Månadsarkiv: januari 2013

Hej, idag handlar det om kolibris!

kolibriplasch

Man var tokig i kolibris i det viktorianska England! Innan Columbus upptäckte Amerika hade så klart ingen i Europa hört talas om kolibris, och sedan, efter att man började höra talas om dem, skulle det ändå dröja länge innan någon hade sett ett levande exemplar. I många texter framstår det som en paradisisk dröm att se en levande kolibri – ja, hela grejen med den fuktiga djungeln och de tungt doftande blommorna framstod ju som paradisisk för oss européer, och där, bland lianer och orkidéer, fladdrade kolibris omkring, som ädelstenar i luften! Charles Waterton, som tillhörde en av de lyckliga engelsmän som vistats bland kolibris, skrev, bokstavligen lyriskt:

se den pila genom luften nästan lika snabb som tanken! – nu är den mindre än en meter från ditt ansikte! – på ett ögonblick är den borta! – nu fladdrar den från blomma till blomma för att läppja silverdaggen – nu är den en rubin – nu en topas – nu en smaragd – nu skimrande guld!

William Bullock (1773–1849) var också intresserad av kolibris. Under en resa till Mexico lyckades han fånga två hundra stycken, som han försökte frakta levande till England. Han matade dem med en lösning av socker och vatten under seglatsen hem, men varenda kolibri dog. Hemma i London lät han stoppa upp alla sina döda kolibris – ”Jag har bevarat omkring två hundra exemplar, på bästa möjliga sätt, och ändå är de bara en skugga av vad de var i livet”. Bullocks kolibris finns nu i ett stort kabinett på Natural History Museum i London.

hummingbirdsFin närbild på Bullocks kolibris, lånad härifrån. Där finns fler!

Man höll på och samlade på allt möjligt under den här tiden i England – till exempel var landet under en period slav under pteridomanin – ”the fern-craze”, ormbunksgalenskapen! Alla bara: ”ORMBUNKAR!!”, och drog ut i naturen på helgen och samlade (”Kolla William, jag hittade en vi inte har!”) och gick hem och torkade och pressade dem och la i nåt glasskåp. (Jag tycker verkligen att det är snyggt med ormbunkar, så jag är för detta!)

Samlartrenderna kom och gick lite – utöver ormbunkar var till exempel sjögräs hett ett tag, allt som kunde bo i ett akvarium, mossor… Viktorianska hushåll med anspråk på bildning hyste ofta – utöver sin ormbunkssamling –  en samling snäckskal, en samling fjärilar… och några uppstoppade fåglar. I bästa fall en kolibri!

Millais OrnitologenJohn Everett Millas, Ornitologen, 1865. – Titta nu på pappas nya kolibri! (Tonårsdottern till vänster bara: ”Kul…”)

Nu följer en kolibrilampa:

kolibrilampa

…och ett tips om att bildgoogla Martin Johnson Heade för lite kolibrikonst. Hej, hej.

5 kommentarer

Under dagbok

allt jag har tänkt sen igår

Jag drömde att jag firade nyår med Stig Larsson. Han hade på sig en liten partyhatt, men var väldigt till åren kommen, och satt i ett hörn och påminde i själva verket mer om greve Magnus Stenbock, frid över hans minne – sedan skulle jag segla i en duschkabin med några nyliberaler, efter som det var ”tradition om man legat i Uppsala”, och så fann jag mig själv blöt om fötterna på ett kallt och mörkt hav, jättearg och rädd, och tänkte att de kan dra åt helvete med sina töntiga studenttraditioner. Jag vet inte hur det slutade. Jag vaknade av att årets sista hyacint välte och orsakade stor förödelse i köket.

Men det var ju inte det som var mitt ärende idag. Kolla vilken mystisk Zorn!

