Kategoriarkiv: konst

konstnärer ni kanske inte har hört talas om, del 2

Hej, jag bloggar vidare om konst eftersom jag har en period då jag inte orkar läsa böcker (jag hoppas innerligt att denna period snart tar slut), men titta på bilder orkar jag, halva nätterna tyvärr – eller tyvärr och tyvärr, det finns väl betydligt mer destruktiva saker att ägna sig åt när man är uppe om nätterna, så jag kanske borde skriva tack och lov att jag googlar konst – – – iallafall: serien med konstnärer ni kanske inte har hört talas om inleddes för rätt länge sedan nu, här. Denna gång vill jag presentera er för en fransman, min nyblivna vän Émile Friant (1863-1932). Så här såg han ut som ung:

 

Emile Friant AUTOPORTRAIT

 

Émile Friant är ännu en sådan där konstnär som liksom bara verkar ha sipprat ut ur konsthistorien – eller, jag vet inte, jag vet givetvis inte tillräckligt mycket om franskt måleri för att det på något vis borde vara självklart att ha hört talas om honom, men jag tycker att han verkar ha varit så bra. Det är något med hans måleri som jag tycker känns ytterst nordiskt, framför allt tänker jag på Albert Edelfeldt tror jag, kanske Nils Forsberg. Den här målningen ser nordisk ut tycker jag:

 

Emile_Friant_Les_Canotiers_de_la_Meurthe_1888

 

Ja, även om det nu är uppenbart att den inte har ett nordiskt motiv… men jag tycker att den påminner om en rad nordiska bord: Hugo Birgers med de nordiska konstnärerna som skålar i Paris på fernissningsdagen, Kröyers Hipp, hipp hurra, med de danska konstnärerna som också skålar, Hanna Paulis bord i trädgården med en vit duk som knappt har en gnutta vitt i sig och en overkligt skarp tekittel (ni måste klicka på länken, det finns en sjukt högupplöst version av Paulis målning där, den är så bra målad att jag dör lite), Hugo Salmsons barn som spelar kort. Fast mest av allt påminner Friants bord (det är ett gäng kanotister runt det enligt titeln) om Millais Lorenzo och Isabella, the vinthundmålning ni vet. (Fast Millais var ju förvisso inte ett dugg nordisk.)

Okej, vi har inte ett det bästa än. Nu kommer la petite barque, den lilla barken alltså, båten bark, med ett mycket sekelskiftesmässigt par som är ute och seglar:

 

Emile Friant La petite barque

 

Jag tror att mannen kan vara Friant själv, att döma av andra självporträtt. Kvinnan har som ni ser den trendiga Aino Sibelius-knuten och båda är klädda i vitaste vita sommarkläder. Fast det ser idylliskt ut tycker jag att det är en lite oroande målning – ser ni snörena på andra sidan storseglet? De bara hänger ju sladdriga rakt ner, de borde ju blåsa åt sidan om det blåste någonting, men det gör det alltså inte… trots att seglen ser så vindfyllda ut. Dessutom befinner  sig båten väldigt nära land tycker jag. Jag tänker mig att den lilla barken-målningen är en allegori för ett förhållande där allt kanske inte är riktigt som det ska – jag tycker dessutom att alltsammans ger en rätt klibbig känsla, Ola Hansson-mässig: om det nu knappt blåser och de befinner sig inne i en liten vik och det är en het sommardag – – – ja, jag tror att det är två hypersensibla Ola Hansson-människor som är ute och seglar, vid Gud låt oss hoppas att det inte drar ihop sig till åska – – –

Och på tal om oroande:

 

Emile Friant Shadows

 

Skuggorna heter den här målningen. Om vi bortser från det bisarra faktumet att mannen ser lite ut som Janne Josefsson, visst är den rätt läskig? Han tittar på henne, hon tittar bort, hans två händer som håller fast hennes ena, skuggorna på väggen som är mycket långa… Jag är så svag för interiörer från den här tiden med skarp belysning, det ser så artificiellt ut, teatralt, det är ju något ytterst teatralt med hela bilden, den skulle ju lika gärna kunna utspela sig på en scen, plus att formfastheten i skuggorna också ringer en liten nordisk klocka i mig; Munch-skuggor, tänker jag, och sedan tänker jag Ibsen och Strindberg, och sedan tänker jag att man kan tänka hur länge som helst på vad som försiggår egentligen.

