väldigt länge, och allt blir väldigt läskigt.

2001 blev Fällan film med Thora Birch och Keira Knightley, då såg jag den också. Den var okej, men sämre än boken. Jag rekommenderar er att läsa boken! Jo, och det jag skulle komma fram till, på mitt omständliga sätt, var – och det här är i någon mån SPOILER ALERT!, men ingen särskilt allvarlig – var att Bletchley Circle ju innehåller en intrig som påminner om den i Fällan, och att Guy Burt tycks ha en förkärlek till berättelser som handlar om att vara instängd i ett litet mörkt rum. Eftersom jag är klaustrofobiskt lagd tycker jag att det här är ett jätteotäckt tema… och ändå dras jag till det, som man brukar kunna göra (Bränt barn skyr inte elden. Det dras dit, som en mal dras till ljuset! – etc) – och därför gillar jag till exempel filmen Instängd väldigt mycket, den rekommenderar jag om ni gillar lite halvdåliga läskiga filmer! (Typ min favoritgenre.)

Helt orelaterat: Vilken fantastiskt fin bild i DN idag, från den kommande filmatiseringen av Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam:

mordarenFoto: Joakim Eriksson. Det ser ut som en extra bra målning av Karin Broos!

3 kommentarer

Under dagbok

13 januari 2013

FernandCormon--Jalousieausrail1874

Vilken UNDERBAR målning!! Den ska jag skriva en essä om. Fernand Cormon, Svartsjuka i haremet, 1874. Klicka så blir den stor. Ser ni att den mörkhåriga tjejen ser ut som… ett djur. Lite som Georg von Rosens sfinx, eller Khnopffs leopardkvinna. Det är liksom best of both mina favoritmotiv harem och femme fatals. Kanske ska jag skriva en bok om kvinnor och djur!

(Jag ska skärpa mig med uppdaterandet här också, hoppas jag. Jag har jobbat… och varit i Norrköping. Hej hej.)

2 kommentarer

Under dagbok

idag har jag mest varit trött

INGEN har antagit utmaningen i förra inlägget?!? Det här var ju sista gången jag gör en rolig tävling… Ni kan få en bok eller nåt om ni gissar rätt!

Idag vill jag bara anbefalla läsning av Sofias text om Johanna Ekströms senaste bok. Så bra! Den texten hade jag velat läsa i min morgontidning.

3 kommentarer

Under dagbok

gissa konstnärerna!

gissa1

gissa2

6 kommentarer

Under konst

Jag hade duschat och höll på att klä på mig i morse när jag började tänka på en grej som hände på mellanstadiet, i sexan antagligen, för mer än tjugo år sedan nu.

Vi höll på att göra oss i ordning efter en gymnastiklektion, i tjejernas omklädningsrum, som jag fortfarande kan se framför mig som om jag var där igår: den grusiga oredan av ytterskor på golvet innanför entrédörren, den ständiga kön till den enda toaletten, lukten av fukt och svett och gymnastiksal.

Jag stod liksom och drömde medan jag torkade mig efter duschen, jag tänkte för en gångs skull på något annat än situationen jag befann mig i (jag är annars alltid extremt närvarande i alla situationer, och har alltid varit: ständigt på helspänn, registrerar allt, tar in alla intryck, stämningar, detaljer – jag brukar tänka att det är författarens förbannelse och välsignelse, för att det ska kännas som att det finns någon fördel med att sällan vara riktigt avslappnad).

Jag höll på att ta på mig min tröja när min kompis E frågade: ”Tar du på dig tröjan innan du tar på dig trosorna?”

Jag blev förvånad själv när jag insåg att jag faktiskt höll på att göra det. Det känns liksom naturligt att börja med trosorna när jag klär på sig annars, det går av sig självt, som en reflex nästan. Men den här dagen i sexan hade jag alltså börjat med att ta på mig tröjan (det här var innan det behövdes en behå).

Jag blev ställd av frågan. E kanske märkte det, liksom vittrade en osäkerhet hos mig.

Med hög röst frågade hon rakt ut i luften, till alla i omklädningsrummet: ”Hur gör ni när ni klär på er? Börjar ni inte med trosorna? För Therese börjar med tröjan.”

Alla som orkade uppbåda energi för frågan svarade att självklart började de med trosorna, självklart. De tittade på mig. Antagligen drog jag snabbt på mig mina trosor, generad på ett förvirrat vis – redan då tänkte jag att det här väl ändå måste vara det dummaste man kan anklaga en person för: att klä på sig i fel ordning.

Men inget passerar på mellanstadiet. E framhärdade, jag vet inte om jag försvarade mig. Kanske sa jag: ”Jag brukar börja med trosorna, jag vet inte vad jag stod och tänkte på…” Även om det var sant så lär det ha känts som ett försök till bortförklaring. Jag var liksom ertappad, och det fick mig att känna mig dum: som om jag på något sätt var osedlig som stod i omklädningsrummet i tröja men utan trosor, som om jag inte hade vett att skyla mig, som att jag var något slags exhibitionist – det fanns alltid en risk för att några av killarna skulle dra upp dörren till omklädningsrummet och kika in, varvid man pipskrikande skulle dölja privata delar av sin kropp. Kalkylerade man med den faktorn var det givetvis strategiskt smartast att börja med trosorna när man klädde på sig efter duschen, om man nu inte ville visa upp sig.

Jag ville inte visa upp mig, jag bara råkade tänka på något annat när jag klädde på mig och drog på mig första bästa plagg som råkade vara en tröja.

Så här i efterhand inser jag att den här scenen är otroligt banal. Hur kan det här över huvud taget ha stannat kvar i mitt minne?? Jag måste ha varit så fruktansvärt känslig – jag kunde ju bara ha skämtat bort det? – och E i sin tur måste, på tolvåriga tjejer vis, ha varit som en blodhund som fått korn på precis den känsligheten och sett möjligheten att utnyttja den. Fortfarande kan jag fundera på hur jag kunde tillåta att hon fick mig att känna mig illa till mods över en så dum grej. Som jag redan då tyckte var dum. Men i situationen var det ändå mig själv jag blev arg på: hur kunde jag släppa kontrollen på det där sättet? Varför lät jag möjligheten att pika mig uppstå?

Jag tror att jag har särskilt tydliga minnen av situationer som jag upplevt som genanta. Det hade ju varit roligare att tydligt minnas situationer då jag varit glad, och inte sådana då det känts som jag gjort bort mig. Men kanske var de starkaste känslorna jag hade i den där hemska åldern – tolv, tretton – känslor av genans: över att det var något fel på mig.

En annan konstig grej är att jag refererar till E som min kompis, och att hon var min kompis, eftersom jag inte förrän i vuxen ålder förstod att kompisar inte försöker göra en illa till mods, utan tvärtom är människor som vill en väl. Det är bland det bästa som hänt mig: insikten att man kan välja att inte umgås med människor om de beter sig illa mot en. Synd bara att det tog så lång tid att komma fram till det.

6 kommentarer

Under dagbok