Ettore Tito, The BathDet är höst! Hon är smal! Det kanske inte är en Zorn, utan en Sargent? Nej, det är varken eller, det är en Ettore Tito. Italiens Zorn! (Boldini var alltså inte Italiens Zorn: Sargent var USA:s Zorn, och Boldini var i sin tur Italiens Sargent. Sorolla var Spaniens Sorolla. Dock anser jag inte att Zorn är alltings mått, eftersom jag nog gillar Sargent bättre. Jag pallar inte de där dalkullorna!! Jag tycker för övrigt att spanjorerna hade en bra laguppställning vid den här tiden, utöver Sorolla: Santiago Rusiñol och Ramon Casas, SÅ bra! Hoppa över den här parentesen om ni vill. Jag ska skriva mer om spanjorerna en annan dag. PS: Krøyer var fantastiskt bra också. Ursäkta ordvitsen. Sorolla kanske var Spaniens Krøyer?)

Ettore Tito hade fina hus både i och utanför Venedig, dit både Sargent och Zorn kom för att hälsa på, så det är inte så konstigt att de påminner om varandra. Det här är till exempel också rätt likt:

titozornKvinnor som fixar håret, med blottade underarmar (Zorn verkar ha haft en fetisch för kvinnors runda, mjölkvita underarmar? Ja, det är alltså Ettore Tito till vänster och Zorn till höger) – jag som, som sagt, har lite svårt för de frodiga kullorna, tänker ”Tänk om Zorn hade målat snygga italienskor istället!!” – alltså, tänk? Typ Monica Bellucci-kvinnor? Vad snyggt det hade varit.

Här liknar Ettore Tito P S Krøyers fina porträtt av Marie i Ravello (Tito överst, Krøyer under):

kroyertitoBilder som liknar varandra är det bästa jag vet i hela världen. Förresten tycker inte jag att hon som spelar Marie Krøyer i den där nya filmen om henne är tillräckligt snygg! Marie Krøyer var typ den vackraste kvinnan i Norden, och hon i filmen är jättesöt, men Marie hade ett uttryck av allvar i allt det där vackra… som är väldigt speciellt. Jag fattar att det var svårt att hitta någon som höll måttet. Jaha, nu ska jag äta tomater igen eftersom det typ är allt jag har hemma och jag är sjuk och får inte gå ut. Hej hej.

Marie KroeyerMarie Krøyer tar sig för pannan över Bille Augusts casting.

1 kommentar

Under dagbok, konst

trettondagsafton

Hej internet! Den femte dagen i bloggens år 2013 har jag ägnat åt att läsa och äta upp till och med de rätt äckliga pralinerna i julklappschokladasken, precis som jag vagt kan minnas att jag brukade göra som barn när det var trettonhelg: Jag låg i den brun- och orangemönstrade plyschaktiga sjuttiotalssoffan framför tv:n i Kolmården och såg en föreställning från Fredriksdalsteatern där Nils Poppe hade på sig några hängselbyxor och det var sommar, och det blev långsamt mörkare (efter pausen hade det man såg av himlen blivit djupt lavendelblå) och min mamma sa ”Åh, sommar”, som hon alltid säger, och min pappa åt upp mina körsbär i likör och romrussin-praliner.

Jag har läst om upptäcktsresande och kuriosakabinett. Här syns ett exempel på det senare, från Neapel, tillhörande Ferrante Imperato (typ 1525 –1615) som gav ut verket Dell’Historia Naturale som illustrerades med bilder gjorda efter de fantastiska föremål han hade i sin samling (som syns här – klicka på bilden så går den att studera i detalj! Kolla den gulliga klumpfisken (?) uppe till vänster!) – Imperato Ferrante museo

– den innehöll ”rariteter utan like”, som ett par kameleonter, ”an extraordinary great crocodile”, en armadillo, en liten valross, en tvåhövdad hund, en tvåhövdad orm och en ödla med två kroppar.

Vid den här tiden – 1500-talet, då kontinenten Amerika var helt nyupptäckt! – strömmade aldrig tidigare skådade djur (oftast döda. Nästan alla djur som skulle fraktas hem dog under seglatserna) in i Europas med skeppen som kom tillbaka från upptäcktsfärder. ”Existensen av sådana artefakter utvidgade det greppbaras territorium”, står det typ (med min klumpiga, Houellebecq-influerade översättning), det är så fint!

