Kategoriarkiv: konst

sista dagen på jullovet

Jag drömde att det var precis samma stämning som i Människor helt utan betydelse: solgassig sommardag och semestertomma stockholmsgator, en dag när allt känns så där torrt liksom, jag strök omkring runt Tegnérlunden och i Tegnérgatebacken. Jag hade två möten inskrivna bland påminnelserna i min mobil: ett 15:30 och ett betydligt senare på kvällen, men jag visste inte vem jag skulle träffa eller var eller varför. Jag hade dock på känn att båda mötena skulle äga rum runt Tegnérlunden.

Solen var så stark att den bländade mig när jag fick den i ögonen, jag såg ingenting annat än vitt. Jag råkade kliva på en uteliggare. Jag bad om ursäkt, kände mig skamsen, jag försökte förklara att jag inte såg någonting. Sedan kom jag på att jag kanske skulle träffa en förläggare, och just då klev Kristoffer Leandoer ut från ett café. Jag gömde mig i en portuppgång för att slippa hälsa på honom, jag tänkte att kanske är det honom jag ska träffa, eller så är det en annan förläggare. Sedan kom det ut förläggare ur varenda port: Håkan Bravinger, Stephen Farran-Lee, Peter Luthersson, Svante Weyler, vart jag än såg stod det en förläggare, min förvirring ökade till panik och när jag försökte gå därifrån fick jag solen i ögonen och såg ingenting.

Sedan vaknade jag. Solen sken rakt i ansiktet på mig, jag antar att det var därför jag drömt om den. Det var vackert väder idag, vi gick ut och gick en liten stund på eftermiddagen, jag roade mig med att ta Caspar David Friedrich-inspirerade foton eftersom omgivningarna plötsligt såg ut som ett tyskt, romantiskt landskap.






Jag är själv stolt över min kreativitet – det är ingången till en kyrka överst, sedan en ekbacke, sedan min familj på promenad. Nu följer ett kors:


Det känns väldigt Caspar David Friedrich också tycker jag, men jag hittade ingen bild det riktigt liknar.

Nu ska jag packa min väska, lägga mig tidigt, vakna tidigt, åka till Göteborg och gå på rea, hurra, jag har ett uppdämt shoppingbehov nu efter denna spartanska tillvaro på landet. Önska mig lycka till med tågresandet nu. Bäst att klä på sig ordentligt, det kan bli 15 grader kallt imorgon.  Hej, kyss.

7 kommentarer

Under dagbok, konst

kära dagbok

Hej, glad boklördag! Jag är glad denna boklördag eftersom jag äntligen vågar tro på det faktum att jag kommer att bo i en egen lägenhet under mina Stockholmsvistelser 2010 – idag har jag fått nyckeln, jag har en nyckel! Då kan man börja tro att det är sant. Gud vad bra det blir. Dessutom myser jag över min lilla jul-en som jag har pysslat om med mossa (jag stod på Hemköp och höll i mosspåsar och kunde bara inte köpa den vita, jag såg hällarna i skogen hemma hos mina föräldrar framför mig: den där ljusa, glesa skogstypen där marken som ser ut som skärgådsklippor fast det är mitt i skogen, med tallar och berghällar fulla med lingonris och vit mossa, jag såg framför mig hur någon skövlat dessa hällar på mossa för att stympa och lägga i små påsar och sälja på Hemköp. Så det blev grön mossa, jag har av någon anledning fått för mig att den växer snabbare än den vita mossan. Grön mossa är också fint. Det ser käckt ut med små flugsvampar i. 2010 är den biologiska mångfaldens år sa de på radion nyss, var nu rädda om mossan.)

Kolla vilka fina skulpturer:

Jag vann dem på en auktion och var och hämtade upp dem på auktionsverket igår, de är jättetunga, av massiv metall båda två, och dessutom marmorsockel på den lilla damen. Det var fem stycken skulpturer sammanlagt i lådan jag ropade in, men dessa är mina favoriter. Jag trodde att jag skulle tycka sämst om katten, men den är faktiskt underbar: egyptiskt majestätisk, och mycket taktil: det går inte att gå förbi den utan att sträcka ut handen och klappa den över ryggen, som om den var en riktig katt. Jag är så glad över mina skulpturer! Jag vill ha skulpturer överallt. Jag kan verkligen rekommendera er att köpa en liten skulptur.

