en grafomans eftermiddag

Fy vad sorgligt att Lars Gustafsson är död. Jag har läst väldigt lite av honom, så jag sörjer honom som en person jag inte kände men träffade ett antal gånger på olika tillställningar. En gång var jag på en releasefest för en bok av Per Ahlmark och Lars Gustafsson höll en lång utläggning som började med en anekdot om att han befunnit sig i den finlandssvenska skärgården i en modernistisk segelbåt med Jörn Donner, som fick mig att skratta så jag grät. Då tänkte jag – och det har jag för övrigt tänkt på varje Expressentillställning jag varit på och bytt några ord men framför allt lyssnat på honom – att Gud vad det är underbart att det finns en man som han i kulturoffentligheten, så genuint rolig och bildad och excentrisk. Genererar den här tiden några framtida kulturpersonligheter som Lars Gustafsson? Det är verkligen svårt att tro.

Idag har jag skrivit en gästrecension om en bok med texter om konst och så har jag mailat med en journalist jag verkligen beundrar som ska göra en intervju med mig, det känns som en sån ära! Tyvärr måste jag bli fotograferad vid samma tillfälle. Sjukt dålig idé eftersom jag kommer att tänka åtminstone lika mycket på hur jag ser ut som på vad jag säger. Igår läste jag halva Theis Örntofts ”Dikter 2014”. Den var toppen. Inte helt förvånande som att läsa Michael Strunge när jag upptäckte honom. Jag måste börja prenumerera på Weekendavisen igen. Imorgon ska jag vistas på mitt day job i tolv timmar hade jag tänkt. Kedja fast mig vid min jobbdator och förbereda allt som förberedas kan av sådant som måste förberedas – jag låg vaken till tre i natt och tänkte på allt som måste förberedas.

Jag har varit ute och gått och lyssnat på senaste avsnittet av Historiepodden, om Kreta och grekisk mytologi, så underbart, inget (jo okej, kanske något, men inte mycket) gör mig så mysig som grekisk mytologi, det är så vackert och fascinerande, och det var underbar temperatur ute, milt och disigt, mitt bästa väder. En timme och tio minuter tog det mig att gå 8 300 steg. Jag gick inte så fort eftersom jag tyvärr inte var ensam om att ha kommit på idén att ta en söndagspromenad kring Årstaviken, men Horace Engdahl går kanske inte alltid så fort heller? Om han håller mitt tempo tar det honom nästan exakt tre timmar att gå sina 22 000 steg. Det är kanske inte omöjligt att gå 22 000 steg, men jag tror inte att det händer så himla ofta! Jag har räknat steg i över ett år nu och tror att jag någon extrem dag kom upp i 18 000, men det var alltså verkligen extremt. Jag måste köpa några nya skor att gå i. Klas Östergren har sagt att det är vad man måste investera i som författare, eftersom det är när man promenerar som man får alla idéer. Det stämmer. Undrar om de pratar mycket om sina promenader i Svenska Akademien. Jämför dagsgenomsnittet för steg och sånt.

ur arkivet: orienteringskontroll

16:22

jag vet inte om vi är i Västergötland Närke eller Östergötland,

från bilfönstret ser jag i den snåriga skogen en orienteringskontroll, lysorange och vit, alldeles invid vägen på andra sidan ett viltstängsel

och jag tänker på alla gånger vi hade orienteringsdag i skolan i en skog jag kunde utan och innan och hur jag, bara genom att kasta en blick på kartan, kunde veta i förväg exakt var kontrollerna satt

och jag tänker att kanske känner någon den här skogen lika bra som jag kände min skog, kanske finns det över hela landet människor som känner sina skogar lika bra, kanske finns det i alla skogar någon som känner varje stig och sten så bra att hon eller han kan veta exakt var orienteringskontrollen sitter, bara genom att kasta en blick på kartan

och det är en överväldigande tanke

 

 

 

(Dikt från slutet på 1900-talet! Jag minns dagen exakt, jag satt i baksätet på en bil på väg från Mariestad till Kolmården. Vi hade ätit på en vägkrog, jag läste Stig Larssons ”Natta de mina” i bilen, en bok vars omslag är orienteringskontrollsorange. Igår när jag flanerade runt Årstaviken såg jag en orienteringskontroll i en buske och kom och tänka på den här dikten.)