Dessa två målningar med par är de jag tycker bäst om av det jag lyckats googla fram av Friant. Jag har inte så mycket att komma med i övrigt när det gäller fakta om honom: han var tydligen ytterst begåvad redan som ung (ställde ut på salongen som 15-åring), studerade måleri för Cabanel (pas mal!), han var en konstnär i den naturalistiska skolan, upplyser franska Wikipedia, målade gärna vardagsscener, använde gärna vänner och bekanta som modeller… inget särskilt spännande står att läsa.

En bild till:

 

Emile Friant Angelus

 

Angelus, heter den. Det får mig givetvis att tänka på Millets Angelus, men ännu mer tänker jag på Ejnar Nielsens Den blinda, ännu mer nordiskt alltså – här har vi lämnat realismen för symbolism. Jag tycker så mycket om bakgrunden i Friants målning, det är sådan fantastisk symbolist-stämning i den tycker jag, precis sådan stämning jag har försökt skriva fram idag: det är höst, kyla i luften, en dramatisk solnedgång som precis håller på att klinga av, moln som ligger som slamsor över himlen, som ränder i en trasmatta, upplysta av den sista solens strålar – – – Visst är det en stämning i den här målningen som inte kan beskrivas som något annat än innerlig? Det är kanske lite tårta på tårta med symboliken: knäböjande, beende kvinna, siluett av kyrka, en flock får – men jag gillar sånt också, det är nästan lite prerafaelitiskt tycker jag, återigen teatralt, stämningsfyllt, nästan skälvande – – –

 

(Jaha, nu hittade jag faktiskt en sida med lite matnyttigare info, så: för den som vill läsa mer om Emile Friant, gör det här.)

12 kommentarer

Under konst

jag älskar Ivar Arosenius

ivar_arosenius2

 

Hej, sorry för den återigen kassa scanningen: det här är konstnären Ivar Arosenius (1878-1909), mest känd för barnboken Kattresan, men i mina ögon bäst på porträtt, både av sig själv och andra. Igår var jag och såg utställningen med Arosenius som visas på Göteborgs Konstmuseum just nu, det var toppen.

Alla bilder var små och hängde i ett dunkelt upplyst rum och jag tittade allra mest på självporträtten – både av den ytliga anledningen att jag tycker att Ivar Arosenius var snygg, på det där demoniska sättet som jag gillar (jag tror aldrig att jag har träffat någon, varken man eller kvinna, som varit demoniskt snygg i verkligheten dock, vilket får mig att fundera på om det demoniskt snygga är något som ens existerar i verkligheten, eller om det liksom är en efterhandskonstruktion – – – ), plus att han har ett utseende som får mig att tänka att jag skulle ha varit hemligt kär i honom om han hade gått på min gymnasieskola (jag var HEMLIGT kär under hela min skolgång typ, det är en av tusen miljoner saker som jag ångrar i efterhand), jag vet precis vilken typ han skulle ha varit: svartklädd, han hade gått samhäll eller kanske natur men oftast synts ensam, jag hade mött honom i Södra Promenaden på väg mellan De Geergymnasiet och Norrköpings Stadsbibliotek, lindlöven som en fuktig gulbrun matta på marken, eller kanske frasande frusna vattenpölar, det är tidigt på morgonen ännu, kylig november, kanske har vi håltimma båda två. Jag vågar knappt titta på honom men sedan tar jag mod till mig och gör det ändå, precis när vi passerar varandra, möter hans blick, lever på det i evigheter. Han hade varit snygg på bilden i skolkatalogen (särskilt på bilden i slutet som visade medlemmarna i skolans fotoklubb, lika svartklädda allesammans), han hade sett allvarlig ut, tittat rakt in i kameran med sin intensiva blick – – – jo, jag är lite kär i Ivar Arosenius fortfarande, fast jag slutade gymnasiet för länge sedan.