”Östermalm, Stockholm, Sverige 2009. Något märkligt händer med kroppen när man stiger upp från tunnelbanan här. Man blir medveten om hur man rör sig och hur man klär sig. /…/ Allt är mycket vackert här” står det i DN idag i den där artikeln om det litterära Stockholm, precis så är det. Jag jobbar mitt på Stureplan. Jag jobbar mycket hårt på att inte se ut som att mina kläder är så billiga som de faktiskt är. Det är i och för sig roligt. Lite knäckande bara om man har typ en dålig kläd- eller hårdag och går ut lite på lunchen och ser Sveriges vackraste människor (inklusive gräddan av de kända modebloggarna) paradera sina nyaste, dyraste kläder längs Biblioteksgatan.

Jag har tittat väldigt mycket på modebilder den senaste veckan. Jag tänkte ha en liten serie med mode vs. konst/lika-som-bär (så där som Hotspot brukar ha), i spåren av blogginlägget om skönheten/Johan Patricny/Jessica Kempe/reklambildsestetik. Först ut är ett foto av svenska Camilla Åkrans, för klädmärket Sisley:

Ja, det här är ju inte Camilla Åkrans alltså, utan en romersk kopia av en grekisk skulptur föreställande de tre gracerna. Och sedan de tre gracerna målade av Raphael.

Och detta är Camilla Åkrans version.

Att hitta bilder som liknar varandra är det roligaste jag vet i hela världen. Synd att det inte finns ett jobb där man gör det hela dagarna. Jag blir alldeles varm om kinderna och mitt hjärta börjar slå fortare när jag ser en bild som liknar en annan bild, och sedan måste jag googla och leta tills jag hittar den där andra blden och då känns det extremt tillfredsställande.

Okej, nu ska jag koka knäck. Hej, kyssar.

1 kommentar

Under dagbok, konst, mode

allt är skönhet på denna kust

Poängen är att skönheten, i dess högsta mening, talar så omedelbart till oss eftersom den berör någonting i vårt innersta. Förstådd på detta sätt är skönheten något som fångar vår uppmärksamhet och befriar oss, om än bara tillfälligt, från vardagslivets torftighet och ofullkomlighet. När skönheten är som mest intensiv manar den oss att glömma att vi är underkastade tiden och inger en berusande känsla av självuppfyllelse.

Jag hittade det där citatet i en text jag jobbade med idag, det är den amerikanske skribenten Roger Kimball som har formulerat det. Sedan läste jag ett inlägg i Anna Brodows blogg om precis det jag skrev om igår, Johan Patricny och DN-recensionen och skönheten, och sedan gick jag och handlade och tänkte att det där är ta mig tusan vad man alltid får höra (även om jag nu inte tvivlar på uppriktigheten i Brodows inlägg) – att folk föredrar sin skönhet med ett stråk av smärta/svärta/oro/fulhet – jag vet att jag har skrivit om det här tidigare, men nu måste jag skriva om det lite snabbt igen.

Nu är det faktiskt så att min favoritkategori av skönheten är DET SUBLIMA och den om någon är full av svärta och oro, men ändå: jag gillar inte den där tvärsäkerheten, att skönhet ALLTID ska ha något litet som stör för att vara relevant. Så här sa en av mina favoritfilosofer, Per Bauhn om saken på ett föredrag jag lyssnade på förra helgen:

Problemet med denna kritik är att den under föregivande av att kritisera en ytlig skönhetskult lanserar en lika ytlig fulhetskult. Kritiken är också missvisande, i så måtto att det inte är ett överskott på skönhet, utan intolerans och okunnighet som hindrar människor att nå sanningen. Skönheten är inte mindre sann än fulheten, och viljan till skönhet kan vara grundad i en mycket realistisk bild av verkligheten: ’Impulsen att skapa och njuta av en ideal bild kan ha sitt ursprung i en grundlig bekantskap med verkligheten. Det är för att vi vet att saker inte brukar gå så väl i livet som vi skulle vilja, som fullkomligheten i ett konstverk kan drabba oss som särskilt gripande. Det tillfredsställer en längtan, inte en vanföreställning.’”

För egen del har jag ofta fler stråk av svärta än jag skulle önska mig i min vardag, jag VET att livet inte är all about att ligga lättjefullt på en divan, tro mig. Varför ska alltid konsten korrspondera exakt med verkligheten? Det är som när anhängare av sprawl-poesi hävdar att verkligheten är brusig och spretig och därför måste poesin också vara det. Jag citerar mig själv, ur en artikel i Aftonbladet som aldrig nådde internet:

Vad lever ni för liv? undrar jag alltid. Liv så fulla med perfektion att ni har tröttnat? Det tråkar ut er? Allt ni ser; perfekt och överjordisk skönhet, på väg till jobbet, på ICA, i tunnelbanan? Den står er upp i halsen? ”Åh nää, inte en sensuell yngling med böljande hår i solnedgång nu igen, bygger ni ett utsökt jävla tempel med harmoniska proportioner till så skriker jag och håll för guds skull era kväljande daggfuktiga anemoner och höga vårhimlar och pastorala landskap långt härifrån för jag pallar inte fler, kan jag få vara ifred och ha det lite fult, TACK”?

Det irriterar mig att skönhet alltid verkar behöva legitimeras med fulhet för att vara relevant. Skönhet som enbart är vacker är inte alltid intressant, men den blir heller inte automatiskt intressant för att det finns något oroande i den. Skönhet finns av olika slag och den kan fylla olika typer av behov. Jag blir frustrerad av att det alltid blir så platt när det ska talas om skönhet, att de snärtiga one-liners:arna alltid ligger så nära till hands.



* * *


Nu följer en kavalkad av vackra bilder som inte har något särskilt med ovanstående blogginlägg att göra, utan mer med gårdagens. Jag hade velat visa lite mer fina reklambilder igår, men det blev inte av, så bland dessa bilder ingår bland annat mina två favorit-parfym-reklamer någonsin: Den för Agent Provocateurs första (?) doft (som luktar vansinnigt illa tycker jag tyvärr) och Yves Saint Laurents Opium, som jag inte riktigt minns hur den doftar, men Sophie Dahl är så fruktansvärt vacker på bilden.













(Jo, jag tycker att jättemånga andra saker än nakna tjejer är vackra så skriv ingen snorkig kommentar om det är ni snälla.)

18 kommentarer

Under konst

konstnärer ni kanske inte har hört talas om, del 4

Hej, glad december en dag för sent, jag hann inte skriva något här igår så nu känns min vaga idé om en blogg-julkalender helt kollapsad, det kanske var lika bra. Förra året hade jag så trevliga gamla julrelaterade bilder som pynt här varje dag i december, det borde jag kanske ha i år också. Risken är bara att rätt många blir samma bilder som förra året eftersom mitt lager av gamla julrelaterade bilder inte är så jättestort, men några av bilderna från förra året var å andra sidan så fina att mitt hjärta blir alldeles varmt och julmysigt när jag tittar på dem och jag hoppas dessutom att ni minns dem allihop ety det vore mycket oroande.

Det går rätt dåligt med mina listor (jag har blivit ombedd att göra ytterligare listor – jag kan bara föreställa mig hur det var i december 1999, det var innan jag befann mig i en listgillande bransch – skulle ÅRTUSENDETS bästa böcker, musik och filmer utses då? Det vore kanske mer min grej förresten, inser jag nu) för jag är så upptagen med att skriva en roman och öva på Shakira-dansen i den lilla bur som jag har låtit installera i vardagsrummet, plus att jag igår försjönk i evigheter i bilder av den konstnär som jag nu ämnar presentera för er. Så nu övergår detta blogginlägg till att bli KONSTNÄRER NI KANSKE INTE HAR HÖRT TALAS OM, DEL 4:



Carl Moll (1861 – 1945), österrikisk målare samt deltagande grundare av Wienersecessionen har målat denna vackra snö, jag tycker att det är en underbar målning. Så stämningsfull! Och behaglig, så vackra färger, jag bara sugs in i den och vill stanna kvar. Den påminner lite om några snö-målningar som Prins Eugen gjorde ute på Waldemarsudde, men jag tycker att Carl Moll är bättre på att måla snö. Jag är särskilt förtjust i de blå skuggorna (som på de runda buskarna) och de frostiga trädgrenarna. Och så tycker jag om kompositionen, att Moll låter hela nedre halvan av duken vara vit (jag är mycket, mycket glad och tacksam över den japanska våg som sköljde över Europa under andra halvan av 1800-talet och som fick konstnärer här att experimentera med kompositionen).




