i Tyskland anser man mig inte galen

Två saker var bra med ”I love Dick” av Chris Kraus:

”Jag tror … att den idealiska läsaren är en som är förälskad i författaren och kammar igenom texten i jakt på ledtrådar till den personen och till hur den tänker”

”‘Jag hatar nittio procent av allt omkring mig!’ berättade jag för dig. ‘Men resten älskar jag verkligen. Kanske för mycket.'”

Jag tänkte att ”I love Dick” var en bok jag måste läsa eftersom den handlar om en intellektuell kvinna i fyrtioårsåldern som pratar med män om konst, vilket är typ vad jag själv har skrivit en bok om, men jag tyckte att alltihop var liksom stolpigt och tråkigt. Det här är andra gången jag blir besviken på en roman om kvinnligt skapande som jag hört ett inslag om i P1 Kultur (även om samtalet om ”I love Dick” borde ha avskräckt mig), den förra var Jenny Offills ”Avdelningen för grubblerier”. Nu har jag läst tre böcker det senaste halvåret av kvinnor som skriver om skapande och om besatthet (lustigt nog av tre kvinnor som dessutom besökt Internationell författarscen på Kulturhuset): Sent i höstas läste jag Marie Darrieussecqs ”Man måste älska männen mycket”. Den var bäst i sällskapet, och liksom bra, men inte jättebra.

I morse läste jag Balzacs ”Det okända mästerverket”, och den var jättebra! Den handlade ju dock om manligt skapande (och kvinnan som musa och objekt), samt skrevs 1832 och lär inte få några radioprogram. Jag borde göra annat än läsa böcker jag hört om på P1. Läsa Vilhelm Ekelunds samlade verk kanske, se hela Kenneth Clarks ”Civilisation”. Jag tecknade 26 veckors prenumeration på Weekendavisen för att få ett tillflöde av något annat i tillvaron. Jag är så frustrerad! Trött på Sverige på självaste nationaldagen. Som Nerval skrev: ”Det handlar bara om en felplacering! I Tyskland anser man mig inte galen!”