Ivar Arosenius var blödarsjuk sedan barndomen, han dog 30 år gammal, född exakt 100 år före mig, död för exakt 100 år sedan i år – jag har överlevt Ivar Arosenius, tänker jag när jag är på ett lätt morbidt (morbidt? Heter det så?) humör. Samma blödarsjuka kostade under barndomen hans äldre bror livet, Ivar fick därefter en skyddad uppväxt, sporadisk skolgång, tillbringade mycket tid ensam.

Av någon obegriplig anledning bodde han under en period i slutet av sitt liv Åby, det Åby som ligger mellan Kolmården och Norrköping, mina uppväxttrakter (vilket gör fantasin om att möta honom i någon av Norrköpings promenader än mer verklig), det är på sängen i huset i Åby hans sitter på fotot här ovanför. Han gillade konstnärslivet och levde sig in i rollen som bohem med största allvar: gick ständigt klädd i svart rock, oftast fullständigt överdimensionerad för att den skulle fladdra dramatiskt omkring honom, ibland slängkappa, han köpte mängder med hattar och skar och klippte i deras brätten. ”Jag är ytlig av djup!” brukade han säga, eftersom han ansåg sig ha täckning för sin ytlighet. Det tycker jag också. En gång ska han ha tagit emot sina gäster i huset i Åby genom att stå på trappan och ropa ”Fan vad jag är begåvad! Nu skriver jag vers också!”.

Jag kan titta hur länge som helst på Ivar Arosenius självporträtt. Det finns en massa av hans teckningar som jag inte tycker särskilt mycket om, de flesta faktiskt: de med rödkindade fyllon som rumlar omkring med yppiga kvinnor, det är för burleskt för mig, för Bachtinskt, uh – men jag fattar grejen med dem, jag fattar att det finns någon i denna bildvärld som kompenserar för en brist i Arosenius liv, liksom jag fattar att hans idyller – interiörer med fru och barn – är kompensatoriska på samma sätt, och därmed besläktade med Carl Larssons idyller:  jag tycker om konstnärer som, liksom jag, uppenbarligen har en längtan efter att känna sig trygga.

Men ja, självporträtten. Eller blicken snarare. Åh.

 

ivar arosenius

 

arosenius

 

arosenius utställning

(Jag ska ersätta den sista bilden med en likadan utan text så snart jag får den att funka. Jag köpte den som kylskåpsmagnet. Nu möter jag Ivar Arosenius blick varje gång jag ska ta fram smör, ost och juice. Ah.)

 

(Detta blogginlägg är ingen comeback, känner jag mig tvungen att skriva nu för att inte ge någon falska förhoppningar – jag gör nog bäst i att ta det mycket, mycket lugnt ett tag till… men satan vad kul det var att skriva igen.)

6 kommentarer

Under konst

några fina bilder to brighten this gloomy day

Mina favoriter bland målningarna på Figurationer-utställningen:

 

figuration 1
Vebjörn Sand: Isdrottningen

 

figuration 2

Göril Fuhr Gundersen: Spleen
Så fin! Om jag skulle ha fortsatt måla tror jag att jag skulle ha målat ungefär så här. (Eller, jag skulle ha försökt iallafall.) Jag fick oerhörd lust att måla efter att ha varit på konstutställning. Så fort jag är hemma igen ska jag undersöka om mina akrylfärger fortfarande är i flytande tillstånd (osexigt med akryl, jo, jag vet, men att hålla på med oljefärg och terpentin och trasor och grejer i köket är lite över min ambitonsnivå.)

