I’ll always be hunting high and low

Svenska Dagbladets kultursida har nu ägnat tre artiklar åt att försöka fastställa vilken åttiotalets bästa låt är, och utöver att det är bisarrt har alla haft fel. Tror jag, jag har i ärlighetens namn inte läst så jättenoga, men jag gissar att ingen har stridit för att A-ha:s ”Hunting high and low” ska få en plats på listan. Har ni lyssnat på ”Hunting high and low” på senaste tiden?

Jag brukar hävda att jag har objektiv smak, eftersom det är det roligaste man kan hävda i denna fråga, men ibland får jag lov att erkänna att allt jag gillar inte är bra (liksom det ev. finns sådant som är bra som jag inte gillar – fast det har jag svårare att tro). Men jag tycker verkligen att det här är en bra låt. Från början gillade jag den typ för att Morten Harket sjunger jättebra, har Nordens bästa kindben och för att det är en väldigt dramatisk, romantisk och vacker låt (stråkarna vid 2:40!!! Nästan lika bra som mina favoritstråkar, de i Suedes ”Still life”). Och för att ”Hunting high and low” är ett bra motto. Som hänger ihop med förra inlägget i denna blogg, om att alla som är värda att vänta på har passerat förstäderna.

Nu vill jag dock gärna tro att jag ständigt återkommer till den för att den rymmer mer än jag fattade från början: ”Hunting high and low” är i själva verket Orfeus och Eurydike-myten i popversion. Lyssna nu på den och tänk på det är ni snälla.

 

Det är Orfeus som sjunger. Han är jättekär i en tjej, hon sover bredvid honom, hon är söt och allt är mysigt. Och sen plötsligt: ”I watch her slipping away”. Hon försvinner! Till underjorden! Och han vet att han kommer att leta efter henne överallt. ”There’s no end to the lengths I’ll go to / To find her again / Upon this my dreams are depending / Through the dark / I sense the pounding of her heart”.

Han är i underjorden och letar efter henne, hör hennes hjärta slå där i mörkret. Han sjunger medan han letar, så fint att Karon, som har rövat bort Eurydike, inte kan stå emot det. Seriöst, skulle någon kunna sjunga tillbaka en kvinna från dödsriket så är det Morten Harket. ”Vänd dig inte om och titta på henne nu!”, säger Karon. Men Morten sabbar det. Han vill så gärna se henne. Det kan man förstå. (Jag har alltid haft svårt för det här med uppskjuten njutning. Slave for lustprincipen. Det är kasst att Freud inte verkar ha skrivit något om Orfeus, men när han skrev ”Bortom lustprincipen” så hade hans dotter precis dött. ”Freud’s daughter Sophie died at the start of 1920, partway between Freud’s first (1919) version and the version of Beyond the Pleasure Principle reworked and published in 1920.” Jag tänker mig att det här hänger ihop på något sätt, även om jag inte kan reda ut det nu för jag har varit på två olika tillställningar ikväll, med två olika fria barer.)

Åter till A-ha. ”And now she’s telling me she’s got to go away”, sjunger Morten. Och så stråkarna, stråkarna! Nu måste de skiljas åt för alltid, det är sjukt sorgligt.  Egentligen får han ju skylla sig själv för det är han som har ställt till det när han var tvungen att vända sig om och titta på henne, men det gör det nästan ännu värre. Att man hade något så fruktansvärt vackert, och sedan sabbade man det, och man har ingen annan att skylla på än sig själv. Och sedan kommer man att älta det resten av livet.

Ja, jag ville bara dokumentera denna tanke eftersom jag verkar vara först på internet om den.

(En tråkig grej med alltsammans är att jag tror att det är jag som är Orfeus. Therese betyder ”jägarinna”.)

9 kommentarer

Filed under dagbok

9 responses to “I’ll always be hunting high and low

  1. Haha, Therese.
    :)
    Well done, som di säjer på ängälska.

  2. Skönt att se att även en überestet som du har sina fläckar!

    Hunting high and low, kom igen, Therese! A-ha som försöker vara något de inte är eller ens kan vara… (Men fint att de sätter igång din fantasi.)

    Slave to love, med Bryan Ferry, sönderspelad eller ej, där har du the real deal.

  3. Eller möjligen Oh Yeah! från Roxy Music’s album Flesh And Blood.

  4. JAG TÄNKTE PÂ DEN! Sâ sent som förra veckan.
    http://fransyskanh.blogspot.fr/2015/09/lasning-lyssning.html
    Vad tycker du om Ane Bruns version? Föredrar käkbenens.
    (Strâkarna, metallrösten, bästa höstmusiken, vi är mkt överens).

  5. Lars

    Jag för min del är övertygad, inte av låtens storhet, kanske, men väl av den intressanta analysen. Dessutom går han samma öde som Orfeus till möte i slutet av låten och slits i stycken. Dock inte av menader utan av sig själv: ”Watch me tearing myself to pieces”.

  6. Postat av: Laura
    Samt tack till Therese Bohman, för musikaliskt stöd ;)

    (Hunting High and Low — theresebohman.wordpress.com)
    2015-09-22 @ 10:50:29

    Therese, vi har ju aldrig träffats, men hoppas nu du inte tar det här på fel sätt ;) — ovanstående är en kopia av min egen kommentar till dagens inlägg på bloggen [10:38].
    /L.

  7. Nej, 10:43 var det, ursäkta.

  8. Laura

    Vad har hänt, du bestämde dig för att sluta blogga igen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s