det blev en helt vanlig dagbok

Kanske skaffar jag också en arbetsdagbok nu! Eller så skriver jag bara lite grejer jag tänker. Angående arbetet: Mitt manus till roman nummer 3 är nu hos min förläggare och i tre dagar har jag nu kunnat 1. göra något annat på eftermiddagar och kvällar än att jobba med det/tänka att jag borde jobba med det, 2. noja ihjäl mig över vad jag har skrivit. Jag har redan börjat älta allt de kommande recensenterna kan anmärka på, jag tror till och med att jag drömde om det i natt, att någon skrev ”Det-och-det känns oärligt”, kanske något värre än oärligt till och med, kanske ”förljuget”!! Vilken mardröm. Jag måste gå igenom varje mening noga och se till att den känns ärlig. Marguerite Duras skulle fatta. Det stod i Horace Engdahls bok att ”Hos kvinnan leder frihet till depression: det är vad en ung läsarinna kan lära sig hos Marguerite Duras. Sedan är det bara att välja” och det kan man ju raljera över och jag vet inte ens hur väl det stämmer att det är vad man kan lära sig hos Marguerite Duras, men detta vet jag: Det är vad man kan lära sig av livet! Med betoning på ”kan”, man kan lära sig av livet att frihet suger i längden. Det har jag skrivit en bok om. En grej jag inte kan släppa när det gäller Horace Engdahl är att han påstod i DN att han går 11 000 steg om dagen och ibland dubbelt så långt. 22 000 steg!? Det är jättemycket. Men Horace Engdahl har kanske inte så mycket för sig om dagarna? Själv har jag numera ett halvtidsjobb och försöker efter avklarade plikter att gå 8000-10 000 steg om dagen eftersom jag har blivit vinterfet och vill gå ner i vikt. Ja, triggerwarning, det känns som att man inte får skriva om sånt? Jag bantar inte ens, jag åt precis sex småkakor, och senaste (/sista) gången jag vägde mig var när jag var 17, jag vill bara komma i kläderna jag köpte innan jag gick i ide och låg inne och sov i hela januari och februari och halva mars. Jag går typ 6 kilometer och lyssnar på Jonathan Johanssons ”Lebensraum!” en och en halv gång (”De har en drink som smakar nyfallen snö” sjunger han, hur smakar det? Nyfallen snö luktar som ozon, detta har jag fördjupat mig i eftersom jag är intresserad av parfym, men hur smakar nyfallen snö? Lite järn har jag för mig? Det var länge sen jag åt snö nu), och sen hämtar jag nån mat på min gata (obs, i en restaurang på min gata, ej mat som ligger på gatan, jag har inte förfallit helt), eftersom jag har slutat laga mat. När jag har någon att göra det med ska jag börja igen, tills dess är det för tråkigt. De har tagit bort återvinningsstationen som stod längst ner på min gata förut, i förrgår skulle jag gå och slänga fem påsar tidningar och kartonger och hade släpat ner alltsammans i entrén och gått ut med två påsar och stod på gatan och glodde på platsen där återvinningsstationen stått, men den var borta! Så jag fick släpa upp alla tidningar till min lägenhet igen. Jag blev så arg att jag nästan blev tårögd och mailade till Stockholms tidnings- och förpackningsåtervinning eller vad det heter, de svarade att de inte hade haft bygglov (?) för återvinningsstationen och varit tvungna att flytta bort dem medan de sökte nytt. Inget gör mig så arg som när man försöker göra rätt, och så går det inte! Inget! Jag var och kollade på Horace Engdahl (- Vilket tjat om Horace Engdahl. – Ja, sorry) och Anna Hallberg och Thomas Steinfeld på ABF i tisdags, och det var jättemycket folk i kö innan, och helt plötsligt hade det bildats två köer, varav den andra – som jag inte stod i – var kortare, och folk började ställa sig i den istället, och en kille som stått bakom mig trängde sig förbi mig och ställde sig i den andra kön, och blev insläppt före mig! Jag hade kunnat klippa till honom. Sedan visade det sig skojigt nog att han höll plats i föreläsningssalen till en förläggare på vänsterkanten. Solidaritet! Ha! Det var som på Titanic i den där kön. Sen bytte arrangörerna sal och alla fick plats och sen sa alla i panelen sa saker. Jag har en glatt receptiv period just nu, jag tycker att folk säger bra saker, och att en massa nya böcker verkar kul, jag köpte Theis Örntoft och ska strax läsa den och nu vill jag läsa Olga Ravn också, jag har till och med börjat gilla P1 Kultur.