möblerar mitt manus

Jag tänker idag när jag sitter och går igenom min redaktörs ändringsförlag i mitt romanmanus att varje roman är som en egen värld som vilar på strukturer som alltid kommer att vara okända för alla andra än författaren. När jag började skriva i tidningar skrev jag ett tag i en inredningstidning, och vid ett tillfälle uppstod vad jag tyckte vara en konflikt inom mig själv, när jag skulle beskriva ett hem som var möblerat på ett sätt som jag personligen avskydde. Jag sa det till min redaktör, som efter ett utmärkt samtal tillade att jag kanske också borde tänka på att hem, även de hem som visas upp i inredningstidningar, i någon mån liksom bara blir som de blir. Ytterst sällan har människor möjlighet att utgå från noll och gå ut och skaffa möbler och prylar enligt ett bestämt estetiskt system som de upprättat: vissa saker hamnar liksom bara i ett hem, kanske för att man ärvt dem eller fått dem eller skaffat dem vid en speciell och personligt betydelsebärande period i livet, och sedan går det bara inte att göra sig av med dem, även om de nu inte passar in alldeles perfekt i helheten.

Det känns exakt så när jag skriver en roman. Att det finns vissa partier som liksom bara hamnar där, och som måste stå kvar, även om helheten kanske hade blivit bättre utan dem, om man ser något slags estetiskt perfektion som slutmål. De där styckena är som de där möblerna det inte går att göra sig av med: kanske kan man inte ens formulera för sig själv varför de måste vara kvar, men man vet att de måste det. Och det här är något annat än den där trötta smartheten om darlings man ska döda, även om det ofta är fråga om stycken som hängt med länge, kanske redan från allra första början, och kanske var det i någon mån just dessa stycken som gjorde att det blev en roman över huvud taget, som drev en att skriva, och sedan när man snickrade ihop resten av romanbygget runt dem så såg det kanske lite, lite konstigt ut… det får man medge. Men ändå. Att ta bort dem vore som att ta bort en bit av romanens själ.

Och sedan ska boken läsas och bedömas av människor som inte har en aning om det här! Ingen annan människa än författaren har någonsin en aning om sådant. Läsaren föreställer sig antagligen romanen som det där omöblerade hemmet, där författaren sedan kunnat möblera helt fritt, gått ut och skaffat de bästa och snyggaste prylarna, flyttat runt dessa vackra och framför allt motiverade möbler tills de utgör en harmonisk helhet … och när man har den möjligheten, varför i himmelens namn låter man det stå en avlutad klumpig gammal skänk mitt i vardagsrummet?

Ingen kommer att fatta det mer än författaren vet att skänken är en absolut nödvändighet, för annars hade det inte ens blivit en roman. Man får leva med att folk tycker att den är ful och obegriplig. Man kan ställa nåt från Illums Bolighus och några trendiga snittblommor på den för att dra uppmärksamheten ifrån den, kanske så förtjänstfullt att alla verkligen bara tjusas av den danska designen, men själv vet man att den finns där under: lite störande, lite klumpig, helt nödvändig.

Annonser

3 kommentarer

Filed under dagbok

3 responses to “möblerar mitt manus

  1. L.

    Bra text om Josef Frank-utställningen i Expressen!

  2. Kajsa

    Jag tror aldrig att jag läst en så träffande, och vacker, beskrivning av redigeringsprocessen. Nu förstår jag plötsligt min egen lite bättre.

  3. OrdBild

    Jag tycker tanken på rummet,möblerna,det nödvändiga och det ibland obegripliga för den skapande människan är en ”upplyst” och tänkvärd liknelse(kanske lite billigt uttryck?) om tvånget att skapa. Jag kommer att tänka på det vita ytan på en duk där något exakt är tecknat med klar,medveten linjeföring men där det vid sidan av den perfekt utförda bilden finns en gråton som ser ut som om konstnären hade spillt ut några droppar kaffe och sedan torkat av ytan med handen. Efter det uppstod kanske den för konstnären perfekta balansen? Eller kom det brunfärgade vattnet dit med vilje;tvånget att s.a.s. arbeta MOT den egna processen. Skillnaden mot ORD är väl att läsaren där tror sig vara en exakt geigermätare i uttolkandet av konstverket just för att det är ord…till skillnad från bildkonst och musik.
    Läst dina böcker med stor behållning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s