Eftersom jag är som Rousseau och bara kan tänka när jag promenerar har jag promenerat. Oftast när jag promenerar går jag längs Hornsgatan, eftersom den ligger lämpligt till. Bilden här ovanför är Eugene Janssons Hornsgatan, som jag tycker väldigt mycket om, eftersom den liksom skimrar och lockar och glittrar av STAD och allt staden kan erbjuda (spännande saker! Hemliga saker!), jag vill bara ta en drink och lyssna på jazz och ligga med nån när jag ser den, tänkte jag skriva – ja, jag vet inte, typ så är det ju, de där penseldragen får mig att tänka på såna där vispande jazztrummor (?), och så där svajig känns Hornsgatan varje gång jag gått längs den berusad – – –
– – – idag var jag inte berusad, idag tänkte jag på när jag var liten och vi var i Stockholm med familjen, och man skulle svänga av vid Liljeholmen och åka in i stan via Hornstull, som liksom blev platsen där Stockholm börjar på riktigt för mig: man svängde höger efter Liljeholmsbron och åkte längs Hornsgatan mot Slussen, och jag satt i baksätet och insöp varje meter av STADEN – jag tyckte att Hornsgatan var själva definitionen av stad (kanske tycker jag det fortfarande? Ja.), jag minns mataffärerna och att jag funderade på hur det var att ha sin vardag på en gata som Hornsgatan – att ha sin vanliga mataffär mitt i en stad, att röra sig i staden hela tiden – – –
– – – (min NO-bok på mellanstadiet var indelad i kapitel om olika naturtyper, som var och en inleddes med en vacker bild över ett helt uppslag: stranden, till exempel, med en pedagogisk och vacker bild av en strand, och alla dess olika växter och djur, och ängen, och skogen – och staden: ett kapitel hette verkligen staden, och bilden föreställde en innergård, sedd från en lägenhet, det var tegel och stuprör och jag minns inga andra djur eller växter än duvan, vad kan det ha varit för några? Råttan? Jag tyckte att det var lite skrämmande, och lite sorgligt (länge tyckte jag liksom synd om alla som inte hade en egen skog att leka i) men fascinernade, kittlande) – – –
– – – och sedan låg det en radio- och tv-affär på höger sida, med turkos- och lindblomsgrönprickig skylt, jag älskade den skylten, den var lika signifikativ för staden Stockholm som Stomatolskylten för mig (jag gillade när man kom fram till Slussen och såg Stomatolskylten också, men jag tyckte ändå att prickarna på Hornsgatan smällde högre), och radio- och tv-affären med den prickiga skylten finns kvar fortfarande, och jag tycker fortfarande att den är fin, men nu har jag hört att affären ska läggas ner – – –
När jag gick längs Hornsgatan igår, på väg till Nationalmuseum för allra sista gången på väldigt länge – där man för övrigt kunde se Eugene Janssons Hornsgatan – insåg jag att jag fortfarande fascineras av samma saker som när jag gick på mellanstadiet. Jag passerade ett par som ringde på en porttelefon för att bli insläppta i en lägenhet, och jag tänkte att alla som gör det på den här gatan, gör det för att de känner någon som har en lägenhet på Hornsgatan, som antagligen äger en lägenhet på Hornsgatan, och vilken skillnad det är, på nu och då, när jag läste om staden i min NO-bok och de enda jag kände som bodde i stan hyrde sina lägenheter i förorter till Norrköping – – –
– – – och alla jag möter nu, tänkte jag, äger de också lägenheter på Hornsgatan? Är de på väg till sina vänner som äger lägenheter på Hornsgatan? Tror folk jag möter att även jag äger en lägenhet på Hornsgatan? – – –
– – –
(jag har inget bra slut på den här texten)
Thereses dagbok 
Vackert minne med NO-boken. Jag kom aldrig in i staden från Liljeholmen och inte heller så där ofta som det låter som i din barndom. Och jag bor inte heller där nu. Jag bara besöker det som mer än en turist – som en återkommande gäst ibland. Men jag minns Hotel Malmen på Götgatan med familjen, jag uppkrupen i fönstret, såg nedanför neonljus, hotellets kabel-TV med Mike & the mecanics ”The living years” och Bangels ”Eternal flame” och jag tänkte att jag ska bo här nån gång.
Hittade tillbaks tillbaks till din blogg idag efter en längre tids frånvaro. Ser fram emot att läsa här då och då – nån gång ibland. Allt väl till dig. /Elsa
Jag minns hur vi kom in i stan från norra sidan när jag var liten. Där vid Norrtull, där det fanns (kanske fortfarande finns?) reklamskyltar för T-röd, T-gul och kanske nåt mer slags T. Fascinerande var det, och där började Stockholm för mig.
Promenerar du med musik i öronen eller föredrar du att höra det som sker omkring?
Har du en plan redan när du går ut för hur promenaden skall se ut eller får det lösa sig allt eftersom?
Underbar text.
Jag gick i skolan på Hornsgatan på 50-talet, snett emot huset nr 29 som senare figurerade i Östergrens roman, Tvärs över från skolan låg Maria kyrka, eller snarare reste sig. Någon som däremot låg där många år senare var Ronny Öhman, nästan uppblåst till martyr för BSS mfl, men egentligen är den berättelsen helt annorlunda än den sensationella kvällspressen kolporterade.
Min systerson som jobbat ihop med honom och dog av en överdos tio år senare var inblandad, hans mamma skrev efteråt boken Trasdocka efter att hon blivit vräkt pga traumat från denna händelse.
