Monthly Archives: september 2015

I’ll always be hunting high and low

Svenska Dagbladets kultursida har nu ägnat tre artiklar åt att försöka fastställa vilken åttiotalets bästa låt är, och utöver att det är bisarrt har alla haft fel. Tror jag, jag har i ärlighetens namn inte läst så jättenoga, men jag gissar att ingen har stridit för att A-ha:s ”Hunting high and low” ska få en plats på listan. Har ni lyssnat på ”Hunting high and low” på senaste tiden?

Jag brukar hävda att jag har objektiv smak, eftersom det är det roligaste man kan hävda i denna fråga, men ibland får jag lov att erkänna att allt jag gillar inte är bra (liksom det ev. finns sådant som är bra som jag inte gillar – fast det har jag svårare att tro). Men jag tycker verkligen att det här är en bra låt. Från början gillade jag den typ för att Morten Harket sjunger jättebra, har Nordens bästa kindben och för att det är en väldigt dramatisk, romantisk och vacker låt (stråkarna vid 2:40!!! Nästan lika bra som mina favoritstråkar, de i Suedes ”Still life”). Och för att ”Hunting high and low” är ett bra motto. Som hänger ihop med förra inlägget i denna blogg, om att alla som är värda att vänta på har passerat förstäderna.

Nu vill jag dock gärna tro att jag ständigt återkommer till den för att den rymmer mer än jag fattade från början: ”Hunting high and low” är i själva verket Orfeus och Eurydike-myten i popversion. Lyssna nu på den och tänk på det är ni snälla.

 

Det är Orfeus som sjunger. Han är jättekär i en tjej, hon sover bredvid honom, hon är söt och allt är mysigt. Och sen plötsligt: ”I watch her slipping away”. Hon försvinner! Till underjorden! Och han vet att han kommer att leta efter henne överallt. ”There’s no end to the lengths I’ll go to / To find her again / Upon this my dreams are depending / Through the dark / I sense the pounding of her heart”.

Han är i underjorden och letar efter henne, hör hennes hjärta slå där i mörkret. Han sjunger medan han letar, så fint att Karon, som har rövat bort Eurydike, inte kan stå emot det. Seriöst, skulle någon kunna sjunga tillbaka en kvinna från dödsriket så är det Morten Harket. ”Vänd dig inte om och titta på henne nu!”, säger Karon. Men Morten sabbar det. Han vill så gärna se henne. Det kan man förstå. (Jag har alltid haft svårt för det här med uppskjuten njutning. Slave for lustprincipen. Det är kasst att Freud inte verkar ha skrivit något om Orfeus, men när han skrev ”Bortom lustprincipen” så hade hans dotter precis dött. ”Freud’s daughter Sophie died at the start of 1920, partway between Freud’s first (1919) version and the version of Beyond the Pleasure Principle reworked and published in 1920.” Jag tänker mig att det här hänger ihop på något sätt, även om jag inte kan reda ut det nu för jag har varit på två olika tillställningar ikväll, med två olika fria barer.)

Åter till A-ha. ”And now she’s telling me she’s got to go away”, sjunger Morten. Och så stråkarna, stråkarna! Nu måste de skiljas åt för alltid, det är sjukt sorgligt.  Egentligen får han ju skylla sig själv för det är han som har ställt till det när han var tvungen att vända sig om och titta på henne, men det gör det nästan ännu värre. Att man hade något så fruktansvärt vackert, och sedan sabbade man det, och man har ingen annan att skylla på än sig själv. Och sedan kommer man att älta det resten av livet.

Ja, jag ville bara dokumentera denna tanke eftersom jag verkar vara först på internet om den.

(En tråkig grej med alltsammans är att jag tror att det är jag som är Orfeus. Therese betyder ”jägarinna”.)

9 kommentarer

Filed under dagbok

om förstäderna

Jag har varit bekymrad över att jag inte har hunnit blogga på ett tag, och över att den här bloggen ska bli som min dagbok på långstadiet, där varje inlägg började med ”Kära dagbok, förlåt att det var så länge sedan jag skrev i dig.” Men det är så bråda tider i kulturmediebubblan just nu, jag har varit på förlagsfest, aw, bokrelease, bröllop, aw, aw och middag samt på galleribesök och pressvisning, allt inom loppet av drygt en och en halv vecka. Inte mycket tid till bloggen då, förstår ni säkert. Jag har inte heller läst en enda bok (men beställt fyra, eller om det är fem), och så har jag känt mig upptagen av världen, av flyktingströmmarna på nyheterna, bilderna på människorna på tågstationer, videon med flyktingar som kommer till Tyskland och tas emot med värme och godis till barnen.

Igår var jag på väg till middag i Hägerstensåsen, och vid Midsommarkransens t-banehållplats tänkte jag som vanligt på skyltarna som sitter på perrongerna, där det står ”förstaden Midsommarkransen”, reproduktioner av kanske en broschyr som skulle presentera den nya förorten och sälja in den till boende när den ännu inte var färdigbyggd.

midsommarkransen

Det är inte den här bilden som sitter på perrongen, men jag tyckte att den här var finare.

Och som vanligt tänkte jag på vilket vackert ord förstad är, och som vanligt följde tanken på Werner Aspenströms dikt som slutar med raderna ”Varför spärrar ni förstädernas gator? Den ni väntar på passerar inte förstäderna.”

Jag fattar verkligen inte de där raderna. Och jag vet att man inte måste fatta poesi! Jag är helt för att det finns saker man inte fattar! Men jag blir provocerad av dem, lite för att det är två så underbara meningar, och de är väl underbara just för att det finns ett mysterium i dem, men jag blir provocerad ändå. Jag har alltid tänkt mig att de har något slags religiös innebörd. Att den man väntar på kanske är Gud själv, som är större än allt man kan fatta, och som därför inte behöver passera några förstäder (”Kärleken behöver inget pass inget visum”, som Björn Ranelid skulle ha sagt).

Men å andra sidan har de där raderna alltid fått mig att tänka på när Jesus red in i Jerusalem på sin åsna, som jag minns scenen från kyrkans barntimmar, och folk stod där med sina palmblad (som folket i Tyskland stått med karamellskålarna till flyktingbarnen), och jag är helt säker på att Jesus red genom förstäderna. Att det typ är grejen: han passerade förstäderna.

Assisi-frescoes-entry-into-jerusalem-pietro_lorenzetti

Jesus rider genom förstäderna av Pietro Lorenzetti, 1320.

Får jag välja mellan att vänta på någon som inte passerar förstäderna och någon som gör det, väljer jag någon som gör det. Vad vet man egentligen om livet om man inte har passerat förstäderna?
Alla som är värda att vänta på har passerat förstäderna.

2 kommentarer

Filed under dagbok