 

Och två fina bilder som inte var med på utställningen och inte har något med den att göra:

 

friedrich the big reserve near dresden

Caspar David Friedrich-peppen är total inför utställningen! Det här är The big reserve near Dresden.

 

det stilla vattnet

Prins Eugen, Det stilla vattnet. Den är så läskig! Lite The Ring tycker jag.

4 kommentarer

Under konst

brunt är det nya svart

”Demokratin är skör” skriver Åsa Linderborg, och vill säkra den genom att på sant demokratiskt vis låta kulturvärlden hysa en enda kultursyn; kulturradikalism… eftersom allt annat (och alla andra än kulturradikaler) gör demokratin mindre demokratisk? Det är väl liksom summan av artikeln. Detta gör mig trött.

Det gör mig extremt trött att man beskylls för att vara sverigedemokrat och/eller hysa nazistsympatier om man tycker att de samtida uttrycken för en kulturradikal hållning inte har så mycket att ge en. Vilket man faktiskt KAN tycka, utan att det beror på ”fruktan för jämlikhet” – min bok med Stefan George på svenska har dykt upp här nu, jag ska snart krypa ner i sängen och mysa med den, och jag kan lova att jag inte gör detta med ett ondefullt syfte att hålla arbetarklassen på plats, homosexuella i garderoben, kvinnorna i köket och invandrarna i nåt annat land än Sverige.

Jag gör det för att jag hoppas att den ska ge mig något som bara bra lyrik ger mig, en upplevelse som jag inte kan få genom att göra något annat än att läsa just bra lyrik. (Det finns sådant som ligger i närheten; bra bildkonst eller konstupplevelser över huvud taget, även musik, starka naturupplevelser, starka upplevelser i regionen kärlek/sexualitet och, gissar jag, starka upplevelser av andlighet, eller vad vi nu ska kalla det, religiösa upplevelser? Det senare är obeträdd mark för mig men jag kan tänka mig att det ligger på inte alltför långt avstånd). Konst som är av den där typen av sociala kommentarer som personer med en kulturradikal hållning ofta gillar ligger som ni förstår mycket långt därifrån. (”Den systemkritiska kulturen” som Linderborg kallar den – jag tycker att man i svallvågorna av sommarens konstdebatt kan ta sig en funderare på vilken kultur som egentligen har gjort sig förtjänt av epitetet ”systemkritisk”.)

Innan jag började skriva i Aftonbladet fattade jag verkligen inte hur man kunde se kultur som något så alltigenom politiskt – jag fattar ärligt talat fortfarande inte hur man kan göra det, jag har snarare fattat att det görs, och eftersom det görs i den utsträckning det görs blir min reaktion på sakernas tillstånd att vara rätt ointresserad av rätt mycket av det som är samtida svensk konst och litteratur.

Jag tycker inte att det behöver vara svårare än så här. Jag tycker att det borde kunna räcka med förklaringen att nej, tyvärr, den här typen av konst eller litteratur ger mig faktiskt ingenting, jag tycker helt ärligt att den till stora delar är tramig och onödig, men det betyder inte att jag vill förbjuda all konst som inte faller mig hundraprocentigt i smaken samt införa enpartisystem. Det här med nazistanklagelser så fort någon formulerar ett alternativ till kulturradikalismen är så himla lågt och dumt och ovärdigt.

(En parentes om politik: Jag tror faktiskt att Åsa Linderborg har fel när hon skriver att de personer som kan attraheras av Göran Hägglunds utspel om kulturen är ”sverigedemokrater som inte i första hand är rasister”. Jag tror, till skillnad från Åsa Linderborg, inte att den svenska arbetarklassen är kulturradikal. Jag tror faktiskt att socialdemokraternas väljare till stor del är kulturkonservativa och mycket väl skulle kunna gilla Hägglunds ord om hur trött han är på ”svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget”. Och eftersom jag tror att det finns ett stort folkligt stöd för dessa åsikter så tycker jag att det är betydligt bättre att de – eftersom Socialdemokraterna uppenbarligen inte bryr sig om detta – formuleras av Kristdemokraterna än av Sverigedemokraterna – som väl är det parti som skulle kunna fånga upp dessa väljare annars. För oavsett vad man tycker om KD och Göran Hägglund så tycker jag att man borde kunna inse detta: här har vi en stor grupp människor som upplever att ingen för fram deras åsikt. Klart att de då börjar se sig om efter alternativ.)