Werner Aspenström såg ut från sitt fönster denna kalla första novembermorgon 1987 och såg Ronny ligga utsträckt på gravhällen, han bodde med sin fru Signa högst upp i porten där min skola låg. Mitt över Maria Trappgränd som går rakt in från Hornsgatspuckeln låg Ellens konditori, där tvserien Tårtan småningom spelades in.
Jag minns att jag tog den långe mobbaren Åke i upptuktelse precis utanför Ellen, det räckte att säga till honom på skarpen. Vi hade ingen matsal eller skollunch, skolan låg i en vanlig lägenhet på bottenvåningen. Långrasten – som då hette frukostrasten – hade vi antingen nere på Adolf Fredriks torg vid Hornsgatan eller uppe i Bastuparken som senare döpts om till Ivar Los park. Adolf Fredriks torg heter numera Mariatorget.
Minnen av Hornsgatan har jag, biten som gick mellan skolan och Slussen, den sedermera överbyggda ravinen som brutalt sprängts fram genom Söders berg – där Söderleden gav ett hisnande perspektiv åt norr och söder. Och där en av de underjordiska gångarna började, mycket sånt omtalat bland skolgrabbarna. Högre upp i det huset fanns en tid Klubb 10, mentalsjukhuset Långbros patientförening, där min far var kassör.
Närmare Slussen låg en stor djuraffär där den lilla poliodrabbade apan Monki tryckte bakom värmeelementet i entrén under kalla vinterdagar. Var började staden för mig? Svårt att säga, kanske snett emot brandstationen vid Hantverkargatan, brandbilar på utryckning, men jag flyttade tidigt därifrån, redan som spädbarn. Men arketypiskt kroppsminne kanske?
Söder kom vi annars till med spårvagn från förorten, senare tunnelbana, till biblioteket i Forsgrenska Medborgarhuset, där jag och mina syskon spelade i Vår Teater för Elsa Olenius och Astrid LIndgren. Astrid fick en särskild generalrepetition då hon fick sitta ensam i salongen. Numera är ingången till teatern och barnbiblioteket från torgsidan, men då för tiden låg den på andra sidan huset, mitt emot katolska kyrkan.
Min mor slutade sina dagar längst ner på Hornsgatan, vid Hornstull, där min syster fortfarande bor, huserande ett antal romska tiggare i sin stora lägenhet. Hinner inte skriva mer just nu. Har precis läst ”Den andra kvinnan”, ska strax möta en av mina och en av mina döttrar! God Jul! ;)
Jag gick i skolan på Hornsgatan på 50-talet, snett emot huset nr 29 som senare figurerade i Östergrens roman, Tvärs över från skolan låg Maria kyrka, eller snarare reste sig. Någon som däremot låg där många år senare var Ronny Öhman, nästan uppblåst till martyr för BSS mfl, men egentligen är den berättelsen helt annorlunda än den sensationella kvällspressen kolporterade.
Min systerson som jobbat ihop med honom och dog av en överdos tio år senare var inblandad, hans mamma skrev efteråt boken Trasdocka efter att hon blivit vräkt pga traumat från denna händelse.
Werner Aspenström såg ut från sitt fönster denna kalla första novembermorgon 1987 och såg Ronny ligga utsträckt på gravhällen, han bodde med sin fru Signa högst upp i porten där min skola låg. Mitt över Maria Trappgränd som går rakt in från Hornsgatspuckeln låg Ellens konditori, där tvserien Tårtan småningom spelades in.
Jag minns att jag tog den långe mobbaren Åke i upptuktelse precis utanför Ellen, det räckte att säga till honom på skarpen. Vi hade ingen matsal eller skollunch, skolan låg i en vanlig lägenhet på bottenvåningen. Långrasten – som då hette frukostrasten – hade vi antingen nere på Adolf Fredriks torg vid Hornsgatan eller uppe i Bastuparken som senare döpts om till Ivar Los park. Adolf Fredriks torg heter numera Mariatorget.
Minnen av Hornsgatan har jag, biten som gick mellan skolan och Slussen, den sedermera överbyggda ravinen som brutalt sprängts fram genom Söders berg – där Söderleden gav ett hisnande perspektiv åt norr och söder. Och där en av de underjordiska gångarna började, mycket sånt omtalat bland skolgrabbarna. Högre upp i det huset fanns en tid Klubb 10, mentalsjukhuset Långbros patientförening, där min far var kassör.
Närmare Slussen låg en stor djuraffär där den lilla poliodrabbade apan Monki tryckte bakom värmeelementet i entrén under kalla vinterdagar. Var började staden för mig? Svårt att säga, kanske snett emot brandstationen vid Hantverkargatan, brandbilar på utryckning, men jag flyttade tidigt därifrån, redan som spädbarn. Men arketypiskt kroppsminne kanske?
Söder kom vi annars till med spårvagn från förorten, senare tunnelbana, till biblioteket i Forsgrenska Medborgarhuset, där jag och mina syskon spelade i Vår Teater för Elsa Olenius och Astrid LIndgren. Astrid fick en särskild generalrepetition då hon fick sitta ensam i salongen. Numera är ingången till teatern och barnbiblioteket från torgsidan, men då för tiden låg den på andra sidan huset, mitt emot katolska kyrkan.
Min mor slutade sina dagar längst ner på Hornsgatan, vid Hornstull, där min syster fortfarande bor, huserande ett antal romska tiggare i sin stora lägenhet. Hinner inte skriva mer just nu. Har precis läst ”Den andra kvinnan”, ska strax möta en av mina och en av mina döttrar! God Jul! ;)