som om man djupt inne i Schwarzwald plötsligt skulle ha stött på tropiska slingerväxter

Det låg en doft av typ syntetisk buske i hela trapphuset när jag kom in, det var för att det pågick visning av den lilla lägenheten på nedre botten bredvid hissen och de hade tänt ett doftljus. Jag stack in huvudet och det var en skrämmande modern killägenhet, dörren var turkos på insidan och det var klinkers på hela golvet och av sådär 21 kvadratmeter upptogs uppskattningvis 18 av soffa. Men doftljuset luktade gott, liksom grönt, jag gillar liksom gröna dofter: Mitt Pine balsam-ljus från H&M Home doftar tyvärr nästan ingenting, men min handtvål Green herbs från Zara Home är jättegod och finns även som doftljus, jag skulle köpa ett sådant om jag inte hade köpförbud just nu.

Mitt i köpförbudet – ”I love Dick” var ett undantag för den var arbetsmaterial, dvs. kunde betalas med företagskortet vilket nog doftljus inte kan (?) – fick jag en bok med posten, Kristine Næss ”Bara en människa” som jag nu kommer att hajpa oläst eftersom den 1. har en blurb av Knausgård men framför allt eftersom 2. Kristine Næss är jättegullig. Hon var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för ”Bara en människa” och vi var i Finland tillsammans på framträdanden i samband med det. Jag har anledning att tro att den är jättebra. ”Till sist blir hon översatt till svenska, den väl etablerade och säregna författarrösten i Norge. Efter åtta egna böcker”, skriver förlaget. Verkligen på tiden!! Jag känner mig så glatt nordisk efter Nordiska rådet-nomineringen och egentligen som en idiot som inte läst Kristin Næss på norska, men jag är tyvärr lite lat.

På flyget till Berlin läste jag Durs Grünbeins ”Atlantis barer”, som jag bara läser när jag reser och fortfarande aldrig kommit fram till slutet i, men den här gången var det nära. Så himla bra och mysig bok! Den är som en pyttipanna av saker som är bra – lite som Kristian Petris film ”Hotellet”! Den har jag inte skrivit om … för jag har inte bloggat på länge. Det kanske kommer – av hav och resande och myter och Dante, plus att det är en gullig tanke med Durs Grünbein i dykardräkt eftersom han ser ut som en lite bortkommen tysk ingenjör. <- Typisk mening som aldrig kommer att få mig invald i Svenska Akademien.

I ett kapitel besöker han Paestrum, ”ett dammtorrt ställe i södra Kampanien, en paradisisk sommar i början av 90-talet. Då var jag ung och full av reslust, i det avseendet har mycket förändrats.” Det är ett så underbart stycke:

Där hade man vandrat omkring i timmar mellan tempelruiner, förföljd av solen, av tusentals cikadors högspänningssirpande, nedtryckt av de tre massiva templens ståtliga dimensioner. Man hade reagerat som Goethe i denna gulbruna ödemark. Efter de yppiga landskapen vid Neapelbukten hade man hamnat på en karg slätt, i en uttorkad, föga inbjudande trakt, inte riktigt av denna världen. Dammiga vägar, majsfält, några pinjer. Ingenstans hade varningsskylten ”Se upp, arkaiskt!” förberett en på detta sceneri. Utan övergång befann man sig, så långt i väster, framför doriska invandrares kolossala kultbyggnader, en främmande arkitektonisk vegetations skrämmande utväxter. Ungefär som om man djupt inne i Schwarzwald plötsligt skulle ha stött på tropiska slingerväxter. Svettig hade man klättrat uppför trappor, drömskt lagt handen i de breda kannelyrerna på elefantben till kolonner, prövat stenplattornas soliditet genom att ta av sig badskorna – som man genast tog på sig igen, på grund av det tarantelstick som det glödheta golvet gav en. Något av sumpmark var det, trots torrheten; i värmeflimret liknade kolonnerna tjocka vassknippen som dignade under tvärbjälkarnas tyngd. Entasis* var den trollformel som förklarade intrycket, men det lät mer som elefantiasis. Begripligt att en rumsparanoiker som Piranesi här varit i sitt rätta element. Framför allt det så kallade Poseidontemplet, denna mäktiga kropp som andades, en byggnad av idel muskler i tuffsten, hade snabbt fått tyst på en. Och dystert grubblande hade man utlämnat sig sig åt de porösa kolonnmassorna, låtit sig slås ihjäl av dem.

Jag älskar kolonner! Jag har skrivit en roman om det.

 

*Entasis: