Kategoriarkiv: dagbok

ur arkivet: jag ska berätta om henne

jag ska berätta om henne

jag ska börja bakifrån
jag ska börja med när hon säger
det är skillnad på kärlek och prägling
och jag tänker att det där är något hon har läst i en bok
och gav hon mig tio sekunder kanske jag
skulle kunna säga vilken
men det gör hon inte

jag ska försöka,
även om allt inte går att förklara
som en färg man inte kan benämna
men instinktivt känner innebörden av;
den mörkt gröna nyans som lövträd får
som gör att man vet att sommaren börjar ta slut,
det är en jävla röra alltsammans

 

när hon har varit med honom
när hon har kommit hem igen
när hon gått förbi mig i vardagsrummet
i den urtvättade ljusblå tshirten
och vi pratar inte med varandra
och jag vet att jag antagligen skulle kunna känna hans lukt
i hennes tröja
och det blir skuggor på väggen av den där krukväxten
och skuggan ser ut som en palm fast inte växten gör det
och jag måste resa mig och gå ut,
måste gnugga bort alla prickar över ä och ö
vid busshållplatsen
utan att något blir särskilt obegripligt alls

 

och jag kan känna det i luften
det som hållit på sedan innan midsommar
det är inte sommar längre
det är en himmel som börjat få en vemodig anstrykning
av exakt den slags platta koboltblå som som gör luften
overkligt skarp soliga höstdagar

jag ska berätta om hur man nu får börja
ha en kofta på sig om kvällarna
om hur hon går ner till servicebutiken på andra sidan kvarteret
och kommer tillbaka med bananlådor
om hur telefonen ringer och hon flyttar med den in i sitt rum
och stänger dörren om sig innan hon börjar prata
om hur hon sitter i vardagsrummet och målar sina tånaglar
med ett ljusrosa nagellack
och hur den kemiska doften fyller hela lägenheten
medan jag sorterar böcker

det är något hopplöst över det, över hela situationen
och över hennes händer som hon inte vet var hon ska göra av
när hon står i dörröppningen och vill prata med mig
om enbart praktiska ting
såsom nycklar, datum,
mitt behov av bananlådor
etcetera
och något hopplöst, nervöst över hur hon till slut låter ena handens fingrar
snurra en slinga hår runt runt
på ett sätt jag aldrig sett henne göra förut

jag ska berätta om något hon säger:
att hon önskar att jag ska vara i alla fall lite samarbetsvillig
så det inte blir så svårt
och det är en helt och hållet självisk önskan
och jag hatar henne när hon säger så

 

om vi rör oss bakåt i tiden;
april, maj, vi dricker vodka och juice av
äpple apelsin och passionsfrukt
medan vi sminkar oss i hennes badrum
ljuset där inne är gult och utanför fönstret
är himlen klar, blå, kommer inte bli mörk
på många timmar än

jag ska berätta om en av de där nätterna
i april, maj
när det blev kyligare än vi räknat med
när vi valde kläder
och vi frös, hon så mycket att hon skakade
på väg från fest till efterfest
och till slut somnade på någons säng med grönt fottéöverkast,
ett sånt som farmor hade när jag var liten
och vi vaknade tidigt och gick tyst
för att inte väcka någon
och tog med oss överkastet
över axlarna genom stan
för att inte frysa
och hur vi resten av sommaren
när som helst kunde titta på varandra
och säga ”gud, vi måste lämna tillbaka överkastet!”
och spärra upp ögonen mot varandra
och de vi umgicks med
blev irriterade för att de inte fattade vad vi pratade om
och vi berättade inte utan skrattade
och sa ”glöm det, det var inget”

 

jag ska berätta om hur det regnar ute
åskskurar, men utan åska
bara regn som slår så hårt
att en del av blommorna vars namn jag inte vet
i den stora runda betongkrukan på gården
trasas sönder
och åska, inte förrän på natten när jag är ensam i lägenheten
och jag räknar avståndet mellan blixt och knall,
försöker hitta en formel

 

 

 

(Poesi från typ 2002.)

Lämna en kommentar

Under dagbok

en grafomans eftermiddag

Fy vad sorgligt att Lars Gustafsson är död. Jag har läst väldigt lite av honom, så jag sörjer honom som en person jag inte kände men träffade ett antal gånger på olika tillställningar. En gång var jag på en releasefest för en bok av Per Ahlmark och Lars Gustafsson höll en lång utläggning som började med en anekdot om att han befunnit sig i den finlandssvenska skärgården i en modernistisk segelbåt med Jörn Donner, som fick mig att skratta så jag grät. Då tänkte jag – och det har jag för övrigt tänkt på varje Expressentillställning jag varit på och bytt några ord men framför allt lyssnat på honom – att Gud vad det är underbart att det finns en man som han i kulturoffentligheten, så genuint rolig och bildad och excentrisk. Genererar den här tiden några framtida kulturpersonligheter som Lars Gustafsson? Det är verkligen svårt att tro.

Idag har jag skrivit en gästrecension om en bok med texter om konst och så har jag mailat med en journalist jag verkligen beundrar som ska göra en intervju med mig, det känns som en sån ära! Tyvärr måste jag bli fotograferad vid samma tillfälle. Sjukt dålig idé eftersom jag kommer att tänka åtminstone lika mycket på hur jag ser ut som på vad jag säger. Igår läste jag halva Theis Örntofts ”Dikter 2014”. Den var toppen. Inte helt förvånande som att läsa Michael Strunge när jag upptäckte honom. Jag måste börja prenumerera på Weekendavisen igen. Imorgon ska jag vistas på mitt day job i tolv timmar hade jag tänkt. Kedja fast mig vid min jobbdator och förbereda allt som förberedas kan av sådant som måste förberedas – jag låg vaken till tre i natt och tänkte på allt som måste förberedas.

Jag har varit ute och gått och lyssnat på senaste avsnittet av Historiepodden, om Kreta och grekisk mytologi, så underbart, inget (jo okej, kanske något, men inte mycket) gör mig så mysig som grekisk mytologi, det är så vackert och fascinerande, och det var underbar temperatur ute, milt och disigt, mitt bästa väder. En timme och tio minuter tog det mig att gå 8 300 steg. Jag gick inte så fort eftersom jag tyvärr inte var ensam om att ha kommit på idén att ta en söndagspromenad kring Årstaviken, men Horace Engdahl går kanske inte alltid så fort heller? Om han håller mitt tempo tar det honom nästan exakt tre timmar att gå sina 22 000 steg. Det är kanske inte omöjligt att gå 22 000 steg, men jag tror inte att det händer så himla ofta! Jag har räknat steg i över ett år nu och tror att jag någon extrem dag kom upp i 18 000, men det var alltså verkligen extremt. Jag måste köpa några nya skor att gå i. Klas Östergren har sagt att det är vad man måste investera i som författare, eftersom det är när man promenerar som man får alla idéer. Det stämmer. Undrar om de pratar mycket om sina promenader i Svenska Akademien. Jämför dagsgenomsnittet för steg och sånt.

Lämna en kommentar

Under dagbok

ur arkivet: orienteringskontroll

16:22

jag vet inte om vi är i Västergötland Närke eller Östergötland,

från bilfönstret ser jag i den snåriga skogen en orienteringskontroll, lysorange och vit, alldeles invid vägen på andra sidan ett viltstängsel

och jag tänker på alla gånger vi hade orienteringsdag i skolan i en skog jag kunde utan och innan och hur jag, bara genom att kasta en blick på kartan, kunde veta i förväg exakt var kontrollerna satt

och jag tänker att kanske känner någon den här skogen lika bra som jag kände min skog, kanske finns det över hela landet människor som känner sina skogar lika bra, kanske finns det i alla skogar någon som känner varje stig och sten så bra att hon eller han kan veta exakt var orienteringskontrollen sitter, bara genom att kasta en blick på kartan

och det är en överväldigande tanke

 

 

 

(Dikt från slutet på 1900-talet! Jag minns dagen exakt, jag satt i baksätet på en bil på väg från Mariestad till Kolmården. Vi hade ätit på en vägkrog, jag läste Stig Larssons ”Natta de mina” i bilen, en bok vars omslag är orienteringskontrollsorange. Igår när jag flanerade runt Årstaviken såg jag en orienteringskontroll i en buske och kom och tänka på den här dikten.)

Lämna en kommentar

Under dagbok

det blev en helt vanlig dagbok

Kanske skaffar jag också en arbetsdagbok nu! Eller så skriver jag bara lite grejer jag tänker. Angående arbetet: Mitt manus till roman nummer 3 är nu hos min förläggare och i tre dagar har jag nu kunnat 1. göra något annat på eftermiddagar och kvällar än att jobba med det/tänka att jag borde jobba med det, 2. noja ihjäl mig över vad jag har skrivit. Jag har redan börjat älta allt de kommande recensenterna kan anmärka på, jag tror till och med att jag drömde om det i natt, att någon skrev ”Det-och-det känns oärligt”, kanske något värre än oärligt till och med, kanske ”förljuget”!! Vilken mardröm. Jag måste gå igenom varje mening noga och se till att den känns ärlig. Marguerite Duras skulle fatta. Det stod i Horace Engdahls bok att ”Hos kvinnan leder frihet till depression: det är vad en ung läsarinna kan lära sig hos Marguerite Duras. Sedan är det bara att välja” och det kan man ju raljera över och jag vet inte ens hur väl det stämmer att det är vad man kan lära sig hos Marguerite Duras, men detta vet jag: Det är vad man kan lära sig av livet! Med betoning på ”kan”, man kan lära sig av livet att frihet suger i längden. Det har jag skrivit en bok om. En grej jag inte kan släppa när det gäller Horace Engdahl är att han påstod i DN att han går 11 000 steg om dagen och ibland dubbelt så långt. 22 000 steg!? Det är jättemycket. Men Horace Engdahl har kanske inte så mycket för sig om dagarna? Själv har jag numera ett halvtidsjobb och försöker efter avklarade plikter att gå 8000-10 000 steg om dagen eftersom jag har blivit vinterfet och vill gå ner i vikt. Ja, triggerwarning, det känns som att man inte får skriva om sånt? Jag bantar inte ens, jag åt precis sex småkakor, och senaste (/sista) gången jag vägde mig var när jag var 17, jag vill bara komma i kläderna jag köpte innan jag gick i ide och låg inne och sov i hela januari och februari och halva mars. Jag går typ 6 kilometer och lyssnar på Jonathan Johanssons ”Lebensraum!” en och en halv gång (”De har en drink som smakar nyfallen snö” sjunger han, hur smakar det? Nyfallen snö luktar som ozon, detta har jag fördjupat mig i eftersom jag är intresserad av parfym, men hur smakar nyfallen snö? Lite järn har jag för mig? Det var länge sen jag åt snö nu), och sen hämtar jag nån mat på min gata (obs, i en restaurang på min gata, ej mat som ligger på gatan, jag har inte förfallit helt), eftersom jag har slutat laga mat. När jag har någon att göra det med ska jag börja igen, tills dess är det för tråkigt. De har tagit bort återvinningsstationen som stod längst ner på min gata förut, i förrgår skulle jag gå och slänga fem påsar tidningar och kartonger och hade släpat ner alltsammans i entrén och gått ut med två påsar och stod på gatan och glodde på platsen där återvinningsstationen stått, men den var borta! Så jag fick släpa upp alla tidningar till min lägenhet igen. Jag blev så arg att jag nästan blev tårögd och mailade till Stockholms tidnings- och förpackningsåtervinning eller vad det heter, de svarade att de inte hade haft bygglov (?) för återvinningsstationen och varit tvungna att flytta bort dem medan de sökte nytt. Inget gör mig så arg som när man försöker göra rätt, och så går det inte! Inget! Jag var och kollade på Horace Engdahl (- Vilket tjat om Horace Engdahl. – Ja, sorry) och Anna Hallberg och Thomas Steinfeld på ABF i tisdags, och det var jättemycket folk i kö innan, och helt plötsligt hade det bildats två köer, varav den andra – som jag inte stod i – var kortare, och folk började ställa sig i den istället, och en kille som stått bakom mig trängde sig förbi mig och ställde sig i den andra kön, och blev insläppt före mig! Jag hade kunnat klippa till honom. Sedan visade det sig skojigt nog att han höll plats i föreläsningssalen till en förläggare på vänsterkanten. Solidaritet! Ha! Det var som på Titanic i den där kön. Sen bytte arrangörerna sal och alla fick plats och sen sa alla i panelen sa saker. Jag har en glatt receptiv period just nu, jag tycker att folk säger bra saker, och att en massa nya böcker verkar kul, jag köpte Theis Örntoft och ska strax läsa den och nu vill jag läsa Olga Ravn också, jag har till och med börjat gilla P1 Kultur.

Lämna en kommentar

Under dagbok

Böcker jag läste och saker jag gjorde 2015

Jag tyckte lite grejer på Twitter om DN:s listor över årets böcker igår, och började sakna att göra en egen utvärdering av litteraturåret som gått, så där som jag brukade göra när jag var mer engagerad i det här med bloggandet. Så nu testar jag! Trots att jag knappt läste några böcker 2015 – jag tror faktiskt att hela året har gjort mig lite dummare, och tyvärr tror jag att 2015 har gjort fler än mig lite dummare, och nu känner jag mig stressad över att vända denna utveckling åtminstone för egen del.

En bra bok jag läste i våras var Per Landins Kan du inte säga något snällt istället?. Eventuellt var det den enda boken jag läste i våras? Jag minns inte. Vad hände i våras egentligen? Jag var med i ett samtal om Per Landins bok på Rönnells, det var kul, Stig Larsson var där, och sen gick jag och några vänner och åt croque madame på Bistro Berns, 2015 års inneställe, det var en mysig kväll, och tidigare på våren turnerade jag runt lite i landet och pratade om min bok typ på biblioteket i Västervik och Kristianstad, och till sist även min hemstad Norrköping, vilket jag var nervös över, och efteråt satt jag på Kvarterskrogen Asken och blev ömsom förolämpad, ömsom flörtad med av en typ nittonårig drygsnygg servitör och magnolian blommade i Strömsparken och sen träffade jag Kristina Sandberg på tågperrongen, och sedan levde jag typ på lax och avokado hela april eftersom jag ville bli smal och snygg till Venedig, dit jag åkte och kollade på konstbiennalen och åt middag med Lars Vilks och köpte en fin snäcka som ligger på bordet bredvid mig just nu. Antagligen läste jag inte en enda bok medan detta hände, kanske bläddrade jag lite i typ Winkelmanns Tankar om imitationen av de grekiska verken i konsten och skulpturen, som jag fick för mig att jag borde ha läst, och beställde på Klarna-faktura, som jag glömde att betala, så att Winkelmann till slut kostat mig typ 450 kronor, och inte ens det kunde få mig att läsa ut hans bok. Men Per Landins bok läste jag ut! Den är jättefin, vacker och rörande och rolig. ”En svensk Stoner”, skrev jag om den någonstans, så är det. Den borde ha uppmärksammats mer. Och Per Landin borde skriva på en kultursida. Ett bevis för att alla har blivit lite dummare är faktiskt att Per Landin inte skriver på en kultursida.

Sedan blev det försommar, och jag läste Johanna Adorjáns Mina 500 bästa vänner, som är en novellsamling som utspelar sig i kulturvärlden i Berlin. Den var underhållande, och jag älskar att läsa saker som utspelar sig i kulturvärlden, eftersom jag själv är så himla förtjust i att observera saker som händer i kulturvärlden. Sedan åkte jag till Berlin, Horace Engdahl var med på samma plan, jag satt bredvid en snygg filosof som pratade om kärleken, jag blev full med Malte Persson, det kändes som i en novellsamling av Johanna Adorján. När det blev lite mer sommar läste jag två böcker av Simone de Beauvoir, vilket gjorde mig så upplivad att jag skrev ett blogginlägg om dem. Jättebra böcker! Snart ska jag läsa fler böcker av Simone de Beauvoir.