I den här målningen syns släktskapet med Klimt rätt tydligt tycker jag – alltså Klimts landskapsmålningar, fälten med vallmo (eller solrosor? eller båda?) och björkskogarna, snudd på abstrakt, visst är himlen fin? Alldeles full av snö. Jag får en så behaglig vinterkänsla av den här målningen också.



Och den här då, Vinterscen i Heiligenstadt, så fräckt perspektiv och samma typ av komposition; halva bilden tom – alltså, tom på liksom aktivt motiv men full av snö. Det påminner lite om den där målningen av Carl Larsson när han sitter ute i snön och målar tycker jag. Vore det inte trevligt att stå där Moll har stått, och titta ut över den där gården? Jag tycker att Carl Moll liksom plockar russinen ur alla de kakor som var i omlopp vid sekelskiftet 18/1900: det är ett realistiskt måleri som ändå har tydliga influenser av både impressionism och nordiskt stämningsmåleri, och så de där japanska perspektiven, och så Carl Molls alldeles egna stil, alltså rent tekniskt: lite tussigt målat liksom, utan att vara så där flimsigt som impressionisterna, som gör hans målningar liksom skimrande – lite som svenske Gustav Fjaestad ibland –




– typ här, den här målningen är väldigt Fjaestad (jämför till exempel med den här målningen). Vinter i Preinbach, jag tror att det är plusgrader här.  Gud vad det är vackert med de svarta träden (pilar va?) mot den vita snön, och det gulaktiga vattnet som är på väg att äta upp den, visst får man en mycket stark KÄNSLA av hur det kändes att stå precis där precis då och höra vattnet forsa och känna hur vätan i luften gör allt lite fuktigt?

Carl Moll målade mycket snö men inte bara. Några fina utsikter (är det höst? Vår? Fina är de iallafall, jag tycker att färgerna i dem är helt underbara, och diset i luften, åh):





Och några fina interiörer:





Jag tror att det är Molls fru på båda (hon står dold bakom hyllan på den andra bilden). De första ser rätt Carl Larsson ut och den andra ser så trivsam ut (vika fina saker de verkar ha i de där glasskåpen!) att jag gärna skulle flytta in direkt.

Och här är herr Moll själv, i sitt arbetsrum med snyggt golv:





Carl Moll var elev till en Emil Schindler, och när Schindler dog gifte sig Moll med dennes änka, Anna Schindler, och blev på så vis styvfar åt Alma Schindler – som senare, genom en minst sagt imponerande rad giftemål, skulle ha kunnat kalla sig Alma Mahler Gropius Werfel (förhållandet med Oskar Kokoschka syns dock inte bland namnen – här finns lite juicy läsning om Alma och hennes älskare). Carl Moll var (under olika perioder) alltså svärfar åt både Gustav Mahler, Walter Gropius och Franz Werfel.

1905 splittrades Secessionen i Wien. Moll tillhörde ”The Stylists”, tillsammans med bland andra Gustav Klimt. Den andra falangen -”The Naturalists”- hävdade att Moll hade ”kommersiellt tveksamma motiv”, tydligen inte med sin konst utan för att han samtidigt var med och drev ett konkurrerande galleri i Wien. Moll introducerade bland andra van Goghs måleri för Wienerpubliken.

Det var dock inte bara ekonomiskt Moll hade tveksamma motiv. Efter att ha försjunkit i hans poetiska snölandskap kan man begrunda det faktum att Carl Moll tidigt var en mycket hängiven nazistsympatisör. När den sovjetiska armén tågade in i Wien 1945 tog Moll livet av sig, tillsammans med sin dotter och dennes man.