Marco Polo skrev redan 1294, från Indien:

Landet frambringar en uppsjö av varelser, som skiljer sig från alla andra i världen. Här finns svarta lejon utan någon annan synlig färg. Här finns papegojor av många slag. Vissa är helt vita – vita som snö – med vita fötter och scharlakansröda näbbar. Andra är scharlakansröda och blå – det finns ingen vackrare syn i världen än dessa. […] Vidare finns här påfåglar av andra slag än våra och mycket större och praktfullare, och hönor som inte liknar våra. Vad mer ska jag berätta? Allt här är annorlunda jämfört med hur det är hos oss och överglänser det i både storlek och skönhet. De har ingen frukt som är som vår, ingen varelse, ingen fågel.

(Min översättning! Jag är jätteambitiös med mitt bloggande.) Visst är det fint! ”Tänk”, tänkte jag när jag läste det här, ”vad spännande när det fortfarande fanns saker kvar att upptäcka på jorden!”. Och sedan insåg jag att jag så sent som igår häpnade över den groteska fisken sillkung… och då blev jag tyst och ödmjuk och åt en till pralin.

Marco_Polo_travelingEtt skepp kommer lastat med Marco Polo! …och en elefant och två kameler och nåt annat djur.

5 kommentarer

Under dagbok

lite sjuk, lite arg, lite uttråkad

The Sick Girl. Felix Vallotton (1892)

Hej, så här har jag haft det hittills i år – förutom att jag legat i min egen samtidssäng och inte haft en blondin som kommit med te och hostmedicin till mig, men det är rätt likt annars. Jag har varit sjuk hela 2013, det har varit jättetråkigt! Jag har liksom klättrat på väggarna i allmän frustration: 2012 slutade dramatiskt med att jag sade upp mig från mitt jobb (eller sade upp mig och sade upp mig, jag var inte anställd: det var mer så att jag förklarade att jag inte ville fortsätta när typ inget av det jag gillade med jobbet skulle förbli detsamma, och så packade jag ihop mina saker – några utställningskataloger, några obekväma skor, den blåvita kaffemuggen med antika gudinnor – i en COS-påse och gick därifrån sista dagen före julledigheten, för att inte komma tillbaka, det var sorgligt – – – ), och nu har jag legat här, blek och hålögd, och kontemplerat min framtid mellan lätt febriga arbetspass då jag hetsläst lite i en bok, gjort några understrykningar, somnat, vaknat och varit arg över att jag somnade, hetsläst lite…

Sådant är läget. Jag ska skriva och läsa jättemycket 2013! Kanske ska jag även blogga. Just nu är jag vansinnigt trött på Twitter, som var en stor anledning till att jag slutade blogga, eftersom det var så snabbt och lätt och jag är en lat och bekväm person, som dessutom hade ont om tid, men nu kan jag knappt logga in på Twitter utan att genast vilja logga ut: jag står inte ut med den överväldigande känslan att många twittrare använder sina konton främst för att marknadsföra sin egen höga moral och slå ner på andras bristande sådana. Vissa dagar känns Twitter som ett enda stort angiverisystem, där den som tycker fel ska hängas ut och läxas upp.

Nåväl, inget är så tråkigt som analyser av sociala medier! Jag gillar dessutom jättemånga twittrare, osv, etc – det var en kul artikel om fiskar i Expressen idag! Tomas Bannerhed om senaste bandet av Nationalnyckeln. Man blir så glad av roliga fiskar! Den där sjuka sillkungen kan alltså bli jättelång, det hade jag ingen aning om! Nu har jag en ny sak som finns under vattenytan att vara rädd för. Erik Helmerson hade skrivit bra i DN så här på Bengt Ohlsson-dagen också. Annars har jag läst Michel Houellebecqs efterord till den franska utgåvan av Scum-manifestet (fast på svenska), och håller nu på med Susan Sontags brev från Sverige 1969. Nu ska jag äta tomater. Jag känner mig lite valhänt som bloggare kan jag erkänna, så det här trevande första inlägget får ses som… en övning. Jag hoppas på att återkomma snart. Hej så länge.

11 kommentarer

Under dagbok