Jaha, nu handlade det visst om lite allt möjligt i det här inlägget. Summan av kardemumman är väl ungefär att jag tycker att det är obehagligt att man (och särskilt en person som utger sig för att verka i demokratins tjänst) måste drämma till med stora nazist-slagträet så fort någon yttrar något som utmanar kulturradikalismens ställning i det här landet. Jaha, men då går jag och lägger mig med Stefan George då. Hej hej.

 

 

PS: Jag jobbar jättemycket och kommer att ha svårt att svara ingående på kommentarer de närmaste dagarna, bara så ni vet. Jag blir glad för kommentarer! Men förvänta er som sagt inga långa svar.

22 kommentarer

Under konst, litteratur, media

nazistkonsten revisited

Jag måste bara kommentera Eva Ströms svar om om den eventuella nazismen i det samtida, figurativa måleriet. I dagens Sydsvenskan [ja, update, update, nu kan man alltså läsa artikeln om man klickar på länken] skriver hon följande:

Vilka estetiska ideal finns exempelvis bakom Christopher Rådlunds ”Winterreise”, återgivet i boken ”Figurationer”, där man ser åtta symmetriska pelare i ett tomt vinterlandskap under en apokalyptiskt dov och ödesmättad himmel? För mig pekar bilden mot nazikonstens estetik, och man måste vara antingen okunnig, estetiskt okänslig eller blunda för att inte få associationer i den riktningen.

Det här är Christopher Rådlunds ”Winterreise”:

 

christopher rådlund 

Jag må ha en okunnig och okänslig blick, men mitt svar på frågan om var Rådlunds målning har sina estetiska ideal är detta konstverk:

 

friedrich

 

Det är Caspar David Friedrichs munk på en strand, målad 1809, ansedd som ett av de viktigaste verken från romantiken.

Vad vad VAD i Rådlunds målning tycker Eva Ström påminner om nazismen? Att himlen är ”apokalyptiskt dov och ödesmättad”? Att pelarna är symmetriska? (Nazisterna hade en väldokumenterad förkärlek för symmetri.) Eller kanske att pelarna är åtta till antalet – alfabetets åttonde bokstav är ju som bekant H som i HITLER. – – – Det spelar ju ingen roll hur många gånger man SÄGER att det påminner om nazistisk konst, när man inte kan påvisa en enda likhet.

I oktober öppnar den första svenska utställningen med Caspar David Fredrich på Nationalmuseum. Det står ingenting om det på deras hemsida, men vi får ju hoppas att de planerar att tydligt och grundligt utreda kopplingarna till nazismen samt kraftigt markera avstånd från den, nu när de ska ställa ut en konstnär hemmahörande i en så kontaminerad estetisk tradition.

 

PS, jag ska inte bara raljera för det gör mig trött på mig själv: Kanske inger målningen med det ödsliga landskapet en obehaglig känsla hos betraktaren – en känsla som gör att man av personliga anledningar associerar till nazismen (eller till den där känslan av ensamhet man får på söndagskvällar, eller till sorgen man kände när någon man tyckte om dog, eller till känslan man fick en gång när man själv stod på en strand och kände sig liten inför naturen), men det är en HELT annan sak: det är konst som fungerar precis som konst fungerar när den är bra (enligt min åsikt). Då är givetvis inte nazismen mer fel eller rätt än någon annan association, men det innebär inte att den är en egenskap hos själva konstverket.

49 kommentarer

Under konst