Jag har varit bekymrad över att jag inte har hunnit blogga på ett tag, och över att den här bloggen ska bli som min dagbok på långstadiet, där varje inlägg började med ”Kära dagbok, förlåt att det var så länge sedan jag skrev i dig.” Men det är så bråda tider i kulturmediebubblan just nu, jag har varit på förlagsfest, aw, bokrelease, bröllop, aw, aw och middag samt på galleribesök och pressvisning, allt inom loppet av drygt en och en halv vecka. Inte mycket tid till bloggen då, förstår ni säkert. Jag har inte heller läst en enda bok (men beställt fyra, eller om det är fem), och så har jag känt mig upptagen av världen, av flyktingströmmarna på nyheterna, bilderna på människorna på tågstationer, videon med flyktingar som kommer till Tyskland och tas emot med värme och godis till barnen.
Igår var jag på väg till middag i Hägerstensåsen, och vid Midsommarkransens t-banehållplats tänkte jag som vanligt på skyltarna som sitter på perrongerna, där det står ”förstaden Midsommarkransen”, reproduktioner av kanske en broschyr som skulle presentera den nya förorten och sälja in den till boende när den ännu inte var färdigbyggd.
Det är inte den här bilden som sitter på perrongen, men jag tyckte att den här var finare.
Och som vanligt tänkte jag på vilket vackert ord förstad är, och som vanligt följde tanken på Werner Aspenströms dikt som slutar med raderna ”Varför spärrar ni förstädernas gator? Den ni väntar på passerar inte förstäderna.”
Jag fattar verkligen inte de där raderna. Och jag vet att man inte måste fatta poesi! Jag är helt för att det finns saker man inte fattar! Men jag blir provocerad av dem, lite för att det är två så underbara meningar, och de är väl underbara just för att det finns ett mysterium i dem, men jag blir provocerad ändå. Jag har alltid tänkt mig att de har något slags religiös innebörd. Att den man väntar på kanske är Gud själv, som är större än allt man kan fatta, och som därför inte behöver passera några förstäder (”Kärleken behöver inget pass inget visum”, som Björn Ranelid skulle ha sagt).
Men å andra sidan har de där raderna alltid fått mig att tänka på när Jesus red in i Jerusalem på sin åsna, som jag minns scenen från kyrkans barntimmar, och folk stod där med sina palmblad (som folket i Tyskland stått med karamellskålarna till flyktingbarnen), och jag är helt säker på att Jesus red genom förstäderna. Att det typ är grejen: han passerade förstäderna.
Jesus rider genom förstäderna av Pietro Lorenzetti, 1320.
Får jag välja mellan att vänta på någon som inte passerar förstäderna och någon som gör det, väljer jag någon som gör det. Vad vet man egentligen om livet om man inte har passerat förstäderna?
Alla som är värda att vänta på har passerat förstäderna.
Thereses dagbok 
Fina och betydelsemättade rader; nästan som en Shakespeare-replik, om han skrivit något lite mer direkt religiöst. En annan sak som fångade mitt intresse: Vem är det som talar? I vilken relation står han till de som ”spärrar förstädernas gator” och till den som ska komma, inte minst med tanke på att ”spärra” har en negativ konnotation? I triangeln mellan den som ska komma, de som spärrar (eller väntar) och den som talar uppstår en rik spänning som alstrar många reflektioner.
Om man fortsätter på det religösa spåret så tänker jag att en möjlig innebörd kan vara en känga åt innerstadsborgerligheten? Jesus var ju ett hot mot etablissemanget, och man kan tänka sig att ”den ni väntar på” inväntas med bävan, och att förstadens gator spärras för att hindra densamme från att ta sig vidare in mot staden, men att det är ett fåfängt företag då den inväntades intresse inte är centrum utan periferin?
Man kan också tänka sig att den inväntade är efterlängtad men att man vill barrikadera sig mot förstädernas invånare, och att detta försök att avskilja sig från de mindre bemedlade också har effekten att man avskiljer sig från sin frälsare.
Obs att jag baserar detta enbart på dessa två rader, känner inte till sammanhanget och inser att det kanske kullkastar min tolkning. Mycket vackra rader dock, blev genast sugen på att läsa mer Aspenström. Tack!