Sen blev det höst. Jag var på bokmässa, var tvungen att sluta på mitt underbara halvtidsjobb, åkte till Helsingfors för att prata om min bok med andra som också var nominerade till Nordiska rådets litteraturpris – ja, jag blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, det hände också i våras, jag var nominerad jättelänge – och sedan åkte jag till Island för utdelningen av detta pris, men det var Jon Fosse som fick det. Jag fick fint mingel och utflykt till Halldor Laxness hus (han hade en likadan liten Argenta-skål som jag på sitt soffbord! Fast jag har min i köket, med flingsalt i. Jag köpte isländskt flingsalt till den) och dricka vin med min syster på Damon Albarns gamla bar i Reykjavik medan en isländsk manskör övade på våningen ovanpå. Under hösten kom också äntligen min favoritförfattare Michel Houellebecqs senaste roman Underkastelse, som är jättebra trots att ingen av DN:s litteraturkritiker hade med den bland årets böcker. Det bästa med Houellebecq är 1. att han alltid uppehåller sig vid frågor som är väldigt stora och extremt relevata, 2. att han verkar helt orädd och 3. att han skriver så himla underhållande att man bara slukar hans böcker, som när man läste Enid Blytons Fem-böcker, vilket är läsning som är så rolig att den liksom inte liknar någon annan. Underhållande på nästan samma sätt var Jill Alexander Essbaums Hausfrau, som jag läste förra veckan: mörk, sexig, spännande, sorglig. Inte lika bra som Houellebecq, för typ inget är lika bra som Houellebecq, och Hausfrau är en helt annan typ av bok, men Gud vad jag önskar att jag hade skrivit den (eftersom jag känner att detta att skriva lika bra som Houellebecq ligger en bra bit in i framtiden).

Herregud vilken lång tid det här blogginlägget redan har tagit, nu måste jag lägga på ett kol så jag hinner göra något mer idag, jag har sjukt mycket jobb och en roman att skriva färdigt, hjälp. Jag läste Marie Darrieussecqs Man måste älska männen mycket och tyckte hemskt mycket om den! Sedan fick jag äta middag med Marie Darrieussecq! Typ mitt livs finaste middag. Då kändes det som en novellsamling av Johanna Adorján igen. Som att jag var en europeisk intellektuell, som stod där och pratade med Marie Darrieussecq om Paula Modersohn-Becker och Rilke. Nej, nu blir jag jättestressad. Ovidius Metamorfoser kom i nyutgåva! Den är jättemysig att bläddra i, man kan till exempel läsa om Orfeus och Eurydike, som jag skrev om i förra blogginlägget, och som Ola Nilssons Isidor och Paula bygger på, den borde jag ha läst. Och varför läste jag aldrig ut Hauges dagbok? Göran Häggs D’Annunzio-biografi var fin och kul. Jag har fortfarande inte läst ut Daniel Kehlmanns F, men jag tror att Daniel Kehlmann sneglade på mig på Bonniers mingel på bokmässan *glad smiley*, nu verkar Walter Benjamins Passagearbetet äntligen ha kommit, jag ska beställa båda banden till mig själv i julklapp och hoppas att jag kommer ihåg att betala Klarna-fakturan. Varför har Bonniers Panache-serie blivit så ful?? Tre personer jag tycker mycket om har varit inblandade i att ge ut Renée Viviens Damen med vargen! Den ska jag snart läsa också. Liksom Antal Szerbs Resa i månljus. 2016 vill jag också läsa Elena Ferrante, Edward St Aubyn och Hanya Yanagiharas A little life, som jag tror kommer att komma på svenska. Ja, det var nog allt. 2015 var inget bra läsår för mig, det var faktiskt inget speciellt bra år över huvud taget, men nu vänder vi blad och går vidare.

2 kommentarer

Under dagbok, litteratur