Kan man ana något av detta i Molls måleri? Nej, det kan man givetvis inte. Tydligen behandlas Moll på grund av sina nazistsympatier rätt styvmoderligt när översikter över denna tid skrivs. En snabb googling efter svenska sidor som nämner Moll ger nästan inga resultat alls, utom en gammal DN-notis som nämner ”den nazistiske konstnären Carl Moll”. Är det rätt epitet? Nazistisk, ja. Konstnär, ja. Men ”nazistisk konstnär”, implicerar det inte att det är fråga om en konstnär som ställde sina verk i nazismens tjänst? Kanske skulle Moll ha gjort det om chansen givits, det vet jag ju inte. Men att se något nazistiskt i själva målningarna är omöjligt.

Carl Moll fascinerar mig verkligen. Jag tycker att hans måleri är helt briljant: så skimrande, skirt, stillsamt, drömskt, stämningsfullt – jag tänker att målningar som dessa bara kan ha utförts av en mycket känslig människa, en man som registrerar nyanser och stämningar, en poetisk, reflekterande person. Detta rimmar för mig mycket, mycket illa med nazismen. Hur blev det så? tänker jag. Hur såg de Mollska familjesammankomsterna ut, med den judiske Gustav Mahler vid middagsbordet? Vad var Moll för slags person i övrigt? Jag gissar på relativt öppen, social – annars är det svårt att tänka sig att han kunde haft en så framtädande roll i Wiens konstliv. Intelligent? Det vill jag ju gärna tro. Begåvad? Tveklöst. Vad var det med nazismen som tilltalade en sådan person?

29 kommentarer

Under konst

konstnärer ni kanske inte har hört talas om, del 3

Hej, sorry att jag bloggar dåligt, och bemöter era ytterst fina kommentarer dåligt – jag blev mycket glad över det engagemang som både djurinlägget och C D Friedrichs stympade målning väckte. Jag har lite mycket att pyssla med just nu: snar roman-deadline, med en del kvar att skriva, typ de svåraste grejerna i slutet, vilket gör mig både upplivad och snudd på illamående. Plus att jag har ekonomigrejer att sysselsätta mig med, men det är för tråkigt att skriva om. I’ve got a lot on my mind, det är ett bra uttryck, går det att säga på svenska? ”Jag har mycket att tänka på” täcker inte riktigt in allt tycker jag.

Jag har som nån slags tradition att posta lite läskiga bilder i den här dagboken runt halloween (ja, exakt DEN HÄR dagboken, på denna bloggadress, har ju iofs inte existerat vid denna årstid förut, men i tidigare dagböcker – – -), så jag gjorde ett läskigt sidhuvud, men det blev inte så bra tycker jag. Istället visar jag hela den bild som det är gjort av:

Xavier Mellery

Min hall, ljuseffekt, 1889 (klicka så blir den jättestor!)

Xavier Mellery (1845-1921) heter han som gjort bilden, han var – som många av de bästa – belgare och symbolist. Den första delen i serien Konstnärer ni kanske inte har hört talas om handlade om Leon Spiellaert, som också var belgare och symbolist, och som gjorde interiörer som i stämningen liknade denna: samma typ av till synes elektriska ljus, samma siluetter och skuggor av krukväxter. Visst är det en läskig bild? Mellery var, som ni ser (kolla maskerna och bysterna), en stor inspiration till Ferdinand Khnopff, som har gjort det nya blogghuvudet. Han (Mellery, inte Khnopff, men för all del mycket sannolikt Khnopff också) ville avbilda l‘âme des choses, ”tingen själ”, vilket är väldigt Mallarmé, vilket jag tycker är toppen.

Mellery verkar ha varit bäst på tysta, läskiga interiörer tycker jag. Här är en annan:

mellery xavier, the staircase

Trappan, 1889

Och en sista, med nunnor (någon gång ska jag göra en topplista över de bästa målningarna med nunnor):

 

mellery

Efter kvällsbönen

Ja, jag vet nästan ingenting om Xavier Mellery heller, som vanligt i den här serien (hans pappa var kung Leopold I:s trädgårdsmästare läste jag nu, men roligare än så blir det inte), jag ville bara visa bilder. Okej, godnatt, hörs.

4 kommentarer

Under konst